publicerad: 1936
KNÄCKA knäk3a2, v.1 -er, -te, -te, -t ((†) ipf. -ade Brahe Kr. 40 (c. 1585); ipf. knack Afzelius Sag. XI. 2: 59 (i handl. fr. c. 1710; i bet. I 1), Ling As. 194 (1833; i bet. I 3 a), GHT 1896, nr 304 B, s. 2 (i bet. I 3 a)). vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.); jfr KNÄCK, sbst.1, 4
Ordformer
(knäcka (kneck-) 1582 osv. knäckia (knecki-) 1549—1712. knäk- (knek-) 1681 (: knekning), 1690 (: knekter, p. pf.)—1771 (: knäkte, ipf.))
Etymologi
[sv. dial. knäcka, i intr. bet. med stark böjning o. i tr. bet. med svag böjning, motsv. d. knække, intr. o. tr., i intr. bet. i ä. dan. o. dan. dial. äv. med stark böjning, nor. dial. knekka, intr., med stark böjning, knekkja, tr., med svag böjning. Urspr. föreligga två olika ord: ett intr. v. med stark böjning, av samma rot som KNAKA, o. ett därav avledt tr. v. (kausativum) med svag böjning. — Jfr KNÄCKA, v.2]
I. intr.
1) (†) brista sönder, gå sönder, knäckas. LPetri 1Post. B 3 a (1555). Man sköt, man högg och stack, / Så mången Juterygg och mångt ett halsben knack. AStobæus (c. 1710) hos Afzelius Sag. XI. 2: 59.
3) (mindre br.) åstadkomma l. avgiva ett knäppande l. knakande ljud, knäppa, knaka.
a) opers.; förr äv. med indirekt personobj. Thet knäcker them (dvs. rådjuren) i Knän tå the löpa. IErici Colerus 1: 75 (c. 1645). (Jag) märkte .. en spricka på väggen, hörde hur det knäckte i trossbottnarna. .. I nästa sekund rasade huset. Strindberg Kamm. 3: 17 (1907).
b) i uttr. knäcka med l. i fingrarna l. fingerlederna o. d., gm dragning l. tryckning åstadkomma en knäppning l. ett knakande ljud i fingerlederna. Knäcka (smälla) med fingerlederna. Lind (1749). Han stod .. och teg och knäckte och drog i sina långa fingrar. Lindberg AnnLis 100 (1901).
II. tr.
1) i eg. bem.: komma (ngt) att brista, (gm slag l. stöt) bryta l. bräcka (ngt); särsk. dels i fråga om sådant brytande att delarna av det sönderbrutna föremålet icke fullständigt skiljas från varandra, dels i fråga om fullständigt splittrande l. krossande; äv. med sakligt subj. Knäcka en nöt, krossa skalet på en nöt (för att komma åt kärnan); äv. bildl., särsk. i uttr. få en hård nöt att knäcka o. d., få en svår uppgift att lösa. Knäcka ett glas, en fönsterruta, ett ägg. Palmchron SundhSp. 55 (1642). Som han (dvs. döden) drack, jag tyst i mjugg / Hans timglas knäckte. Lenngren (SVS) 2: 227 (1798; i bild). Vi knäcka dem (dvs. lopporna) på fläcken / Vid första sticket strax. Rydberg Faust 59 (1876). Gråsparfvarne .. hafva många slägtingar, som alla äta frön och hafva sådana näbbar, att de kunna knäcka och skala fröna. Berlin Lrb. 45 (1876). Stormen .. knäcker georginerna. Strindberg NRik. 94 (1882). Med ett enda slag af sin väldiga tass knäcker lejonet ryggen på en häst. LbFolksk. 795 (1892). En knäckning av benet utan fullständig avbrytning kallas infraktion. Nyström Kir. 1: 207 (1926). Stöten mot marken blev så häftig att den högra vingen (på flygmaskinen) knäcktes. GT 1935, nr 222, s. 3. — jfr FIN-, HÅRD-KNÄCKT. — särsk.
a) (†) utan obj.: nedbryta l. nedhugga träd l. avbryta grenar för anordnande av förhuggningar l. bråtar; anträffat bl. i förb. knäcka och bråta, anlägga bråtar, bråta (se BRÅTA, v.2 1); jfr FÖRKNÄCKA 1. G1R 20: 176 (1549).
b) (vard.) i uttr. knäcka halsen l. nacken på ngn, knäcka halsen l. nacken (på sig); förr äv. med indirekt personobj.; äv. bildl. (jfr 2): döda ngn, fördärva ngn resp. fördärva sig, gå under. Hade jag trott att du varit så falsk, / .. Så skulle jag knäckt dig din tjufvehals! SvForns. 2: 323. Sparre Stand. 343 (1847). Här gäller att rida till sig konsulatet eller knäcka halsen på försöket. Rydberg Ath. 209 (1876). Hornborg Loew. 313 (1928).
c) (vard.) i uttr. knäcka en butelj o. d., bildl. (jfr 2): (öppna o.) tömma en butelj. Valerius 2: 144 (c. 1820). SvD(A) 1934, nr 315, s. 11.
