SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1936  
KNYLA kny3la2, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er, äv. att hänföra till sg. knyl, BOlavi 85 a (1578), ÖoL (1852)); förr äv. KNYL, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (Hoorn Jordg. 1: 85 (1697), NormFört. 53 (1894)) l. -er (se ovan).
Ordformer
(kny(y)l 16821894. knyla 15381930)
Etymologi
[fsv. o. sv. dial. knyla; bildat till stammen i KNULA]
1) (ss. enkelt ord numera bl. bygdemålsfärgat i vissa trakter) knöl; klump; knuta; upphöjning på ytan av ngt, utväxt, bula, särsk. i l. på människo- l. djurkropp l. växt. BOlavi 81 b (1578). The matskar, .. hvilke växa i små knylar på boskapen. Broman Glys. 3: 186 (c. 1730). De knylar, som sitta iholige på blad och bladskafft (av poppeln). Linné Bref I. 2: 24 (1742). Besmanen utgöras ej sällan af en trädgren med en oformlig själfvuxen knyla. Wistrand NordMAllmog. 61 (1909). Östergren (1930; angivet ss. landsdelsord, mindre vanl.). — jfr HORN-KNYLA. — särsk.
a) fotknöl, ankel; förr äv. allmännare: benknota. VarRerV 6 (1538; om benknota). Innan på foten baak om knylan. BOlavi 181 a (1578). Vida, påsiga byxor, tillknutna vid knylarna. KonsumBl(A) 1931, nr 13, s. 9. — jfr ANKEL-, FOT-KNYL(A).
b) (†) hårdnad i huden, hudvalk (på innersidan av handen l. undersidan av foten). Schroderus Comenius 320 (1639). Thunberg Resa 1: 81 (1788).
c) (†) puckel. Spegel GW 226 (1685; i fråga om kamel). Dens. 242 (1712). Lind (1749).
d) om översta partiet (hjässan, toppen) av en bärgshöjd, klint (se KLINT, sbst.1 II 1). Med stor möda och trotsamhet hinte vij om sider öfverst på knylen åht vänstra sidan (av Norbykullen). Linné Skr. 5: 19 (1732).
2) (†) ört tillhörande släktet Stachys Lin.; vanl. i pl.; jfr KNYL-ROT. Liljeblad Fl. 225 (1792; pl.). Meurman (1846; sg.; med hänv. till stinknässla). ÖoL (1852; pl.).
Ssgr (till 1; i sht bot. Anm. Här anförda ssgr beteckna växter med knöl- l. lökformiga ansvällningar, särsk. på stjälk l. skott l. rotstock): KNYL-BLÅKLOCKA~020. = -KLOCKA. Gosselman BlekFl. 44 (1865).
-BRÄCKA, r. l. f. örten Saxifraga granulata Lin., stenbräcka. Fries BotUtfl. 3: 241 (1864).
-GRÖE. örten Poa bulbosa Lin., lökgräs. Liljeblad Fl. 52 (1792).
-HAVRE. gräset Avena elatior Lin., franskt rajgräs, knölhavre; jfr HAVRE-GRÄS. Linné Fl. nr 98 (1745).
-KAMPE. örten Phleum nodosum Lin. Fischerström Mäl. 289 (1785).
-KLOCKA. örten Campanula rapunculoides Lin. Fries Ordb. 11 (c. 1870).
(jfr 2) -ROT. örten Stachys palustris Lin., svinknylor, knylor. Hiorth Linné ÄtVäxt. 31 (1752).
-SOLÖGA~020. [jfr nor. knylsolöje] örten Ranunculus bulbosus Lin., solviva. Gosselman BlekFl. 97 (1865).
-SPÄRGEL. örten Sagina nodosa Fenzl. (Spergula nodosa Lin.), knutnejde. Liljeblad Fl. 155 (1792).
(jfr 2) -SYSKA. = -ROT. Gosselman BlekFl. 104 (1865).
-TÅG.
1) örten Juncus supinus Moench., löktåg. Gosselman BlekFl. 59 (1865).
2) (†) örten Juncus trifidus Lin., klynnetåg. NJournHush. 1791, s. 278.
-VIPPÄRT~02, äv. ~20. örten Orobus tuberosus Lin., gökmat, gökärt. Gosselman BlekFl. 124 (1865).
Avledn.: KNYLIG, äv. KNYLOT, adj. (knyl- 16401787. knyll- 1675. -ig 16991787. -og(h) 16401743. -ot 1734c. 1755) (†) till 1: försedd med knöl l. knölar; full med knölar, knölig; valkig; jfr KNULIG. Ther som huden tiock och knylogh är på händer och fötter. Linc. K 6 a (1640). Han stödde sig mot sin knyloga Klubba. Mörk Ad. 1: 94 (1743). Fischerström 3: 368 (1787).
Avledn. (†): knylighet, r. l. f. Serenius Xxx 3 a (1734, 1757).
Spoiler title
Spoiler content