SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1937  
KONGRUENT koŋ1grɯän4t, äv. kon1-, l. -gru-, adj.; n. o. adv. =.
Ordformer
(förr äv. skrivet con-)
Etymologi
[jfr t. kongruent, eng. o. fr. congruent; av lat. congruens (gen. -entis), överensstämmande, passande, symmetrisk, eg. p. pr. av congruere (se KONGRUERA). — Jfr KONGRUENS]
— jfr INKONGRUENT.
1) (i sht i fackspr.) som är fullständigt lika (med ngt); likformig; överensstämmande. Andersson 62 (1845). (W. Bülows) med Fakiren närbesläktade om inte rent av partiellt kongruenta humor. SvD(A) 1934, nr 11, s. 7. — särsk.
a) metr. i fråga om det förhållande att en stavelse i en versfyllnad intager en sådan plats i versschemat att den (väsentligen) behåller samma tryck (l. längd) som den har vid prosauttal. Wulff Rytm. 169 (1893).
b) (mindre br.) log. om begrepp: samstämmig (med ett annat begrepp). Afzelius Log. 12 (1859). Borelius Log. 13 (1863).
2) [specialanv. av 1] geom. om figur: som är fullständigt lika (med en annan figur, så att den kan bringas att täcka den); i sht i pl. Kongruenta trianglar. ConvLex. 1: 368 (1821). Alreik Geom. 6 (1837). NoK 101: 38 (1930).
Spoiler title
Spoiler content