KNÖS knø4s, sbst.2, i bet. 1 m., i bet. 2 m. l. r.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(knös 1681 osv. knöser 1779)
Etymologi
[fsv. knös, troll, förskräcklig människa; jfr sv. dial. knös, förmögen l. mäktig man, starkt kreatur, djävul, d. knøs, mansperson, gosse, slyngel, nor. dial. (lån från d.) knøs, trotsig sälle; sannol. eg. bildl. anv. av KNÖS, sbst.1]
1) (vard.) framstående l. duktig man; äv.: kaxe. Verelius 168(1681). VexiöBl. 1813, nr 50, s. 3.Sundén(1886). Den karl'n vill jag kalla en präktig knös — / Vilhelm det var af Oranien. Geijerstam Sat. 98(1892). — särsk. om rik o. mäktig man; nästan bl. i uttr. rik knös. Lind(1749). Jag accepterade quadrille med Schön, Hebbe och Dahlgren. Och jag erfor dessa rika knösars nog höga spel. Tersmeden Mem. 5: 143(1778). Hellström Storm 403(1935).
2) (föga br.) om djur: som är större än andra av sin art, baddare, ”huggare”. Wetterhoff Skog 1: 89(1883; om abborre). FrSkog. 138(1892; om abborre).
