KONGRUERA koŋ1grɯe4ra, äv. kon1-, l. -gru-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr KONGRUENS.
Ordformer
(förr äv. skrivet con-)
Etymologi
[jfr t. kongruieren, ä. eng. congrue; av lat. congruere, sammanfalla, överensstämma med (ngt), av com (se KON-) o. ruere, falla, störta (se RUIN;med avs. på -g- jfr lat. ingruere, falla)]
1) (i sht i fackspr.) vara fullständigt lika (med ngt); sammanfalla (med ngt); överensstämma (med ngt). Inom sinnenas gebit måste intet finnas, som därmed (dvs. med objektet för ett aprioriskt allmänbegrepp) congruerade. NFBiberg († 1827) hos Nyblæus Forskn. III. 2: 67. Rydberg Varia 34(1890, 1894). Östergren(1930).
