KONKARONG koŋ1karoŋ4, r. l. m.; best. -en; pl. (i bet. 1) -er.
Ordformer
(konkarong (conca-, kån-) c. 1775 osv. conquerant 1760. conqueron 1759)
Etymologi
[sannol. ytterst efter fr. conquérant, erövrare (eg. p. pr. till conquérir, erövra, av lat. conquirere, hopleta, anställa jakt efter (ngt); jfr KONKVEST), i en (icke anträffad) bet.: visst slags fruntimmersmössa; se Th. Hjelmqvist i NysvSt. 1923,s. 200]
1) (förr) ett slags fruntimmersmössa med en mängd veckade krus, uppburna av en ståltrådsställning. OmväxlSkrift. 2: 51 (1759; efter t. orig.). Bellman 5: 116(c. 1775). Gummor i styf konkarong. Lenngren (SVS) 2: 184(1796). Lilljebjörn Minn. 159(1874; i fråga om ä. förh.).
2) (vard.) i uttr. hela konkarongen, ”hela bunten”, ”hela rasket”, ”hela klabbet”; allesamman; alltsamman. I natt satt jag hos Österbergs med hela konkarongen och hade trifligt. Wennerberg Bref 1: 204(1849). Inspektoren och mor hans skulle ärfva hela konkarongen. Topelius Dram. 64(1851, 1881). Och så skulle du ju ge dig af, sa du. Från gumman och hela konkarongen? VFl. 1911, s. 153.
