publicerad: 1937
KONSTIG kon3stig2, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(konst- (kånst-) 1548 osv. kunst- 1526—1552. -ig(h) 1548 osv. -ugh 1526—c. 1747. konstitt, n. sg. c. 1620)
1) (†) som äger stor förmåga l. skicklighet, som kan sin konst; (tekniskt l. konstnärligt) skicklig; konstfärdig, konstförfaren, konstskicklig; jfr KONST 1, 3. HSH 1: 20 (1527). En kunstig snidkere. G1R 23: 22 (1552). En hälsosam, villig, konstig och mächtig hushållare. Broman Glys. 3: 44 (c. 1730). Dvärgarne, som då ansågos för de konstigaste smeder och timmermän i verlden. Livijn 1: 323 (1822). Min far han var en konstier man, / fämton konster kunde han. Landsm. VII. 7: 114 (1892). — särsk.
a) med bestämning angivande det vari ngn äger färdighet; särsk. i uttr. konstig i l. på l. till (ngt l. att göra ngt); jfr KONST 3 d slutet. Så wille wij gerne först wete .. om .. (salpetersjudaren) wåre någott konstigh påå Saaken. G1R 19: 127 (1548). Såsom hon war .. myckit konstigh til at tala. Widekindi KrijgH 153 (1671). (Konung Olof) war mycket kånstig uti allahanda smidande. Peringskiöld Hkr. 1: 375 (1697). Kolmodin QvSp. 1: 530 (1732).
b) om djur: dresserad (att göra konster); jfr KONST 5. Skodespeel .. med konstige Hästar, Oxar (osv.). Risingh KiöpH 96 (1669).
c) i utvidgad anv., om redskap l. värktyg varmed l. sätt varpå ngt utföres; äv. ss. adv. L. Paulinus Gothus ThesCat. 422 (1631; adv.). Det Kungeliga Slått med konstig Hand upmurat. Dahlstierna (SVS) 81 (1698). Våra .. personers tilstånd fordrar en lifligare och mera konstig Pensel, än min. Ekelund Fielding 110 (1765). Hunden dansade .. så konstigt, att det var stor under att se uppå. SvFolks. 198 (1844). Rydberg Vap. 336 (1891).
2) (†) utförd l. förfärdigad med (teknisk l. konstnärlig) skicklighet l. konstfärdighet; sinnrik; utmärkt; jfr KONST 1 b. (Den nyantagne skall) anrijchte allehande konstigdt fyrwerk. E14R 1561, 1: 231 b. (Tjädrarna) giöra theras bo, .. icke konstiga, utan rätt släta. Broman Glys. 3: 470 (c. 1740). En konstig snara. Lenngren (SVS) 1: 216 (1778). Det konstiga uret. Fahlcrantz 4: 19 (1865). Gellerstedt 1Dikt. 28 (1871).
3) som kräver stor skicklighet l. konstfärdighet; svår (att utföra l. förstå); invecklad; äv. allmännare: märklig, anmärkningsvärd, ”märkvärdig”; numera i sht i nekande (l. inskränkande) l. frågande (l. därmed likvärdig) sats; jfr KONST 1, 3. Schroderus Dict. 193 (c. 1635). At leeka medh .. Koort .. sampt Terningar .. hörer dubblarom til: Med wåårtafwel är artigt, (konstigt). Dens. Comenius 941 (1639; t. texten: mühesam). Een .. Adelsmans Tienare, hwilkom dhet hwarken war mödosampt eller konstigt, at renna sönder med sitt Hufwud een tiåck Ekedöör. RelCur. 368 (1682). Med dessa ej stora ej heller konstiga egenskaper .. har jag hitintills varit nog lycklig att (osv.). Wallin Rel. 4: 196 (1837). Att addera 1/2 R:dr till 3/4 R:dr, som låter så konstigt, är rätt och slätt bara att lägga ihop 24 sk. med 36 sk. Almqvist AmH 1: 47 (1840). Kanske det mindre konstigt är, att dö för kung och land. Runeberg 2: 50 (1846). Wisén i 3SAH 4: 132 (1889).
4) (†) klok, vis; listig, förslagen, slug; äv. om handling l. sätt varpå ngt utföres; jfr KONST 2. Hoo är wijsz och kunstugh ibland idher, han bewise sijn vmgengilse medh godha gerningar vthi wijszdomens sactmodugheet. Jak. 3: 13 (NT 1526; Bib 1541: klook). Staffan Henricson war så konstigh, att han wiste wehll flere wägar än en. Svart G1 157 (1561). The konstighe Practiker som thär (dvs. i Frankrike) brukadhe äre, til at vthrota the Euangeliskes Religion. Chesnecopherus Skäl Rr 1 a (i handl. fr. 1596). Djefvulen söker .. att med många konstiga frestelser göra Herrans vägar för eder krokiga. Schartau Pred. 454 (1823). — särsk.: förtrogen med hemliga konster; trollkunnig; äv. i uttr. konstig i trolldom. Han var et stort tråll, samt margkunnig eller kånstig i trolldom. Björner Thorst. 12 (1737). Annund .. säges .. varit så konstig, at han kunnat säga förut tilkommande händelser. Hülphers Norrl. 3: 42 (1777). Cnattingius SnE 7 (1819).
