KOMPARATIV kom3para~ti2v, äv. 400~1, ss. första led i ssgr äv. 1003~ (comparati´v Weste; kåmmparati´v Dalin), r. l. m. ((†) n. Polyfem V. 7: 3 (1812), Cannelin (1921)); best. -en (ss. n. -et); pl. -er (ss. n. äv. = (Rydqvist SSL 4: 213 (1868))).
Ordformer
(förr äv. skrivet com-. -tiv 1803 osv. -tif 1805—1868. — Anm. Ordet förekommer tidigast alltid o. stundom ännu i den lat. formen comparativus (kom-). Molander Förespel 19 (1753). 3NF (1929))
Etymologi
[jfr t. komparativus, komparativ, eng. comparative, fr. comparatif; ytterst av lat. (gradus) comparativus, eg.: den jämförande graden (se KOMPARATIV, adj.)]
språkv. den andra jämförelsegraden hos adjektiv l. adverb, som angiver att den i ordet uttryckta egenskapen förefinnes i högre grad än i ett l. flera andra fall (stundom kallad relativ komparativ) l. (utan att direkt jämförelse anställes) i tämligen hög grad (absolut komparativ); äv. om själva ordformen. Lindströmer ItGr. 34 (1803). Beckman SvSpr. 44 (1904).
Ssgr (språkv.): KOMPARATIV-BILDNING. äv. konkret. —
