publicerad: 1937
KONST kon4st, r. l. f. ((†) m. Nordenflycht (SVS) 3: 111 (1756), JGOxenstierna 2: 166 (1796, 1806)); best. -en ((†) -an ConsEcclAboP 157 (1658)); pl. -er32; pl. best. -erna (-ne) BlBergshV 19: 2 (1660) osv. ((†) -ren Swedenborg RebNat. 1: 253 (1716)).
Ordformer
(konst (konsth, konnst) 1526 osv. koonsth 1526. kunnist 1679—1773. kunst(h) 1535—1729. kånst(t) (cånst) 1597—c. 1780)
Etymologi
[fsv. konst, kunst, liksom d. kunst av mnt. kunst, motsv. mnl. const, t. kunst; av germ. kunsti-, avledn. av KUNNA; eg. således: kunskap, vetande; jfr äv. (de på annat sätt bildade) fsv. kunnist(a), kunskap, förstånd, skicklighet, förmåga, list m. m., isl. kunnasta, förmåga, kunskap, insikt. — Jfr KONSTA, KONSTIFIK, KONSTIG, KONSTLA, KONSTNÄR, KONSTRA]
1) förmåga, skicklighet; förr stundom övergående i bet.: förslagenhet, klokhet o. d.; äv. konkretare: ngt som fordrar l. röjer (stor) förmåga l. skicklighet; numera i sht (med anslutning till 3 o. 4) i fråga om teknisk l. konstnärlig skicklighet o. d. Ther hörer konst til at så förswara förräderij at (osv.). OPetri Kr. 76 (c. 1540). Ther som Swårheet finnes, / Sigh läter Konsten see. Skogekär Bärgbo Klag. C 1 b (c. 1632). Fem wittr' och snälle Män, / Som hade Konst, och mod. Stiernhielm Jub. 64 (1644, 1668). Fånga Räff medh Räff, dhet hörer konst til. Grubb 228 (1665). Konst behöfwer lycka, och lyckan konst. Dens. 424. Fadrens sinne och Sonens äro så tvärt emot hvarannan, at der vil Konst til at vinna bägges förtroende. Lagerström Gir. 8 (1731). Den konst hvarmed Ers Majestät förstår att mildra det rysliga i en tidning (dvs. underrättelse), som förkrossar. Granberg Dram. 13 (1811). (Tegnérs levnadsöden) hafva med öfverlägsen konst blifvit tecknade af .. skalden C. W. Böttiger. Nyblæus Forskn. 2: 201 (1881). Med mycken konst rörde han (dvs. den spelande) strängarna. Lagerlöf Troll 2: 259 (1921). — särsk.
a) (†) i förb. med (o. ofta motsatt) makt. Jag (vill) altid .. finnas Redebogen (till eder tjänst) meth kunsth och macht. VgFmT I. 8—9: 80 (1538). (Sv.) Konsten går öfver magten, (eng.) Policy goes beyond strength. Widegren (1788); jfr Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) (numera i sht vard.) konkretare, övergående i bet.: ngt som kräver stor skicklighet l. ansträngning, svår sak, svårighet, ”konststycke” (se d. o. 2); numera i sht i nekande l. inskränkande sats. När .. (Gud) begynnar lätas som han intit wille thet halla han haffuer sagdt, .. Thå .. är konst kunna settia troo til gudz ordh. OPetri 2Post. 92 b (1530). Att refutera samma book (dvs. Rudbeckius' ”Privilegia quædam doctorum”) är fuller ingen stoor kunst. RP 6: 422 (1636). Det är ock kånst bära goda dagar. Därs. 16: 4 (1654). Hela konsten består deruti, att få mig snart på fria fötter. HSH 6: 335 (1742). Det är ingen konst för den som är rik. Weste (1807). Det var ingen konst att få en disk gjord samt lådor och hyllfack inbyggda. Sahlin SkånFärg. 32 (1928). — särsk. (†) i uttr. det är l. bliver konst efter ngt, det är resp. blir svårt att skaffa ngt, det är resp. blir ondt om ngt. Det är vist, at effter hand blir det konst effter gott folk. Bark Bref 1: 93 (1703). Därs. 201 (1704).
2) (†; se dock slutet) kunskap; lärdom; vetenskap. G1R 7: 137 (1530). Apg. 26: 24 (Bib. 1541). Then Astrologische konsten. Gisæus Alm. 1603, Pract. s. A 2 a. Om Bureus ägde kunnist och snille, så fick han ock sysla nog. Faggot PVetA 1747, s. 16. (Lat.) Eruditio .. (sv.) Undervisning, lärdom, konst. Ekblad 323 (1764). — jfr STJÄRN-, ÖRT-KONST. — särsk. [jfr t. freie künste, pl., lat. ars liberalis, pl. artes liberales] (numera knappast br.) i uttr. boklig(a) konst(er), förr äv. fria konster (jfr 4) l. bokliga fria konster l. fria bokliga konster. VarRerV 9 b (1579). Han .. studeradhe Philosophiam, samt allahanda friya konster. PErici Musæus 6: 52 b (1582). Alle .., som icke .. wele vthreesa til studier och frija Boklige Konster. Stiernman Com. 1: 759 (1620). (En regents plikt är att) Befrämja en san Guds dyrkan, bokliga konster, goda seder (osv.). Lallerstedt Dygdel. 106 (1746). De fria konsterna, vetenskaperna, o! huru lyckliga de menniskor, som få studera dem. Bremer Hertha 80 (1856). Forssell Hist. 1: 196 (1869). Schulthess (1885).
3) (gm teoretiska studier o. praktisk övning förvärvad) insikt o. skicklighet i ngt; färdighet, konstfärdighet; särsk. konkretare: utövande av en färdighet o. d., sysselsättning (kall l. yrke) som fordrar särskilda insikter o. färdigheter; numera bl. i fråga om utövande av ngt praktiskt o. ofta med bibegrepp av konstnärlig begåvning l. kunnighet (jfr 4). Visa sin konst. Försöka sin konst på ngt. Livet är kort, konsten lång, ordstäv uppvisat tidigast 1807 [efter lat. ars longa, vita brevis, som återgiver grek. ὁ βίος βραχύς, ἡ δὲ τέχνη μακρή (Hippokrates); eg. med syftning på läkekonsten]. Mester Hans Skipbyggiare haffuer .. bewijsat oss och rijkena sina .. tienst med sin konst och handewerk. G1R 7: 233 (1531). Ey hielper Rijkdom, Gull och Godz, / Ey konst, ey gunst, eller höghmodh (emot döden). Ps. 1626, s. 461; jfr Ps. 1695, 384: 5. Förfahrenheet lährer konsten bäst. Grubb 662 (1665). Det är sjelfva hufvudkonsten af alt, at kunna skrifva och tala så, at ingen konst märkes. Bergklint MSam. 1: 226 (1781). Ack! Läkarkonstens Gud var dock en halfgud blott — / Mot plågan sätte vi en oviss konst allena. Tegnér (WB) 2: 142 (1813). Apg. 17: 29 (Bib. 1917). — särsk.
a) i uttr. efter (alla) konstens regler, förr äv. bl. efter konsten, i enlighet (noggrann överensstämmelse) med de regler (äv.: med iakttagande av vederbörliga ceremonier o. d.) som gälla för utövningen av ett visst förehavande l. yrke o. d.; konstmässigt; äv. (vard.) övergående i bet.: ”ordentligt”, ”grundligt” o. d. Här aff (dvs. av vissa uppräknade ingredienser) gör ett Cathaplasma effter Konsten. Berchelt PestOrs. H 2 b (1589). Lindfors (1815). Hon tog helt resolut och klådde upp gubben efter alla konstens regler. VL 1905, nr 262, s. 5. Årets riksdag är nu enligt konstens alla regler öppnad på rikssalen. ST(A) 1930, nr 10, s. 7.
