[jfr t. kompetent, eng. competent, fr. compétent; ytterst av lat. competens (gen. -entis), eg. p. pr. av competere (se KOMPETERA). — Jfr KOMPETENS]
1) (†) passande, lämplig. Annerstedt UUH II. 2: 114(cit. fr. 1661). Grekerne .. äro Kraslare i alt, och mera competent ord kan jag icke finna i Svenska Språket, at uttrycka hela Nationens lynne. Björnståhl Resa 3: 102(1778).
2) som äger erforderliga kvalifikationer l. erforderlig behörighet l. befogenhet (till ngt, i sht till en tjänst l. en befattning), kvalificerad, skicklig, (väl) skickad, behörig. HSH 5: 181(1657). Leopold (SVS) II. 1: 136(1782). Enligt de mest kompetenta forskares åsikt. Charpentier IeurSpr. 196(1915). Alla fem sökande anser jag böra förklaras kompetenta till den lediga professuren. HdlProfNordSprLund 161 (1929). — särsk. [jfr lat. forum l. judex competens] jur. o. statsr. om domstol, domare, statsinstitution o. d.: behörig att upptaga l. handlägga visst mål l. ärende. Schrevelius CivPr. 67(1853). Kallenberg CivPr. 1: 1148(1926).
