SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1936  
KNÄTT knät4, sbst.1, n.; best. -et.
Etymologi
[sv. dial. knätt, svagt ljud, knäpp; vbalsbst. till KNÄTTA]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) svagt ljud, knäpp, kny; äv. övergående i bet.: det allra kortaste yttrande, ”knyst”; särsk. ss. uttr. för motsägelse l. protest. I hela det stora huset hördes ej knätt eller kny. Fröding Eftersk. 2: 6 (1887, 1910). Hör nu, inte ett knätt om det här förstår ni. Persson Hyckl. 133 (1908). Det enda knätt, som hördes, kom från en bagge. Hasselblad BergslVärml. 116 (1929).
Spoiler title
Spoiler content