SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1936  
KNÄCK, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (Rålamb, Dalin (1852)) l. -er (Comenius, Nemnich Waarenlex. 95 (1797)).
Etymologi
[möjl. efter KNÄCKA, v.1, gjord ombildning av KNICKER, sbst.1 — Jfr KNÄCK, sbst.1]
(†)
1) liten kula av sten l. bränd lera o. d. att leka med; jfr KNICKER, sbst.1 Comenius OrbPict. 281 (1683). Björkman (1889). — jfr BARNA-, LER-, MARMOR-, SPEL-KNÄCK. — särsk. i uttr. spela knäck, utföra ett slags lek l. spel med dylika kulor, spela kula. IHolmström (c. 1700) i 2Saml. 2: 94. Sparre Sjökad. 137 (1850).
2) i allmännare anv.: liten rund kula l. boll. (Tag) gambla Skosulor brände, blanda dem medh Kalck och Honung, giör där af Kneckar och bred dem, ströö sedan där af i Såret. Rålamb 13: 153 (1690). Bælter Cerem. 435 (1760; om kulor i ett radband). Weste FörslSAOB (1823; om degklumpar varmed kalkoner matas). — jfr DESMANS-, SOCKER-KNÄCK.
Ssgr (till 1, †): A: KNÄCK-KULA. = KNÄCK, sbst.2 1. Synnerberg (1815).
B: KNÄCKE-SPEL. lek l. spel med kulor. Kolmodin QvSp. 1: 261 (1732).
Spoiler title
Spoiler content