b) i uttr. med (stundom (för)medelst l. genom) konst, med användande av konstfärdighet l. konstgrepp; särsk.: på artificiell väg (motsatt: gm naturlig utveckling o. d.; jfr c). Is, som .. blir .. förmedelst konst tilverkad. Block MotalaStr. 29 (1708). Det, som hos .. djuren är genom kånst lärdt, det fortplantas icke på deras afföda. Nohrborg 185 (c. 1765). Kiseljorden förekommer aldrig fullkomligt ren, utan måste med konst renas. Berzelius Kemi 1: 290 (1808). Födoämnen framställda med konst. Walin Födoämn. 2 (1906). Hylin Munn. 1: 108 (1930).
c) i uttalad l. underförstådd motsättning till natur(en) (o. dess krafter, värkningar l. alster). Konsten bättrar naturens feel. Grubb 421 (1665). Är naturen emot, så hjelper näpliga konsten. Nicander GSann. 7 (1766). Hvad .. dessa provinser kunde blifva .., om konsten kom naturen något till hjelp. QLm. I. 3: 57 (1833). Naturen är mäktigare än konsten. Cavallin (1876). Konstens triumf öfver den råa naturkraften. Hammarström Sportfiske 60 (1925).
d) med bestämning av olika slag (ofta en inf. inledd av att) angivande det vari ngn äger färdighet; stundom närmande sig o. svårt att skilja från e o. f. Konsten att läsa, skriva, teckna. Konsten att behaga, att ställa sig in (hos ngn). Han förstår konsten att leva lycklig. (Lat.) Ars histrionica .. (sv.) sådana konst at en kan wel skemta och herma en annan. VarRerV 33 (1538). Ändoch then konst aldrigh finnes hoos migh, / At dichta. Fosz 262 (1621). Smickrarns konst. Stenhammar 6 (1794). Vår konst att njuta är, hans (dvs. odalmannens) var umbära. Geijer Skald. 1 (1811, 1835). (Den engelska ministären var) sedan årtionden väl hemmastadd i konsten att köpslå med Europas makter om sina understöd. Forssell i 3SAH 3: 193 (1888). Man har försvarat .. den råa boxningen genom att giva den heder och namn av ”självförsvarets ädla konst”. Haglund HållnRörOrg. 1: 166 (1924) [efter eng. the noble art of self-defence]. I hennes yrke .. ingick .. att inviga nyfödda i .. livets svåra konst. Hallström Händ. 35 (1927). — särsk. (†) i uttr. konst i l. på ngt l. till att göra ngt, färdighet i ngt l. att göra ngt. Then konst han sadhe sig hafva uti saltsiuderijet. RP 8: 667 (1641). (Klockare bör) hafwa gåfwor af natur och konst till att förswarligen siunga psalmer. KOF II. 2: 254 (c. 1655). Ladan är nu tächt, doch illa och aff några hans wälb(orenhe)tz bönder, som ther på ingen konst hade. VDAkt. 1656, nr 108.
e) om (utövande av) färdighet i ngt visst förehavande l. yrke o. d.; ofta övergående i bet.: teknik av visst slag, yrkesutövning o. d.; förr äv. om vetenskaplig sysselsättning, andlig idrott o. d.; numera i sht ss. senare led i ssgr l. elliptiskt för dylika. Känna sin konst i botten, kunna sin konst. Idka, utöva en konst. G1R 8: 321 (1533). Ehrlige konster och Handewärck. RARP 3: 258 (1642). (Rolof lärde) alla ridderliga öfningar, idråtter och konster. Verelius Gothr. 83 (1664). En brödlös kånst. Schultze Ordb. 2488 (c. 1755). Vanligen plägar man indela konsterna i Mekaniska och Fria eller Sköna. Norrmann Eschenbg 1: 98 (1817); jfr 4. Häraf ser man, at Taktiska konsten är oumbärlig för Fältherren. KrigVAH 1827, s. 212. En så ädel och nyttig konst som trädgårdsodlingen. (Agardh o.) Ljungberg 4: 6 (1863). Lockar som försmå / Frisörens konst. Snoilsky 2: 42 (1881). Det finns former av fantasi, .. vilkas rätta vårdande kräver mycken människokännedom och pedagogisk konst. Larsson Kunsk. 132 (1909). Hellström Malmros 118 (1931; om biljardspelet). — jfr BALANSER-, BRYGGERI-, FLYG-, FORTIFIKATIONS-, FÄLTSKÄRS-, FÖRLOSSNINGS-, GULDMAKARE-, HYTT-, INGENJÖR(S)-, JUVELERAR(E)-, KOK-, KRIGS-, LANDTMÄTAR(E)-, LANDTMÄTERI-, LEVNADS-, LITOGRAFERINGS-, LIVS-, LÄKAR(E)-, LÄKE-, LÄRAR(E)-, LÄS-, MASKERINGS-, MINNES-, MÄTAR(E)-, OBSERVATIONS-, PERSPEKTIV-, PREDIKO-, PROBER-, PRÄNT-, REGERINGS-, REKLAM-, RID-, RIM-, RIT-, RUN-, RÄKNE-, SEGEL-, SEGLAR(E)-, SIAR(E)-, SIM-, SJÖMANS-, SKILDRAR-, SKJUT-, SKRIV-, SLUT-, SPINN-, SPRÅK-, SPÅ-, SPÅDOMS-, STATS-, STIL-, STJÄRN-, STJÄRNKIKAR(E)-, STYRELSE-, STYRMANS-, TAL-, TALAR(E)-, TANDLÄKE-, TECKNINGS-, UMGÄNGES-, UNDERVISNINGS-, VAPEN-, VATTENBYGGNADS-, VERS-, VÄVNADS-, YMP-, ÅKERBRUKS-, ÖGONLÄKE-KONST m. fl. — särsk. (†) mera utpräglat övergående i bet.: yrke, förvärv, näringsfång; handtvärk, industri. Jngen .. skall koma vdij szame screddere embete, mett mindre han är ferdiig vdij szame kunst, ath göra allehanda cledinga. G1R 11: 214 (1536). Wåre konungar .. ha .. förskrifwit några främmande från Tyssland, Nederland, Holland, Frankrijke, som allahanda konster ok manufacturer ha inrättat. Columbus Ordesk. 11 (1678; uppl. 1908). I Freds-tider uphiälpas de afmattade Konster. Frese Sedel. 13 (1726). (Blåsröret) var länge användt i konsterna, innan (osv.). Berzelius Blåsr. 1 (1820). Kemien, som .. har anvist ämnen och medel för slöjder och konster. Franzén Minnest. 3: 639 (1844).
f) allmännare, övergående i bet.: förfaringssätt, förfarande, metod; konstgrepp; förr äv.: utväg, medel. Stjäla konsten av ngn. G1R 11: 248 (1537). (Man) bruker .. alle Konster som man weet, at han (dvs. den pestsjuke) kan komma til swett, medh heete Steenar (osv.). Berchelt PestOrs. F 5 a (1589). När Gudh vndandragher sina Hielp, så äro alla Konster och Medel plat intet. L. Paulinus Gothus Pest. 72 a (1623). Jag försökte ock, huru jag skulle hitta på någon konst at fläta korgar. DeFoë RobCr. 69 (1752). Bästa konsten mot att retirera / Är helt enkelt att stå qvar. Runeberg 2: 91 (1848). Konsterna äro mångahanda, sad' gumman åt välling med syl. Wensell Ordspr. 46 (1863). Bergman Patr. 51 (1928).
