KONFLUERA kon1flɯe4ra l. -flu-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[jfr t. konfluieren, fr. confluer; av lat. confluere, flyta tillsammans, av com (se KON-) o. fluere, flyta (jfr FLUIDUM, FLUKTUERA m. fl.)]
Avledn.: KONFLUENS, r. l. f. (-fluence 1716. -fluens 1837—1925. -fluentz (-fluenz) 1646—c. 1660) [jfr t. konfluenz, eng. confluence; av senlat. l. mlat. confluentia, till lat. confluens (se KONFLUENT)] (numera knappast br.) sammanflöde l. sammanlopp (i sht av floder); äv. i överförd l. oeg. anv.: sammankomst av människor. Wid confluentzer och åhmöte. Stiernman Com. 2: 477 (1646). Een confluenz af 4 förstlige och 23 greflige persohner och öfwer tijo tusende meniskior. Dahlberg Dagb. 51 (c. 1660; uppl. 1912). BonnierKL (1925). —
KONFLUENT, adj. [jfr t. konfluent, eng. o. fr. confluent; av lat. confluens (gen. -entis), p. pr. av confluere] med. sammanflytande; särsk. i fråga om koppor, utslag o. d. VetAH 1814, s. 170. Konfluenta smittkoppor. Wirgin Häls. 3: 33 (1933).
