KOLLAPS kolap4s, r.; best. -en; pl. -er. Anm. Stundom användes i fackspr. den lat. formen collapsus. TLäk. 1832, s. 15.Sundberg(1926).
Ordformer
(förr äv. skrivet coll-)
Etymologi
[jfr t. kollaps, eng. collapse, fr. collapsus; av nylat. collapsus, vbalsbst. till collābi (se KOLLABERA)]
sammanfall, sammanbrott.
a) med. o. fysiol. om sammanfall av utspänt organ, särsk. av lunga vid luft- l. vätskeinträde i lungsäcken; jfr KOLLABERA a.NF 1: 1262(1876). Total kollaps av ena lungan. SvD(A) 1934, nr 210, s. 5.— jfr LUNG-KOLLAPS.
b) i sht med. plötsligt inträdande tillstånd av höggradig, allmän nedsättning av kroppskrafter, andning o. puls, i allm. beroende på en hastigt uppkommen försvagning av hjärtat; äv. (ofta i uttr. psykisk kollaps) om själskrafternas sammanbrott; i icke fackmässigt spr. äv. i allmännare anv.; jfr KOLLABERA b.Kollaps af stark hetta. Hygiea 1876, s. 605. (N. N.)drabbades efter avslöjandet av en psykisk kollaps. SvD(A) 1934, nr 15, s. 11.
c) bildl.: sammanstörtande, katastrof; totalt misslyckande, fullständigt nederlag. Rysslands kollaps som sjömakt i nuvarande krig. Kjellén Storm. 2: 186(1905). Beaverbrooks jättekampanj har ändat i kollaps. SvD(A) 1930, nr 63, s. 13.
Ssgr (till b; med.): KOLLAPS-DELIRIUM. under l. efter kollapstillstånd inträdande delirium. 2NF 25: 635(1916). Wigert PsykSj. 2: 100(1925). —