4) värksamhet som avser frambringandet av ngt skönt (estetiskt värkningsfullt), produktiv estetisk värksamhet; äv.: gren av dylik värksamhet, konstart, konstform; ofta i förb. skön(a) l. fri(a) konst(er), förr äv. vacker konst (vackra konster); stundom, i inskränktare anv., om den bildande konsten; äv. konkret (se b). Bildande konst, konst som arbetar med ett materiellt stoff (måleri, skulptur, arkitektur; motsatt: musik o. diktkonst). Dekorativ l. ornamental konst. Kyrklig, profan konst. Plastisk konst, skulptur. Tillämpad konst, (i fackspr.) nyttokonst (ofta liktydigt med: konsthandtvärk). Ägna sig åt konsten l. en konst. Utöva en konst. Akademien för de fria konsterna (grundlagd 1735). Kiärlek för konst och Vettenskap. Ehrenadler Tel. 45 (1723). Alla nöjen, hvilka hämtas af de vackra konsterna. Boëthius Sedol. 87 (1782). De fria konsters philosophi. CAEhrensvärd (1786; boktitel). De sköna konsterna hafva det gemensamma syftemål att väcka behagliga känslor af ädlare slag. Lidbeck Anm. 7 (1796). Endast genom .. konsten kan det Guddomliga blifva allmänt fattligt. HT 1916, s. 90 (1819). Arkitekturen, som af alla konster tydligast och fullständigast aftecknar tidslynnet. Estlander KonstH 5 (1867). Medeltidens konst var från begynnelsen kyrklig. Hildebrand Medelt. 1: 482 (1884). Operan .. gäller (ju) för att vara den högsta sammanfattningen af all skön konst. De Geer Minn. 1: 27 (1892). Konsten lika död i Ryssland som musiken är levande. SvD(A) 1929, nr 74, s. 8 (rubrik). Rig 1931, s. 78. — jfr BILD-, BILDHUGGAR(E)-, BYGGNADS-, DEKORATIONS-, DIKT-, FOLK-, INOMHUS-, KYRKOGÅRDS-, LANDSKAPS-, MEDALJ-, MONUMENTAL-, MÅLAR(E)-, MÅLNINGS-, NOVELL-, NYTTO-, ORD-, ORGEL-, PASTISCH-, PORTRÄTT-, PROSA-, PRYDNADS-, RENÄSSANS-, ROKOKO-, ROMAN-, RUMS-, SAMTIDS-, SCEN-, SKALDE-, SKOL-, SKÅDESPELS-, SMÅ-, SOLIST-, STAFFLI-, SÅNG-, TEATER-, TEXTIL-, TIDS-, TON-, TRÄSNIDAR(E)-, ÖGONBLICKS-KONST m. fl. — särsk.
a) abstraktare, närmande sig bet.: konstnärlighet, konstnärlig kvalitet l. prägel. Detta är stor (förstklassig) konst. Swedberg Schibb. 104 (1716). Med konsten i dit spel gör heder åt din Lyra. Gyllenborg Skald. 65 (1798). Hvad i sin art är helgjordt och fulländadt, / det står på konstens höjd. Tegnér (WB) 6: 52 (1829).
b) konkret: konstvärk; numera bl. koll. Ett stort stycke af tre konster, gjordt af Hr Ehrenstrahl. Böttiger Drottnh. 132 (i handl. fr. c. 1700). Göteborgare köpte konst vid konstnärsmötet i Göteborg 1881. Pauli Konstn. 79 (1913). Nationalmusei inköp av levande konst. SvD(A) 1928, nr 178, s. 4.
5) utförande av ngt som fordrar stor färdighet; vanligen konkretare, om det som utföres: konststycke; i sht om ngt som fordrar stor kroppslig färdighet (fingerfärdighet, vighet o. d.) o. som göres ss. lek l. för att roa en åskådarskara o. d.; företrädesvis i pl. Göra konster med kort, med en trolleriapparat. En hund (apa) som kan göra konster. Ondt lähra gammal Hund kuhra .. (dvs.) lähra konster. Grubb 624 (1665). Det var Greken förbehållet, att göra .. (poesien) till bara konst, hvilket alltid snart urartar till bara konster. Törneros Bref 2: 73 (1826). Gymnastiska och akrobatiska konster. Wetterbergh Sign. 35 (1843). Var och en som stiger fram på arenan och gör konster för publiken vill ha applåd. Castrén Schildt 304 (cit. fr. 1920; i bild). — jfr CIRKUS-, KORT-, TASKSPELAR(E)-KONST m. fl. — särsk.
a) spelt. i biljardspel, i uttr. (göra en boll o. d.) med konst, dvs. så att spelbollen bringas att studsa mot vallen l. mot en annan boll l. dyl., innan den träffar den boll mot vilken den spelas.
b) [urspr. eufemistiskt för ett starkt vulgärt uttr.] (vard.) i överförd anv., i uttr. göra en konst i, förr äv. (o. urspr.) på ngn l. ngt, ”ge ngn l. ngt en god dag”, ”strunta” i ngn l. ngt. Weste (1807; betecknat ss. lågt). Almqvist Amor. 226 (1822, 1839). Uff! jag gör en konst i alla nådiga prepositioner och nådiga grefvar! Backman Reuter Lifv. 1: 57 (1870). Sofisten, vilken gör en konst i alla livets värden. Liljedahl Norström 1: 265 (1917). SDS 1929, nr 229, s. 8.
6) om hemlig förmåga l. hemliga medel som användas för att förutsäga framtiden l. för att på övernaturlig väg åstadkomma ngt; spådomskonst, trollkonst, svartkonst; äv. i uttr. hemlig(a) l. svart(a) l. vidskeplig(a) konst(er), förr äv. förvetna konster (jfr FÖRVETEN e). Monge vthaff them som förwitna konster brukat hadhe, båro fram theres böker och brände vpp. Apg. 19: 19 (NT 1526; Bib. 1917: vidskepliga konster). Onde menniskiors troldom oc dieffuulens kunst. Tegel E14 293 (i handl fr. 1568). (Man) sade, han (dvs. den falske Dimitrij) war en stoor Trolkarl, och hade lärt konster af Lapparna. Petreius Beskr. 2: 188 (1614). Blåmän, voro .. de, som brukade svarta Konster. Mörk Ad. 2: 55 (1744). Hemliga konster. Karlin KultM 17 (1888). Väring Frost. 230 (1926). — jfr BESVÄRJELSE-, DJÄVULS-, HÄX-, SPÅ-, SPÅDOMS-, SVART-, TROLL-, TROLLDOMS-KONST m. fl.
7) konstgrepp, knep, (listigt) påfund, intrig, list, (listigt) streck, skälmstycke; äv. (vard.): handling(en) att ”konstra”, ofta övergående i bet.: undanflykt, krångel o. d.; vanl. o. numera nästan bl. i pl. Bruka, göra, förr äv. spela konster. Ha konster för sig. Vara full av konster. Det där är bara konster av henne. Illfundiga, nedriga konster. Hon använder alla möjliga konster för att behaga. Hopes oss ath eder koonsth .. icke skal haffua noghen framgongh. G1R 3: 138 (1526). På thet I måge thess bättre see och giörligen förstå konung Sigismundi konster. Gustaf II Adolf 128 (1616). Med alt för många konster kan man offta skada sig sielf (vid upprättandet av köpekontrakt). Nehrman InlJurCiv. 283 (1729). Konst och bedrägeri, som man nyttjat för at förföra de större Nationer. Rosenstein PVetA 1789, s. 173. Biskop H. .. (hade) skrutit af, att han spelat konster vid .. riksdagsmannavalet. Liljecrona RiksdKul. 471 (1841). Sådana konster, att inte kunna underrätta mig! Benedictsson Folkl. 188 (1886). Med orättfärdighetens alla bedrägliga konster. 2Tess. 2: 10 (Bib. 1917). Siwertz Låg. 142 (1932). — särsk.
a) (†) i uttr. på konst (jfr 8 slutet), med list l. knep. Jag har på konst skaffat mig underrättelse om Brenner. Bremer Dagb. 244 (1843). Sparre Stand. 532 (1847).
b) (vard.) konkretare: (konstigt) påfund, konstig sak, konstighet. Sådana konster som bena eller lugg hade han aldrig varit med om. Backman Reuter Lifv. 1: 22 (1870).
8) (numera knappast br.) förkonstling; tillgjordhet; förställning. Frese VerldslD 16 (1715, 1726). Han talar utan konst. Mörk Ad. 1: 87 (1743). Säg fritt och utan konst: månn Johan trolöst tänker? Lidner (SVS) 1: 232 (1782). Man höll min saknad för konst, förställning eller en dåraktig ytterlighet. Altén Landförv. 127 (1796). (Luther) såg här (dvs. i Rom) vid gudstjensten prål och konst; men ingen innerlig andakt. Afzelius Sag. 6: 68 (1851). Sundén (1886). Cannelin (1921). — särsk. (†) i uttr. på konst (jfr 7 a), med förställning. Jag leer åth sådan en .. / Som jämrar sig på konst, som yrar vid fult vett. Düben Boileau Skald. 13 (1721).