5) (†) utförd, åstadkommen med konst; konstgjord; artificiell; om handling l. resultat därav; jfr KONST 3 b. Somblige (varor) äre naturlige, somblige konstige. Risingh KiöpH 32 (1669). Med tilhielp af et konstigt giordt lår och ben, gick hon (vars ben blivit avtaget). Acrel Chir. 528 (1775). I Sverge användes konstig bevattning föga. Juhlin-Dannfelt 35 (1886). — särsk. om medel l. värktyg: varmed ngt utföres på konstgjord väg. Hoorn Jordg. 1: 236 (1697). Konstiga förlossnings-medel. Cederschiöld HbBarnm. 88 (1822).
6) (†) konstlad (se KONSTLA 5 a, b), förkonstlad, onaturlig; hycklad, falsk; jfr KONST 8. (Sverge finge) till äfventyrs röna .. et helt annat hiertelag hos våra allierade, än de med konstige ord velat uttryckia. 2RA 1: 298 (1723). Den reglen .. / At konstig vänlighet bör fruktas mer än hot. Dalin Vitt. II. 5: 19 (1742, 1755). Hennes Hjerta, förädladt af Naturens enfald och rena uprigtighet, samt således icke smittadt af Stadens konstiga seder. Envallsson Nybygg. 4 (1783). Samhällsmänniskans konstiga behof. Tavaststjerna Marin 10 (1890).
7) [utvecklat ur 3] (i sht ngt vard.) besynnerlig, underlig; kuriös.
a) om handling l. föremål o. d. Fosz 434 (1621). Magistraten (i Elbing) fick nu orsak, at ångra sitt konstiga upförande. Loenbom Stenbock 1: 88 (1757). Konstiga främmande ord. Snoilsky 2: 75 (1881). Det är konstigt att inte äppelträna förstördes af hettan (vid eldsvådan)! Strindberg Kamm. 2: 7 (1907).
b) (ngt vard.) om person. Vara konstig (i sitt uppträdande) mot ngn. Han är en konstig figur, kropp, kurre, prick (vard.). Weste FörslSAOB (1823). Gyllengranat SvSjökr. 1: 110 (1840). Du är så konstig i din munterhet i qväll. Jolin Smädeskr. 85 (1863). Då såg han ibland så konstig ut i ansigtet, precis som om han velat brista i gråt. Hedenstierna FruW 170 (1890). Indianer äro konstiga kroppar. GHT 1897, nr 286, s. 3. Så konstigt folk det finns. Wägner Kärleken 103 (1919). — särsk.
α) i fråga om fysiskt l. psykiskt befinnande. Han kände sig litet konstig i kroppen. Bondeson Glimm. 112 (1892). Visst blir man litet konstig i ryggen efter den första dagen (på kamelryggen). Hedin Indien 1: 247 (1910). Hon kände sig på samma gång arg och konstig till mods. Siwertz Varuh. 97 (1926).
β) (vard.) abnorm, icke fullt normal, (något) rubbad, ”som har en skruv lös”, ”besynnerlig” (se d. o. 5 slutet); äv. i uttr. konstig i huvudet l. (skämts.) i knoppen. Det var en hygglig menniska, fastän en smula konstig. Wetterbergh Selln. 46 (1853). Mer än en af dem .. upplefde äfventyr .. emellanåt, så att de blefvo smått konstiga i knoppen af det. Forsslund Djur 44 (1900). Han gör sig skyldig till en del förmenta tokigheter och betraktas som konstig. PT 1903, nr 88 A, s. 3. Söderström är uppenbart ”konstig i hufvudet”. NDAVL 1911, nr 152, s. 2.
Avledn.: KONSTIGHET, r. l. f. särsk.
1) (†) till 1: skicklighet, förmåga, konstfärdighet. Hwart slagz Folck och Nation, hafwa sin serdeles Art och Konstigheet, til at förarbeta serdeles Wahror. Risingh KiöpH 14 (1669).
3) (†) till 4: klokhet; list, ränkfullhet; äv. konkretare. Al then list och kånstighet som han hade uptänkt. Björner Hrolf 105 (1737). Möller (1790).
4) till 7: besynnerlighet, underlighet; äv. konkretare.
a) till 7 a. AGSilverstolpe Språkl. 67 (1814). SvTidskr. 1874, s. 136. Ungarna skulle inte döpas till de konstigheter, som almanackan innehöll. GHT 1934, nr 280, s. 10.
b) till 7 b. Narström .. var så konstig. Vari konstigheten bestod var icke så gott att säga. Johansson SmedBrukspatr. 86 (1933).
Spoiler title
Spoiler content