KOLING kω3liŋ2, m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[enligt uppgift av AEngström (jfr VeckoJ 1916, s. 163 samt danska Politiken 1929, nr 349, s. 4) av honom under skoltiden i Norrköping bildat öknamn på en försupen, ovanligt trasig, men godmodig o. hygglig sjåare vid hamnen därstädes]
i sg. best., namn på Albert Engströms i tidningen Strix ss. stående figur förekommande traseleganta o. ovårdade, överlägset l. respektlöst humoristiska, (mer l. mindre medvetet) parodiskt kavaljers- l. världsmannamässiga sjåartyp. Strix 1897, nr 11, s. 4. Titta på Kolingen me' käpp å segar å schangdobel som en källarmästare. Därs. nr 22, s. 4. Engström Bouppt. 57 (1930). — särsk. i allmännare anv., om sjåare l. luffare. SD 1899, nr 482, s. 5. (Baronen uppträdde i Paris) förklädd till riktig buse eller koling. Ramsay Barnaår 5: 42 (1905). SvD(A) 1932, nr 353, s. 8.
Ssgr: A: KOLING-DRÄKT, se B.