9) [jfr t. kunst (i bet. a—c); bet. utgår från 3] (numera bl. i a—c) konkret: (inventiös) mekanisk inrättning, maskin, maskineri, maskinell anläggning. G1R 24: 563 (1554). Så att man medh samme konst (för uppdrivande av vatten) .. kunne lede wattnedt in till badstugun och seden i kökett. HB 1: 193 (1572). VetAH 1817, s. 204. — särsk.
a) (numera bl. i vissa ssgr) bärgv. om mekanisk anordning vid bärgsbruk; särsk. om uppfordringsvärk för malm l. personer. LReg. 164 (1620). JernkA 1846, s. 101. Konster och spel vid Kopparberget drifvas af vatten, kommande från trenne mindre sjöar. Höjer Sv. 1: 431 (1874). Almquist Bergskoll. 67 (1909; efter äldre handling). BonnierKL 6: 1117 (1925; angivet ss. äldre benämning). — jfr FAR-, GRUV-, RULL-, SKOVEL-, UPPFORDRINGS-, VÄDER-KONST m. fl.
b) (fullt br.) bärgv. (med vattenkraft l. ångkraft drivet) pumpvärk med tillhörande ledningar o. d. för uppfordring av vatten ur gruva. G1R 24: 455 (1554). Alla konster stå, och fördenskul förtager oss vatnet bästa rumen i grufuen, som vij hafue. OxBr. 11: 216 (1635). Rinman (1788). (För vattnets avledande från gruvor) använder man vanligtvis konster eller pumpverk. UB 3: 129 (1873). Konsten gnisslar och gnyr. Forsslund Bergf. 22 (1919). — jfr GRUV-, HÄST-, TRYCKPUMPS-, VATTEN-KONST m. fl.
c) (fullt br.) anläggning varigm vatten drives i fria strålar upp i luften (för bevattnings- l. prydnadsändamål); i ssgn VATTEN-KONST.
Ssgr (i allm. till 4): A: KONST-ADEPT. jfr ADEPT 3 slutet. Nyblom i 3SAH 5: 55 (1890). DN(A) 1931, nr 269, s. 10. —
(4 b) -AFFÄR. i sht konkret. —
-AKADEMI. av staten inrättat o. understödt samfund som har till uppgift att främja de sköna konsterna i ett land; under dylikt samfunds ledning stående högre lärovärk för undervisning i de bildande konsternas utövning; särsk. i sg. best., om Akademien för de fria konsterna i Sverge. SC 3: 41 (1822). (Wertmüller) blef ledamot af franska konstakademien. Eichhorn Stud. 2: 64 (1872). Ur den ritskola som organiserades vid slottsbygget (i Sthm i början av 1700-talet), växte den svenska konstakademien fram. HantvB I. 1: 384 (1934). —
-ALBUM. jfr ALBUM 3. Åren 1862 —65 publicerade .. (B. O. Schauman) vårt första konstalbum (dvs.) Fotografier af finska målares taflor I—III. FinBiogrHb. 1916 (1902). —
1) (†) till 3: alster av teknik l. industri l. handtvärk o. d. (motsatt: naturprodukt). Nya, alltmer sammansatta konst-alster uppkomma med näringsflitens utveckling. Geijer I. 6: 186 (1839). Westee (1842).
2) till 4; jfr -VÄRK 3. SP 1792, nr 7, s. 2. Genom anordnande av skolresor och billighetståg har möjlighet beretts för även avlägset boende att taga städernas konstalster i betraktande. BtRiksdP 1917, XIII. 1: nr 1, s. 2. —
-ANDA, r. l. f. (i vitter stil) jfr ANDE VIII 5. Medeltidens heliga konstanda. Brunius Resa 1838 254 (1839). Jeanson (o. Rabe) 1: 84 (1927). —
-ANLAG~02, äv. ~20. jfr ANLAG II 5 b. I den rika d. v. Sparreska tafvelsamlingen .. fingo .. (J. C. Boklunds) konstanlag sin första väckelse och näring. NF 2: 808 (1877). Wrangel Konststil. 7 (1897). —
-ANSTALT~02 l. ~20. anstalt för undervisning i l. utövning av konst; äv. i mer l. mindre oeg. l. utvidgad anv. Cygnæus 5: 203 (1860). En xylografisk konstanstalt. NF 2: 1110 (1878). Med teatern som konstanstalt .. har jag .. (sedan 1870-talet) haft föga beröring. Ahrenberg Männ. 5: 282 (1910). —
-ANTIKVARISK. (i fackspr.) konstnärligtantikvarisk. Vårt land eger få profanbyggnader af större konstantiqvariskt värde i behåll. KultHM 2: 72 (1897). —
-APPARAT. (†)
-ARBETAD~020, p. adj. (i sht i vitter stil) bearbetad l. utarbetad med konst. (Elgström o.) Ingelgren 304 (1810). Konstarbetade silfversmycken. Sander Ros 184 (1876). Lagerlöf HomOd. 120 (1908). —
-ARBETARE~0200. (numera föga br.) person som sysslar med bildande konst; särsk. om konsthandtvärkare. Rademine Knigge 3: 121 (1804). Strindberg NRik. 66 (1882). —
-ARBETE~020, äv. ~200.
1) till 3: med konstfärdighet l. konstskicklighet gjort arbete; i sht konkret; numera nästan bl. tekn. om vissa vid väg- o. vattenbyggnad förekommande arbeten, ss. broar, tunnlar, färjor o. d. Vhrwärck, och .. annat som medh Konstarbete är stält til at röhra och föhra sigh sielff omkringh. Sylvius Mornay 9 (1674). Manufacturer och Konst-Arbeten. Salander Gårdzf. 240 (1727). Hamnbassänger utan konstarbeten. TT 1894, Byggn. s. 9. Arbetsplan, vari ej ingår brobyggnad, färja eller annat konstarbete. SFS 1925, s. 104.
2) till 4: konstnärligt arbete; ofta konkret: konstvärk, konstföremål. FörarbSvLag 5: 333 (1706; abstr.). Konstarbeten af Agat .. (o.) Marmor. DA 1771, nr 22, s. 3. Konstarbetet i stämpeln till detta sigill är alldeles utmärkt. Reuterdahl SKH II. 1: 294 (1843). SFS 1911, nr 112, s. 1 (konkret). —
-ARKEOLOG. person (vetenskapsman) som sysslar med studiet av äldre konst. Wieselgren Samt. 16 (1869, 1880). Nilsson ArkeolUppt. 29 (1933). —
-ARKEOLOGI. vetenskap(en) om den äldre konsten. Norrmann Eschenbg 1: 103 (1817). Nilsson ArkeolUppt. 23 (1933). —
-ARM, r. l. m.
2) bärgv. till 9 b; jfr ARM, sbst. III 4. Johansson Noraskog 3: 71 (cit. fr. 1676). Därs. 70 (1884; sannol. efter handl. fr. 1675). —
-ART. jfr -FORM, -GREN. Lyceum 2: 182 (1811). Den lyriken närmast stående, mest omedvetna konstarten, musiken. Lysander Almqvist 220 (1878). SvD(A) 1934, nr 283, s. 9. —
-AVDELNING~020. i museum, på utställning o. d. Eichhorn Stud. 2: 133 (1869, 1872). Nationalmusei konstafdelning. BtRiksdP 1880, I. 1: nr 1, Bil. 7, s. 3. 2NF 31: 167 (1920). —
(3 b) -BEFRUKTA, -ning. (i fackspr.) befrukta på artificiell väg. BotN 1872, s. 77 (: konstbefruktning). Den 17 maj 1910 konstbefruktades i Aneboda braxenrom på enris och utlades i s. k. kläckningslådor i sjön Stråken. ArkZool. IX. 4: 10 (1914). Sonesson HusmTrädgB 225 (1927: konstbefruktning). —
(3) -BEGIRIG. (†) vetgirig i fråga om tekniska l. vetenskapliga metoder o. d. Stiernhielm Arch. O 2 b (1644). —
-BEGÅVNING. konstnärlig begåvning; äv. konkret, om konstnärligt begåvad person. Eichhorn Stud. 2: 69 (1872). Lundgren MålAnt. 3: 210 (1873). —
(3, 5) -BERIDARE. (i sht förr) person som (vid cirkusföreställning o. d.) giver uppvisning i en högt uppdriven (ofta akrobatisk) ridkonst; cirkusryttare. Weste (1807). Till Riket med vederbörligt tillstånd inkomne utländske Konstberidare. SFS 1826, s. 863. DN(A) 1933, nr 55, s. 16 (bildl.).