2) i bildl. o. oeg. anv. av 1.
a) (numera ngt vard.) bryta l. nedbryta l. tillintetgöra l. krossa l. kväsa l. kuva (ngt l. ngn l. ngns hälsa l. krafter l. mod l. förhoppningar l. ett motstånd o. d.). Ded Romske väldet först af Göthers infall knäcktes. SColumbus Vitt. 87 (c. 1670). Mitt .. lidande som knäckt min hälsa och ruinerat min Egendom. BoupptVäxjö 1784. Då först kände jag att vårluften knäckte mig. Cederborgh OT 4: 9 (1818). Kort derefter kom sjöslaget, som knäckte staden. Carlstedt Her. 2: 292 (1833). (Flygerman) sökte att rädda sitt knäckta anseende. Runeberg 4: 257 (1836). Olyckligtvis är jag nu i det närmaste knäckt, så att det icke är mycket kvar af min stolthet. Fröding Brev 67 (1889). Hennes spotskhet var knäckt. Bergman Skepp. 273 (1915). Provisorn kom hem något knäckt till sitt självmedvetande. Slotte Solsk. 71 (1924). De stora offentliga arbeten, som skulle icke blott stimulera näringslivet utan knäcka arbetslösheten. SvD(A) 1934, nr 250, s. 4. jfr (†): Här slår sig til en nöd, som oss för hufvud knäcker. Kolmodin QvSp. 1: 64 (1732). — särsk.
α) besegra (ngn) i strid, tillintetgöra; eg. o. bildl. HSH 1: 273 (c. 1750). Jag har blifvit knäckt några gånger (i spel). Posten 1768, s. 87. Derpå (dvs. på hemresa) blir tid nog att tänka, om turkarne, efter min anvisning, knäcka Czaren. Crusenstolpe Tess. 4: 278 (1849; yttrande tillagt K. XII).
β) (†) i jakt nedlägga l. fälla (djur). Stenborg Jäg. 17 (1780). När du .. knäckt en hederlig varg och fått litet blodsmak i själen. FCygnæus (1842) hos Strömborg Runebg IV. 1: 445.
b) [anv. utgår sannol. från uttr. knäcka en nöt] (vard.) i uttr. knäcka ett problem l. en kasus, uppgift l. fråga o. d., lösa l. utreda ett problem o. d. SoS 1907, s. 179. Han hade svar på alla frågor, knäckte ledigt alla gåtor. Högberg JesuBr. 2: 56 (1915). GHT 1934, nr 105, s. 3.
c) (vard.) göra (ngn) rusig, åstadkomma att (ngn) blir berusad; i sht i p. pf.: berusad. Lenngren (SVS) 2: 201 (1797; p. pf.). De sju sista suparna knäckte mig. Blanche Bild. 1: 107 (1863). Östergren (1930; p. pf.).
d) (vard.) stuka, ”bräcka”; övertrumfa. Bergeström IndBref 158 (1770). Nu få vi mera ro. Er älskare, den göken, / Af oturn litet knäckt, lär hvila med försöken. Remmer Theat. 1: 64 (1814). Hörde du .. (att betjänten) sa ”hennes nåd” (till mig)? Det ska knäcka Cederlundskan och Brovalls med. Hedenstierna Marie 197 (1896). Det var en redaktör, som ville knäcka den vid början af sin bana litet för tvärsäkra reportern. Janson CostaN 1: 52 (1910). Hellström Malmros 29 (1931).
3) tekn. gm slag av hammare l. med maskin giva (ngt) en krökning l. böjning. Polhem Test. 82 (c. 1745). Vindskupor och skorstenar beklädas .. med enkelfalsad plåt, varvid lister och profiler knäckas i maskin och falsas. Bildmark Entrepr. 170 (1921).
