KOLLEGIAL kol1egia4l l. 0104, adj. -are (i bet. 2). adv. -T. Anm. Icke sällan användes det lat. adverbet collegialiter (koll-). HSH 22: 250(1650), PH 2: 1046(1734), Wedberg HD 231(1922: kollegialiter).
Etymologi
[jfr dan. o. t. kollegial, eng. collegial, fr. collégial; av lat. collegialis, till collegium (se KOLLEGIUM)]
1) (i fackspr.) som utgör l. består i l. hör till l. är utmärkande för osv. ett kollegium l. kollegier, kollegie-. Stiernman Com. 2: 673(1651). Collegiala Domstolar. BerRevElLärov. 1825, s. 67. De äldre (av de centrala ämbetsvärken) äro bildade efter det kollegiala systemet, d. v. s. beslut fattas efter omröstning af ledamöterna. Aldén Medb. 1: 86(1884). Omkring 1540 erhöll den s. k. räknekammaren .. en kollegial organisation. Schybergson FinlH 1: 260(1887). SFS 1920, s. 1361.
2) som tager vederbörlig hänsyn till sina kolleger; om uppträdande, handlingssätt o. d.: sådant som det bör vara mellan kolleger l. kamrater; kamratlig. Godha effterdömmen af een collegial wänskap och samdrächtigheet. BraheBrevväxl. I. 1: 142(1667). Han förtjänar sina pengar genom att våga livet alldeles som du, och man måste väl vara kollegial. Blasco-Ibáñez BlodSand 164 (1923). — jfr INKOLLEGIAL.
Ssgr (till 1; i fackspr.): KOLLEGIAL-PRINCIP. De äldre af dessa (centrala) ämbetsverk (i Sv.) äro organiserade efter kollegialprincipen, d. v. s. beslutet fattas af presidenten och ämbetsverkets högre ämbetsmän tillsammans. 2NF 27: 1189(1918). —
1) (i fackspr.) till 1. Endast med hänsyn till det förhållandet, att flere pröfva gemensamt, talar man om kollegialitet. Kallenberg CivPr. 1: 133(1917).