(3, 5) -BERIDERSKA. (i sht förr) kvinnlig konstberidare. Wrangel HbHästv. 354 (1885). Linder Tid. 148 (1924). —
-BESKYDDARE. jfr -MECENAT. Tessin .. var (en) nitisk konst-beskyddare. Atterbom Siare 3: 394 (1844). —
(4 b) -BESTÅND. (i sht i fackspr.) jfr BESTÅND 11. UpplFmT 43: 32 (1931). Det japanska konstbeståndet i Sverige. SvD(A) 1931, nr 289, s. 12. —
(jfr 5, 8) -BESYNNERLIG. (vard.) (mycket) konstig l. besynnerlig. SvTyHlex. (1872). En språkform, som skulle förefalla högst ”konstbesynnerlig” .. för den infödde fransmannen. SvFlicksk. 48 (1888). Jag .. kommer ihåg, hur konstbesynnerlig han (dvs. den gamle professorn) tog sig ut på S:t Eriks torg. Laurin 2Minn. 18 (1930). —
-BETRAKTARE. särsk. (i sht i vitter stil): konstgranskare, konstkritiker. BEMalmström 7: 281 (1849). SvD(A) 1932, nr 16, s. 5. —
-BETRAKTELSE. (i sht i vitter stil) jfr -GRANSKNING, -KRITIK; äv. konkret, om konstkritisk uppsats o. d. BEMalmström 7: 283 (1849). 2NF 23: 1243 (1916). —
(3 b) -BEVATTNA, -ing. bevattna på artificiell väg; i sht ss. vbalsbst. ing. Palmblad Nov. 3: 17 (1841: konst-bevattning). Vitt utbredda konstbevattnade risfält. Mörner Hagenbeck 82 (1924). SvUppslB (1933: Konstbevattning). —
-BILDAD, p. adj.
1) (†) till 3: med konst bildad l. utbildad. Phosph. 1812, s. 39. Konstbildade glas och instrumenter. Ekman Jakob 28 (1822). Konstbildade röster. Rydberg KultFörel. 4: 477 (1887).
2) till 4: bildad i fråga om konst, som känner o. förstår konst. Thomander 2: 126 (1831). Det konstbildade Tyskland hade vid denna tidpunkt (dvs. c. 1913) ett enormt intresse för fransk modern ytterlighetskonst. Laurin 4Minn. 91 (1932). —
-BILDNING. bildning på konstens område; förr äv.: konstodling. Huru vill Förf. .. bestämma graderna, tilväxten och orsaken til (den svenska) Nationens konstbildning? JournSvL 1801, s. 407. (Sergel) med sin fulländade konstbildning. Franzén Minnest. 1: 174 (1815). Strömbom EgyptK 257 (1928). —
-BLAD.
1) grafisk reproduktion i bladform, grafiskt blad. Eichhorn Stud. 2: 203 (1872). Äfven i Frankrike börja de fina konstbladen leta sig väg till de ringare hemmen. 2NF 7: 1006 (1907). NoK 20: 116 (1923).
(3 b) -BLEKA, v., -ning. tekn. bleka (ngt) på artificiell väg; i sht i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ning; jfr -BLEKE. Dalin (1852: Konstblekning). Äpplen, torkade, skola levereras .. mögelfria, ljusa men ej konstblekta. SFS 1891, Bih. nr 50, s. 11. TLev. 1903, nr 18, s. 1. —
(3 b) -BLOMMA, r. l. f. (i sht i fackspr.) konstgjord blomma. SvLittFT 1835, sp. 569 (bildl.). Garneringarna med konstblommor .. tillhöra .. hattmodistens hantverk. Sömnadsb. 397 (1915). —
-BLOMSTRING. jfr BLOMSTRA III 1 b α. Den nya konstblomstringen (i Sverge) under frihetstiden. Eichhorn Stud. 1: 190 (1869). Kjellberg GrekRomK 30 (1932). —
(3 b) -BLOSS. (†) med konst gjort (upptändt) bloss (motsatt: naturligt ljus); anträffat bl. i bildl. bemärkelse, närmande sig bet.: irrbloss. Folkets samveten, dem de (dvs. de andliga) .. villade med heliga konstblos. Botin Hem. 2: 48 (1756). Möller (1790, 1807). —
-BOK; pl. -böcker. (konst- 1675—1891. konste- 1579—1596)
1) (†) till 3: (hand)bok innehållande rön l. råd l. recept o. d. i vetenskap l. teknik. Preutz Kempis 145 (1675; bildl.). En konstbok eller samling af hvarjehanda tekniska rön. Eichhorn Stud. 2: 128 (1872; om en av P. Månssons skrifter).
2) till 4: bok som handlar om o. innehåller reproduktioner av konst. Små konstböcker, titel på serie av böcker innehållande reproduktioner av konstvärk vilken utgavs under åren 1906—1927.
-BRONS.
1) tekn. bronslegering som användes till gjutning av konstföremål. TT 1874, s. 142. Starck Kemi 128 (1931).
(9 a, b) -BROTT. bärgv. anordning varigm konstledning bringas att ändra riktning l. grena sig. Rinman 1: 731 (1788). JernkA 1903, Bih. s. 12. —
(3) -BRÄNNERI. (†) fabriksmässig anläggning för brännvinsbränning (motsatt: husbehovsbränneri). SFS 1830, s. 607. Wieselgren Samt. 56 (1871, 1880). —
(9 a, b) -BYGGARE. (numera knappast br.) bärgv. jfr -MÄSTARE 5 b. Johansson Noraskog 3: 40 (i handl. fr. 1638). Schulthess (1885). —
-BYGGNAD. (konst- 1720—1921. konste- 1736)
1) (†) till 3 o. 4: konstfullt uppförd byggnad; ofta bildl. (Den) menniskliga Kroppens konst-byggnad. Dalin Arg. 1: 166 (1733, 1754). At förstöra en sådan konstbygnad (som Tessinska palatset) vore at (osv.). Wrangel TessPal. 22 (i handl. fr. 1772). En hel konstbyggnad af lärda gissningar. Leopold 6: 113 (1803). Möller (1807).
2) tekn. o. bärgv. till (3 o.) 9.
a) (†) i allm.: mekanisk inrättning, maskin. Rydelius Förn. 154 (1720, 1737). Atterbom Minnest. 1: 20 (1847). Cavallin (1876).
b) bärgv. = KONST 9 a, b. Bergv. 2: 39 (1737). Beskrifning om en Konstbyggnad af Stångjern vid Håkansbo Koppargrufvor. JernkA 1823, s. 151 (rubrik). WoJ (1891).
c) tekn. om särskilda större o. mera konstmässiga byggnader vid väg- och vattenbyggnadsarbeten (ss. broar, viadukter, slussar, dammar, hus o. d.). TT 1899, Byggn. s. 17. FlygHb. 96 (1921). —
-CENTRUM. jfr CENTRUM 2; jfr -ORT. Rydberg Varia 137 (1894). Dresden var .. (på 1840-talet) ett viktigt konstcentrum. Aho Soldan 81 (1901). Kjellberg GrekRomK 48 (1932). —
(9 a, b) -DAMM, r. l. m. (konst- 1655—1823. konste- 1660) (†) bärgv. damm som reglerar vattenavlopp från l. vattentillförsel till konsthjul o. d. Johansson Noraskog 3: 56 (cit. fr. 1655). Järta Kopparb. 6 (1823). —
-DANS. (i fackspr.) konstnärlig dans (motsatt: sällskaps- o. folkdans). Höijer 3: 278 (c. 1810). Balletterna, konstdanserna på scenen, spelas af hela orchestern. Mankell Lb. 161 (1835). NoK 96: 34 (1930). —
-DIKT. estet. konstnärlig dikt; motsatt: folkdikt. Schück SvLitH 1: 115 (1885). NoK 112: 7 (1931). —
-DOKTOR. (i sht vard., ofta med ngt försmädlig biton) person som förvärvat doktorsgraden i konstvetenskap (konsthistoria) o. som ägnar sig åt konstkritik; äv. allmännare: universitetsbildad konstkritiker. En lärd konstdoktor. Bolander ManNas. 114 (1925). SvD(A) 1932, nr 289, s. 16. —
-DOMARE. jfr -KRITIKER. Möller 1: 416 (1745). (P.) Lagerlöf .. (förenade) skaldens, konstdomarens och vältalarens förmåga. Carlson Hist. 5: 299 (1879). Engström Zorn 198 (1932). —
-DRIFT.
