KONDITIONALIS kon1ditʃωna4lis l. -iʃ-, l. 01—, l. —32, äv. 300~20, r.; best. -len (2NF(1910)), i best. anv. dock vanl. utan slutart.
Ordformer
(förr äv. skrivet con-)
Etymologi
[jfr fr. conditionnel; av mlat. conditionalis, adj., till lat. conditio (se KONDITION)]
språkv. verbform som i sht brukas i villkorliga huvudsatser o. angiver det som skulle ske under vissa förutsättningar; i sht i fråga om romanska spr. Boivie SvSpr. 60(1820). Olde FrSpr. 129(1843). Hjorth TyGr. 1: 43 (1894).
