KNÄTT knät4, sbst.1, n.; best. -et.
Etymologi
[sv. dial. knätt, svagt ljud, knäpp; vbalsbst. till KNÄTTA]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) svagt ljud, knäpp, kny; äv. övergående i bet.: det allra kortaste yttrande, ”knyst”; särsk. ss. uttr. för motsägelse l. protest. I hela det stora huset hördes ej knätt eller kny. Fröding Eftersk. 2: 6 (1887, 1910). Hör nu, inte ett knätt om det här förstår ni. Persson Hyckl. 133 (1908). Det enda knätt, som hördes, kom från en bagge. Hasselblad BergslVärml. 116 (1929).
SAOB