1) (i fackspr.) till 3: inneboende böjelse o. anlag för konstmässigt arbete; i sht i fråga om djur; ofta svårt att skilja från 2. Praktisk naturhistoria .. (bör bl. a. handla) om djurens konstdrifter. Sprinchorn PedUtsk. 12 (i handl. fr. 1804). Quennerstedt Flyttfågl. 26 (1898).
2) till 4: drift till (böjelse för) konstnärlig värksamhet. Stiernstolpe Arndt 4: 81 (1808). Vår själs spontana och åt sig själf lämnade konstdrift bygger .. efter romantiska och syntetiska lagar. Vetterlund StDikt. 142 (1901). NoK 90: 182 (1928). —
(9 a, b) -DRÄNG. (†) yngre arbetare (biträde) vid gruvkonst. NoraskogArk. 4: 54 (1658). Bergv. 1: 588 (1712). —
(3 b) -ELD. (numera knappast br.) med konst framställd eld; illumination; fyrvärkeri(pjäs). Callinichus .. fann på en Konsteld, som kunde bränna vnder Watnet. Schroderus Os. 2: 330 (1635). Efter aftonmåltiden gick man åter i Trägården, för at se en konsteld, som Konungen lät afbränna. SvMerc. 1765, s. 46. Cannelin (1921). särsk. bildl. Fåfängan kastar sina konst-eldar. Thorild (SVS) 1: 302 (1778). Min eld är ej verklig, det är en konsteld, som glindrar, men slocknar. CLivijn (1805) hos Hjärne DagDrabbn. 207. —
-ELEV. —
(3) -ENLIG. (numera bl. tillf.) konstmässig. JournSvL 1800, s. 691 (klandrat ss. osvenskt). Sköld Fichte 161 (1914). —
-EPOK. Höijer 3: 338 (c. 1810). Med .. Frans I börjar (i Frankrike) en ny .. glänsande konstepok. Hahr NordeurRenässArkit. 12 (1927). —
(3) -ERFAREN~020. [jfr t. kunsterfahren] (numera mindre br.) konstförfaren; i ä. tid ofta ss. hederstitel för yrkesman (handtvärkare o. d.). AntecknSaml. 140 (1684). Murmästaren Konsterfarne J. Ahlstrand. VDAkt. 1779, nr 502 (1775). Darius .. såg att han (dvs. läkaren) var konsterfaren. Carlstedt Her. 1: 486 (1832). SvD(A) 1934, nr 261, s. 24.
Avledn.: konsterfarenhet, r. l. f. (numera mindre br.) konstförfarenhet. Tuderus Kiesewetter 121 (1806). Warburg Ehrensvärd 111 (1893). —
(3) -FAREN, p. adj. (†) = -ERFAREN. Hattemakaren Konstfarne Mester Iacob Cast. VRP 1704, s. 751. Nicander Hesp. 273 (1835). —
(4 b) -FATTIG. fattig på konst. Nordensvan SvK 80 (1892). Det konstfattiga Norden. Grimberg SvH 437 (1908). —
-FILOSOF. Phosph. 1810, s. 104. Ehrensvärds storhet var .. den originelle .. konstfilosofens. Wirsén i 3SAH 11: 319 (1896). —
(3) -FLIT. [jfr t. kunstfleiss] (numera i sht i litterärt spr.) (flit i) utövande av konstfärdighet; ofta konkretare, övergående i bet.: slöjd, handtvärk, industri. Zibet i 2SAH 4: 4 (1804). Produkter af menskliga konstfliten. JernkA 1832, Bih. s. 219. Portugiserna funno i Indien stater .. blomstrande genom åkerbruk och konstflit. Pallin NTidH 5 (1878). OoB 1931, s. 626. —
(3, 5) -FLYGARE. utövare av konstflygning. Englands djärvaste konstflygare .. störtade i går vid Croyden. UNT 1930, nr 10562, s. 1. —
(3, 5) -FLYGNING. flyg. flygning som avser att gm djärva manövrer (”konststycken”) uppöva (l. uppvisa) flygarens skicklighet (o. pröva l. visa flygmaskinens styrka o. stabilitet); ”avancerad flygning”. SFS 1921, s. 482. Därs. 1928, s. 134. —
(3 b) -FODER. landt. artificiellt foder (motsatt: naturfoder); jfr FODER, sbst.1 2NF 38: 876 (1926). —
(9 a, b) -FOLK. (förr) bärgv. benämning på den personal som erfordrades för gruvkonsternas byggnad, underhåll o. skötsel. Johansson Noraskog 3: 39 (cit. fr. 1638). Almquist Bergskoll. 61 (1909; efter handl. fr. 1771). —
-FORM; pl. -er. form i vilken konsten l. en viss konstart framträder; äv. närmande sig bet.: konstart, konstgren. Höijer 3: 382 (c. 1810). (Att) hvarje tid fordrar sin egen konstform. Hammarsköld SvVitt. 1: 114 (1818). Tragedien som utvecklad konstform uppväxte på grekisk botten. Wrangel Dikten 259 (1912). BonnierLittH 4: 201 (1930). —
-FORSKARE. Brunius Resa 1838 330 (1839). Dens. Metr. 10 (1854). (Winckelmann) var bland 1700-talets konstforskare den främste ifraren för antikens återuppväckelse. 2NF 32: 635 (1921). DN(A) 1934, nr 251, s. 30. —
-FORSKNING. Nordensvan SvK 705 (1892). Den etnografiska och jämförande konstforskningen. 2NF 25: 1384 (1917). Lindblom Rokokon 13 (1929). —
(3 b) -FRUSEN, p. adj. frusen på artificiell väg. En skridskobana med konstfrusen is. SvD(A) 1923, nr 170, s. 13. —
-FRÅGA, r. l. f. särsk. till 4; jfr FRÅGA, sbst. 3. Dagens brännande konstfrågor. Lundegård Prom. 1: 21 (1893). SvD(A) 1933, nr 339, s. 26. —
-FRÄMJARE. jfr -MECENAT. Lundin NSthm 299 (1888). (C. G. Tessin) var tidehvarfvets störste konstfrämjare. Stavenow Frihetst. 56 (1898). —
(3) -FULL. konstfärdig; som vittnar om konstfärdighet, konstrik; äv. (med anslutning till KONST 4) övergående i bet.: konstnärlig. Then vnderliga och konstfulla rörelse, som i verlden är. Rydelius Förn. 265 (1722, 1737). Ett stort och mycket konstfullt Urverk. Atterbom Minn. 580 (1819). De romanska språkens konstfulla strofer och invecklade rimflätning. Melin i 3SAH 13: 36 (1898). NoK 116: 138 (1933).
