KONJUNKTIV kon3juŋk~ti2v, vard. äv. -juŋ~ ti2v, äv. 40~1, stundom 104 (conjuncti´v Weste; kånnjunckti´v Dalin), r. l. m. ((†) n. Munch FsvFnoSpr. 98(1849), SvLitTidskr. 1868, s. 357); best. -en (ss. n. -et); pl. -er; äv. (numera föga br.) KONJUNKTIVUS -us (kånnjunckti`vuss Dalin), r. l. m.; best. -tiven, i best. anv. äv. utan slutartikel; pl. -tiver.
Ordformer
(förr äv. skrivet conjunct-. -if 1805—1837. -iv 1806 osv. -ivus 1753—1930. Anm. I ä. tid nyttjades ordet med fullständig lat. böjning, t. ex. Möller 1: 121(1745: med conjunctivo), Fryxell SvSpr. 66(1832: imperfectum conjunctivi))
Etymologi
[jfr t. konjunktiv, eng. conjunctive, ä. fr. conjonctif, sbst.; av lat. conjunctivus, sbst., ellips av uttr. modus conjunctivus (se KONJUNKTIV, adj. 2 a)]
språkv. ett i olika språk i olika utsträckning nyttjat modus med vars användande i en sats det i denna uttryckta tankeinnehållet betecknas ss. ett antagande l. ss. ngt ovisst (möjligt) l. betvivlat l. väntat l. önskat l. befarat o. dyl. l. ss. hämtat från ett yttrande av en l. flera andra personer; äv. om verbform i detta modus: konjunktivform. Böja ett verb i presens, imperfektum konjunktiv. Ett verb som står i konjunktiv. Molander Förespel 32(1753). Moberg Gr. 38(1815). Imperfekt konjunktiv i indirekt anföring. NysvSt. 1930, s. 247 (rubrik).
Ssg: KONJUNKTIV-FORM; pl. -er. språkv. verbform i konjunktiv. ArkNF 14: 238(1898).
Avledn.: KONJUNKTIVISK, adj. [jfr t. konjunktivisch] språkv. som står i konjunktiv; som konstruera(t)s med konjunktiv; som utmärker l. tillhör osv. konjunktiven. LoW(1889). Konjunktivisk eftersats. ArkNF 51: 142(1935).
