1) (ngt vard.) (svagt) ljud, knyst, ”muck”; särsk. ss. uttr. för motsägelse l. protest; ofta i sådana uttr. som icke ett kny, icke det ringaste kny, varken kny eller knäpp l. (i vissa trakter) knätt o. d., icke ett ljud (resp. det ringaste ljud), icke ett knyst, icke ett ”muck”; förr äv. i uttr. göra kny av ngt, knysta om ngt; jfr GNY, sbst. 4. Eljes hörde jag tå hvarken knäpp ell kny. Kolmodin QvSp. 1: 57(1732). Almqvist DrJ 492(1834). Understår du dig, att göra det ringaste kny af Laurentias hitflyttande, så (osv.). Dens. Smar. 408(1845). Hon var så nervös, att hon ryckte till vid minsta kny. HBergegren i Vårblmr 1886, s. 97. Aldrig hördes knätt eller kny däruppifrån. Fröding ESkr. 2: 182(1894). Ekelund Sillanpää Ängl. 20(1925).
2) (†) i överförd anv., om tid: ögonblick. Nu törs jag icke stanna ett halft kny längre. Almqvist Smar. 103(1845).
SAOB
