SAOL SO SAOB Alla tre läs på saob.se SAOB Svenska Akademiens ordbok publicerad: 1937 KONJUNKTIV (om uttal se KONJUNKTIV, sbst.), adj.; adv. -T (Rydqvist SSL 1: 373 (1852)). Ordformer (förr äv. skrivet conjunct-. -ift, adv. 1852) Etymologi [jfr t. konjunktiv, eng. conjunctive, fr. conjonctif, adj.; av lat. conjunctivus, till conjungere (se KONJUNGERA). — Jfr KONJUNKTIV, sbst.] språkv. 1) (†) om pronomen: förenad (se FÖRENA 8 c α). Stridsberg FrGr. 119 (1793). Olde FrSpr. 333 (1843). 2) om modus o. i närstående anv. a) [efter lat. modus conjunctivus, sannol. eg.: (i förh. till indikativen) osjälvständigt modus, modus som användes i underordnade satser] (†) i uttr. konjunktivt modus, = KONJUNKTIV, sbst. Moberg Gr. 223 (1815). b) (mindre br.) användt ss. adj. till KONJUNKTIV, sbst.: konjunktivisk. Fryxell SvSpr. 69 (1824). Konjunktiv form. Östergren (1930). 3) (†) om ord: som förbinder satser; jfr KONJUNKTIONAL, KONJUNKTIONELL. Konjunktiva Adjektiver. Borelius Sacy 48 (1806; om ”som” o. ”vilken”). 4) (†) om (bi)sats: som inledes av konjunktion; jfr KONJUNKTIONAL, KONJUNKTIONELL. Boivie SvSynt. 7 (1826). SAOB Alfabetisk lista konjugerande konjugering konjungera verb konjunktion subst. konjunktiv subst. konjunktiv adj. konjunktivt konjunktur subst. konkarong subst. konkav adj. konkavt Till alla ordböcker Spoiler title Spoiler content
