SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1936  
KLINT klin4t, sbst.1, r. l. m. (Visb. 1: 15 (1572) osv.) ((†) n. (Lind 1: 1115 (1749; i bet. III 1: klint, pl.)); best. -en; pl. -ar (Lenæus Delsbo 26 (1736, 1764) osv.), äv. (i bet. II) -er32 (HH 20: 338 (c. 1640), Östergren (1930; angivet ss. sällsynt form) ((†) -or Björner Sorle 42 (1737; i bet. II); ss. n. = (se ovan)).
Ordformer
(förr äv. skrivet cl-)
Etymologi
[fsv. klinter, m. (i bet. II o. III), klinta, f. (i bet. III), sv. dial. klint, knöl, motsv. d. klint, brant havsstrand, mnt. klint, klippa, brant strand; i avljudsförh. till sv. dial. klant, knöl (se KLANT), d. klunt, klump, o. besläktat med lat. glans, ollon (jfr GLANDEL); etymol. identiskt med KLÄTT, sbst.1 (med avs. på formväxlingen jfr klimp : kläpp). — Jfr GLINT, sbst.2, KLITT]
I. (mindre) upphöjning, knöl o. i anv. som närmast ansluta sig till denna bet.
1) (†) mindre upphöjning på ett föremål. Flintkorn eller så kallade klintar och knölar få ej finnas så upphöjde öfver godset att de vålla ojemn caliber (hos gevärspipor). SFS 1830, s. 828.
2) (vard., numera föga br.) huvud, skalle; särsk. med tanke på hjässan o. pannan. Fast hon .. / Mig skälde för en skurk och spände mig i klinten, / Jag henne halft om halft dock fri från straffet tar. Bellman SkrNS 1: 110 (c. 1770). Slå någon i klinten. Dalin (1852; angivet ss. populärt). Auerbach (1909; angivet ss. familjärt). — jfr HÄRDA-KLINT.
3) (i vissa trakter, vard.) = KLINKA, sbst.4 1; särsk. i pl. Weste (1807). Han fick (hagelskottet) i bägge klintarna. Ekholm Torp. 99 (1923). — jfr ARS-KLINT.
4) (i vissa trakter) ett slags svulst hos hästar: ink (se d. o. 1). Florman Abildgaard 76 (1792). Wahrman Manski o. Wolstein 191 (1807). Klint (1906).
II. bärgshöjd o. d.
1) (rundt omkring l. delvis) av mer l. mindre branta väggar begränsad bärgshöjd (som reser sig upp över ett slättland l. utgör ett parti i ett bärgmassiv); äv. om översta partiet (hjässan, toppen) av en dylik bärgshöjd; stundom med tanke företrädesvis på kanten närmast intill bärgväggen: brant (se BRANT, sbst. 2). (De) leedde honom vth öffuerst åå clinten på bergith ther theres stadh på bygder war, och wille stört honom ther vth före. Luk. 4: 29 (NT 1526; Bib. 1917: branten av det berg som). Stadhen ligger på een högh Klint. Lælius Bünting Res. 1: 97 (1588). Alt omkring är Delsbo Socken med höga bärg, resiga åsar, och stela klintar omgifven. Lenæus Delsbo 26 (1736, 1764). De sutto på klinten af berget, när solen gick ned. Beskow SvBarn 12 (1896). Östergren (1930). — jfr BÄRG-, FJÄLL-KLINT.
2) geogr. o. geol. om (relativt långsträckt) rak o. brant, fritt liggande bärgvägg (särsk. vid kust); jfr GLINT, sbst.2, KLIFF. Lindström Lyell 66 (1859). Det låg-land, som (på Gotland) utbreder sig nedanför de tvärbranta eller starkt sluttande ”klintarna”, är bördigt och till största delen väl odladt. Bergman GotlSkildr. 285 (1882). Klintar uppträda litet varstädes på Gottland både utmed kusterna och inne å ön. SvGeolU C 302: 8 (1920). Dovers klintar. Martinsson Kap 61 (1933). — jfr KUST-KLINT.
III. benämning på (frön av) olika växter.
1) [utvecklat ur I] i sht landt. om de stora, klumpiga o. giftiga fröna av växten Agrostemma Githago Lin. (se 3). Rogen war heelt oreen, med willärter, klint och fröle upfyld. VDAkt. 1691, nr 191 (1688). Lind 1: 1115 (1749). Till salu: .. välbergad, från klint och gasse fri, Probstejer-Råg. LdVBl. 1839, nr 36, s. 3 (i annons). LAHT 1916, s. 522.
2) (†) landt. i utvidgad anv., om vetekorn som angripits av brand; äv. övergående i bet.: brand (hos vete), brandkorn. Arrhenius Jordbr. 2: 74 (1860). PrHb. 1: 419 (1884).
3) bot. nejlikväxten Agrostemma Githago Lin. (som förekommer ss. ogräs i höstsäd); klätt. VarRerV 58 (1538). Offta wexer klinthen efter huete är sådt. SvOrds. B 7 b (1604). Linné Fl. nr 383 (1745; fr. Smål.). Krok o. Almquist Fl. 1: 80 (1883). Bolin Åkerogräs. 137 (1926). — jfr RÖD-KLINT.
4) (†) det ss. ogräs i åkrar förekommande gräset Lolium temulentum Lin. (med giftiga frön), dårrepe. VarRerV 58 (1538). Franckenius Spec. D 1 a (1638). Villsäd, såsom Låsta, Klint, Landhafra. Stridsberg Åkerbr. 21 (1727).
5) (växt av) det korgblommiga släktet Centaurea Lin., knoppört; numera i sht (företrädesvis i vitter stil) elliptiskt för: blåklint. Franckenius Spec. B 3 a (1659). Blå gemen Klint. Bromelius Chl. 22 (1694). Linné Fl. nr 776 (1755; fr. Västergötl.). Liljeblad Fl. 292 (1792). En krans af klint och baldersbrå. Österling Offerkr. 80 (1905). — jfr BACK-, BLÅ-, FÄRG-, HÅR-, RÖD-KLINT.
6) om (växt av) växtsläktet Wahlbergella Fr.; i ssgn FJÄLL-KLINT, sbst.2
Ssgr: A: (III 3) KLINT-BLÄRA. (i vissa trakter) (växt av) släktet Melandrium Roehl (vilket står släktet Agrostemma Lin. nära); blåsnejlika; såväl om arten Melandrium silvestre (Schkuhr) Roehl som om arten M. pratense (Rafn) Roehl. Fries BotUtfl. 3: 230 (1864). Norrl. 1: 23 (1906). —
-FRÖ. (klint- 1903. klinte- 1578) särsk. (i sht landt.) till III 1, 3. BOlavi 22 b (1578).
Ssg: klintfrö-halt, r. Klintfröhalten i säd. 2NF 1: 369 (1903). —
(II 2) -KUST. geogr. o. geol. kust utefter vilken det löper en klint l. klintar. Hagman FysGeogr. 101 (1903). Den skogklädda klintkusten. SvGeogrÅb. 1931, s. 138. —
(III 5) -SLÄKTE(T). bot. växtsläktet Centaurea Lin. NF 2: 713 (1877). —
(II 2) -STRÅK. geogr. o. geol. Flertalet av öns (dvs. Gotlands) övriga klintstråk .. äro inlandsklintar. SvGeolU C 302: 8 (1920).
B (†): KLINTE-FRÖ, se A.
Spoiler title
Spoiler content