Särsk. förb.: KNÄCKA AV10 4. till II 1: gm knäckning åstadkomma att (ngt) går av, bryta av. Och med dit lilla trä-svärd knäck / De veka rimar-ryggar af. Thorild Straffs. 5 (1784). Rätt som det var, knäcktes en årtull af, och en af .. (roddarna) tumlade baklänges. Kræmer Orient. 96 (1866). PT 1910, nr 220 A, s. 2. jfr AVKNÄCKA. —
KNÄCKA IGEN. (†)
2) slå igen, slå i lås, ”smälla igen”; jfr KNÄCKA, v.1 I 3, II 4. Gunstig Herrn, som skaran följde, / Knäckte då igen sin bod. CIHallman 28 (1783). —
KNÄCKA IN10 4. (föga br.) till II 1: slå in, ”knacka in”. Att knäcka in skallen på en ryss var (för honom) en stilla förnöjelse. Molin FrÅdal 124 (c. 1895). —
KNÄCKA SAMMAN10 32 l. 40. [jfr t. zusammenknicken] (tillf.) till II 1: krossa (ngt). Nu sipprar sanden ner i skyttevärnen, skyddsrummens brädväggar knäckas samman. Böök ResTyskl. 101 (1916). —
KNÄCKA TILL10 4.
1) (mindre br.) till I 3 a: plötsligt avgiva ett knäppande ljud, knäppa till. GHT 1896, nr 304 B, s. 2. Det knäckte till bland grenarna, en ekorre for skrämd upp från sin kotte. Östergren (1930).
2) (vard., föga br.) hastigt företaga sig ngt, hastigt taga sig för (att göra ngt), ”smälla till” (och göra ngt); jfr KNÄCKA, v.1 II 1, 2. Om gossarne äro ute och roa sig, och haren springer dem för fötterna och de knäcka til (och skjuta), hvad gör det? Schröderheim Opt. 75 (1794). Tack för den lilla kvartetten du sände ..; ödet ville, att Lindgren från Degeberg var här, han tog basen, och så knäckte de till och sjöng honom med det samma. SWennerberg (1839) hos Wennerberg Bref 1: 84. LD 1907, nr 198, s. 3.
Ssgr (till II 1): A: KNÄCK-LÄNGD. (knäck- 1919. knäcknings- 1898) tekn. för avknäckning utsatt stånglängd; äv. om längd vid vilken visst föremål vid viss belastning knäckes. Tallqvist (1898). SFS 1919, s. 359. —
-MASKIN. tekn. apparat för böjning av plåt i skarp vinkel; jfr KNÄCKA, v.1 II 3. DN(A) 1933, nr 298, s. 25. —
-PARASOLL. [jfr d. knækparasol] (förr) parasoll vars skaft var försett med en led så att skärmen kunde ställas snedt mot skaftet; jfr KNÄCKA, v.1 II 3. NJournD 1854, s. 70. SvUppslB 21: 83 (1934). —
-PIL, se B. —
-SPÄNNING. tekn. spänning i ett material vilken strävar att knäcka detta; tillåten spänning vid åvärkan för knäckning. En, om ock ringa utböjning af ramstycket (uppstår), innan de rena knäckspänningarna träda i verksamhet. TT 1900, Byggn. s. 37 (i fråga om gångbro). —
B: KNÄCKE-PIL. (knäck- 1837. knäcke- 1864 osv.) [jfr d. knækkepil, t. bruchweide, knackweide] trädet Salix fragilis Lin., skörpil, vars yngre grenar äro spröda o. bräckliga. Wikström ÅrsbVetA 1837, s. 490. Karlfeldt FridLustg. 107 (1901). BonnierKL 10: 45 (1927). —
-SJUKA. bot. av rostsvampen Melampsora pinitorqua (Al. Br.) Rostr. förorsakad sjukdom på tall, gm vilken skotten krökas o. knäckas. MeddStatSkogsförs. 13—14: 1077 (1917; i rubrik). SvSkog. 343 (1928).
C: KNÄCKNINGS-HÅLLFASTHET~104. tekn. (ett materials) hållfasthet (se d. o. a α) mot knäckning. 2NF 28: 1005 (1919). —
-LÄNGD, se A.
Avledn.: KNÄCKARE, om person m.||(ig.), om sak r. l. m. särsk.
KNÄCKIG, adj. (i fackspr.) till (I 1 o.) II 1: som håller på att knäckas, som visar tendens att knäckas. Witt Skeppsb. 161 (1863).
Spoiler title
Spoiler content