(4 b) -FYND. i sht arkeol. De lösa konstfynden (i Pompeji) .. öfverflyttades mestadels till det kungliga slottet i Portici. Göthe Sergel 44 (1898). Nilsson ArkeolUppt. 70 (1933). —
(3 b) -FYRVÄRKARE~0200. (numera knappast br.) fyrvärkare. Weste (1807). KrigVAH 1839, s. 40. WoJ (1891). —
(3 b) -FYRVÄRKERI~0102. (numera knappast br.) illumination; fyrvärkeri. Weste (1807). AB 1845, nr 238, s. 1. WoJ (1891). —
(3) -FÄRDIG. [jfr d. kunstfærdig, t. kunstfertig] som äger (stor) färdighet i ngn (l. sin) konst, konstskicklig; äv. i överförd anv., om sak: som vittnar om (är gjord med l. fordrar osv.) konstskicklighet; äv. (med anslutning till KONST 4) övergående i bet.: konstnärlig. JernkA 1835, s. 156. Underbygnaden (av gravmonumentet) prydes af .. bildverk af mindre konstfärdig hand. Upmark Lübke 684 (1872). En konstfärdig dialektik. 2NF 1: 528 (1903). Det konstfärdiga bandväveriet. Fornv. 1928, s. 2.
Avledn.: konstfärdighet, r. l. f. Smith MennPligt. VIII (1799; klandrat ss. osvenskt i JournSvL 1799, s. 670). Fatab. 1928, s. 25. —
(3 b) -FÄRGAD, p. adj. (i sht i fackspr.) motsatt: naturfärgad. Konstfärgad bomull. TT 1897, Allm. s. 218. —
-FÄRGNING. (i fackspr., föga br.) skönfärgning. MeddSlöjdF 1889, s. 28. Ehrström Konsthantv. 182 (1924). —
-FÖRENING. förening av konstnärer o. konstvänner för främjande av konsten (l. ngn viss konstart) o. för tillvaratagande av konstnärernas ekonomiska intressen. Beskow Vandr. 2: 45 (1834). År 1832 .. (förenade sig) i Stockholm ett antal konstnärer och konstälskare uti ett sällskap, som antog namnet Konstföreningen. (Agardh o.) Ljungberg 4: 462 (1863). Tikkanen Konsth. 324 (1925). —
(3) -FÖRFAREN. erfaren l. skicklig i utövandet av en konst l. ett yrke o. d.; i ä. tid ofta ss. hederstitel för yrkesman (handtvärkare o. d.); jfr -ERFAREN. Dryselius Monarchsp. 87 (1691). Boktryckaren Konstförfarne Eric Flodström. ASScF 3: 762 (1729). Tryggt utöfver pergamentet konstförfarna handen rör sig. Rydberg Dikt. 1: 46 (1876, 1882). Sahlin SkånFärg. 34 (1928).
-FÖRFATTARE. person som sysslar med konstkritiskt l. konstvetenskapligt författarskap; jfr -SKRIBENT, ävensom -FORSKARE, -KRITIKER. Nordensvan SvK 2 (1892). —
-FÖRMÅGA. (mindre br.) konstnärlig förmåga. Yttringar af menniskans konstförmåga. LittT 1796, s. 355. SvD(A) 1932, nr 88, s. 8. —
-FÖRSTÅND. insikt i konsten o. förmåga att bedöma dess alster. Grubbe EstetOrdl. (c. 1845). Med ett odladt konstförstånd väljer man det bästa i allt. MeddSlöjdF 1891, s. 31. Josephson Tessin 1: 50 (1930). —
-FÖRSTÅNDIG.
2) till 4: som förstår (sig på) konst l. som vittnar om konstförstånd. Konstförståndiga filosofer. Scholander 3: 68 (c. 1870). Fasaden (utmärker) sig (bl. a.) genom .. en ytterst konstförståndig materialbehandling. TT 1894, Byggn. s. 3. GHT 1935, nr 45, s. 3. —
-FÖRSTÅSIGPÅARE. (ngt vard., med ringaktande prägel) konstkännare. Scholander 3: 158 (1874). Enligt alla radikala konstförståsigpåare i Norden. Laurin 1Minn. 392 (1929). SvD 18/3 1934, Söndagsbil. s. 7. —
(3, 4) -FÖRVANT, m.||ig. [efter t. kunstverwandter]
1) (numera knappast br.) (ngns) kollega i en konst(art); utövare av en konst. Nordforss (1805). Cavallin (1876). Nordenskiöld i 3SAH 8: 15 (1893).
2) handtvärksgesäll; numera bl. (föga br.): typograf, sättare, tryckare, boktryckeriarbetare. ASScF 3: 736 (1722). Nordforss (1805). (År 1873) fick den unge typografen stt testimonium som utlärd konstförvant. Upsala(A) 1922, nr 287, s. 4. jfr BOKTRYCKAR(E)-, SLAKTERI-, URMAKAR(E)-KONSTFÖRVANT. —
(3, 4) -FÖRVANTSKAP ~002 l. ~020.
1) (†) kamratskap i (utövningen av) en konst l. ett yrke; äv. konkret: lag av konstnärer o. d. Wikforss 1: 998 (1804). SvTyHlex. (1851, 1872).
2) (förr) benämning på de utlärda tryckeriarbetarnas organisation. NordTypogrT 1883, nr 5, s. 2. Förvaltaren af konstförvandtskapets kassa. PT 1909, nr 263 A, s. 2. —
(4 b) -GALLERI. jfr GALLERI, sbst.1 5. Björnståhl Resa 4: 112 (1782). Roosval FornkristK 22 (1933). —
-GENI. konstnärligt geni. Blott ett verkeligt konstgeni kan ge det underbara genom sin dikt esth[etiskt] värde. Tegnér FilosEstetSkr. 330 (1808). Ekman Jakob 53 (1822). —
-GESTALT. (i vitter stil) av konsten skapad gestalt. Atterbom Minn. 190 (1817). Collan Dikt. 15 (1864). —
-GJORD, p. adj.
1) till 3 b: gjord l. åstadkommen med konst, artificiell. Konstgjorda lemmar. Konstgjorda blommor, pärlor. Konstgjorda dammar, sjöar. Konstgjord bevattning. Konstgjord andning. Nordenflycht QT 1746—47, s. 44. Konstgjorda magneter, hvilka ofta betydligt öfverträffa de naturliga i styrka. Fock 1Fys. 513 (1855). Margarin eller konstgjordt smör. SFS 1885, nr 57, s. 1. Konstgjorda mineralvatten. Därs. 1901, Bih. nr 104, s. 3. Laura rodnade genom sin konstgjorda blekhet. Siwertz Sel. 1: 93 (1920).
2) (†) till 3 (o. 4): konstrik, konstfärdig. De flerfaldiga, konstgjorda låsarne till en väldig kassakista af jern. Kullberg Portf. 75 (1842); jfr KONST-LÅS. Alla (sångfåglar) bygga konstgjorda bon. Nilsson Fauna II. 1: 264 (1858).
3) (numera mindre br.) med anslutning till KONST 8: konstlad, tillgjord, onaturlig. Möller (1807). Stjernhjelm, hvars språk är, mera än hans samtidas, konstigt eller konstgjordt. HJärta (1842) i 3SAH XLIII. 2: 86. Intet tröttar som konstgjorda leenden. Siwertz JoDr. 338 (1928). —
-GJUTARE. gjutare av konstföremål l. konstvärk. Nyblom i 3SAH 5: 182 (1890). SvD(A) 1934, nr 237, s. 13. jfr HOV-KONSTGJUTARE. —
-GJUTERI1004, äv. 3~002. jfr -GJUTARE; särsk. konkret: värkstad för gjutning av konstföremål l. konstvärk. Estlander KonstH 566 (1867; abstr.). 2UB 6: 518 (1904). —
-GJUTNING. jfr -GJUTARE; äv. konkret: gjutet konstföremål l. konstvärk. Eneberg Karmarsch 2: 172 (1861). Moderna konstgjutningar i järn. SvSlöjdFT 1917, s. 41. —
-GLAS. konstnärligt tillvärkat l. bearbetat glas. Keyser Kemien 2: 280 (1871). NDA(A) 1933, nr 251, s. 9. —
-GLASBLÅSARE~0200. glasblåsare som utför konstnärliga arbeten. NF 4: 1198 (1881). TT 1897, K. s. 76. —
-GLASMÄSTARE~0200. glasmästare som utför konstnärliga arbeten. TT 1895, Byggn. s. 82. PT 1913, nr 266 A, s. 4. —
-GLASMÄSTERI10104, äv. 3~0102. konstnärligt glasmästeri; äv. konkret: värkstad där konstnärliga glasmästeriarbeten utföras. KatalIndUtstSthm 1897, s. 81. RTKatal. 1927, IV. 1: 1221. —
-GLÄDJE. (i sht i vitter stil) glädje åt (l. njutande av) konst. Rydqvist i 2SAH 12: 306 (1827). Konstglädje och skönhetslängtan. Malmberg Fiskebyn 25 (1919). —
-GRAFIK. konstnärlig grafik. Vår moderna konstgrafik 1895—1920. Tallberg (1920; boktitel). Romdahl NordeurBildK 137 (1926; i fråga om etsningar av Albrekt Dürer). —
-GRANSKNING. (i sht i vitter stil) = -KRITIK. Brunius GotlK 1: 163 (1864). Heidenstam Tank. 84 (1899). —
(9 b) -GRAV, r. l. f. (†) bärgv. i jorden grävd vattenledning för avlopp av vattnet från gruvkonst. BlBergshV 19: 226 (1660). Rinman 1: 645 (1788). —
-GRAVERA, -ing. utföra konstnärlig gravering, konstnärligt gravera (ngt); i sht i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ing; jfr -GRAVYR. Konstgraverad (ur-)boett. ExposSlöjdprodSthm 1847, s. 57. NF 2: 1160 (1878: konstgraveringen). SFS 1919, s. 535 (i p. pf.). —
-GRAVYR. konstnärlig gravyr; äv. konkret. LdVBl. 1823, nr 13, s. 3 (konkret). SFS 1919, s. 535 (konkret). —
-GREN. jfr -ART. SP 1792, nr 288, s. 3. Batik, en i vårt land hittills .. föga känd konstgren. SvD(A) 1917, nr 103, s. 3. —
(3) -GREPP. [jfr t. kunstgriff]
1) på insikt o. erfarenhet grundat särskilt förfarande (för utförande av ngt); metodiskt grepp; stundom mer l. mindre närmande sig 2. Retoriska konstgrepp. Konstgrepp och finesser. Stiernhielm Arch. C 2 a (1644). Konstgrepp, som man använder för att fortplanta vexter. Agardh Bot. 1: 271 (1830). (Hon) utövade .. en fulländad koketts alla konstgrepp. Hillman Pardo Bazán Hemsj. 100 (1915).
2) [med anslutning till KONST 7] listigt (l. bedrägligt) tillvägagångssätt, knep, list; intrig. Bruka konstgrepp. Advokatoriska konstgrepp. SColumbus Vitt. 266 (c. 1678). En man .. bevandrad i politikens trolösa konstgrepp. Enberg i 2SAH 8: 259 (1817). —
(9 a, b) -GRUVA, r. l. f. (konst- 1624—1684. konste- 1684) (†) bärgv. med konst(er) utrustad gruva. JernkA 1898, s. 365 (1624). Johansson Noraskog 3: 245 (i handl. fr. 1684). —
-GÅNG; pl. -ar. (konst- 1740 osv. konste- 1684)
3) (förr) bärgv. till 9: system av stänger för överförande av kraft på långa avstånd; jfr -REGEL, sbst.2 o. STÅNG-GÅNG. Johansson Noraskog 3: 83 (i handl. fr. 1682). Rinman 1: 695 (1788). TurÅ 1930, s. 75 (i fråga om ä. förh.). —
(3 b) -GÖDNING. i sht landt. artificiell gödning; äv. konkret: konstgödsel. Höjer Sv. 2: 791 (1878). UtsädT 1898, s. 167 (konkret).
Ssgr: konstgödnings-fabrik,
-ämne. —
(3 b) -GÖDSEL. i sht landt. artificiellt gödningsämne. Forsberg Sockerb. 18 (1888). BtRiksdP 1930, 1: nr 270, s. 2. —
(4 b) -HALL. byggnad l. större sal för utställning av konstvärk. TT 1873, s. 145. Liljevalchs konsthall (i Sthm). 2NF 37: 187 (1924). —
-HANDTVÄRK ~02, äv. ~20. handtvärk som åsyftar framställandet av konstnärliga bruksföremål; jfr -INDUSTRI, -SLÖJD. Etruskerna utmärkte sig i konsthandtverket. Upmark Lübke 226 (1872). Guldsmide är konsthantverk. SvSlöjdFT 1930, s. 153.
Ssgr: konsthandtvärks-alster,
-skola, r. l. f., m. fl. —
-HANDTVÄRKARE~0200. jfr -HANDTVÄRK. Konsthandtvärkarnas gille, en i Stockholm 1906 bildad sammanslutning av konsthandtvärkare för främjande av det svenska konsthandtvärket. Åtskilliga till slottets dekorering använda konstnärer och konsthandtverkare. Böttiger Drottnh. 12 (1889). Josephson Tessin 1: 120 (1930). —
-HARMONIUM. mus. benämning på ett slags nyare orgelharmonium av större teknisk fulländning, avsett för framförande på ett mera konstnärligt sätt av (i sht profan) musik. PT 1909, nr 174 A, s. 3. SD 1928, nr 317, s. 9. —
(3 b) -HARTS. (i sht i fackspr.) på artificiell väg framställt hartsartat ämne. 2NF 34: Suppl. 424 (1922). Konstharts, såsom bakelit och liknande produkter. SFS 1926, s. 82. —
-HISTORIA. (vetenskapen om) konstens utvecklingshistoria; äv. konkret, om lärobok i konsthistoria. Konsthistorien har gått i bredd med den borgerliga. Leopold 6: 110 (1803). Frihetstidens konsthistoria. Fatab. 1927, s. 105. SvD(A) 1933, nr 250, s. 7. —
-HISTORIKER; pl. = l. -historici. person som bedriver studier l. forskningar i konsthistoria. Eichhorn Stud. 3: 101 (1881). Resestipendier för konsthistorici. NordT 1925, s. 552. —
-HISTORISK. adj. till -HISTORIA. Konsthistorisk forskning, forskare, litteratur. Konsthistoriska studier. Konsthistoriska sällskapet, en år 1914 bildad sammanslutning för främjande av konsthistoriska studier o. forskningar. Frey 1849, s. 52. Kyrkans inventarier av konst- och kulturhistoriskt värde. Fatab. 1928, s. 138. —
(9) -HJUL. (konst- 1624—1891. konste- 1624) [jfr t. kunstrad] (förr) bärgv. vattenhjul som drev uppfordringsvärk (särsk. pumpvärk) vid gruva. Bergv. 1: 57 (1624). När arbetarne vilja stiga upp ur grufvan, sättes konsthjulet .. i rörelse af styraren uppe i dagen medelst vattnets pådragande på hjulet. JernkA 1846, s. 100. UB 3: 129 (1873). WoJ (1891). —
(3 b) -HONUNG, äv. -HONING. (i sht i fackspr.) konstgjord honung, honungsersättning. VerdS 73: 28 (1911). LAHT 1915, s. 705. —
(3 b) -HORN. (i sht i fackspr.) på artificiell väg framställt hornartat ämne, galalit. 2NF 35: 1203 (1923). —
(9) -HUS. (förr) bärgv. hus som inneslöt ett konsthjul (l. turbin), överbyggnad över konsthjul (l. turbin). OxBr. 11: 232 (1644). UB 3: 114 (1873). Grängesbergs sista ”konsthus” brunnet. DN(A) 1934, nr 169, s. 4 (rubrik). —
-HÄVDER, pl. (i vitter stil) konstens historia. Beskow i 2SAH 40: 229 (1865). Fredrik Wilhelm Scholander har ett namn bland dem, som våra konsthäfder ej skola glömma. Nyblom i 3SAH 13: 59 (1898). —
-HÖGSKOLA~020. högskola för undervisning i bildande konst; jfr -AKADEMI. Ljungman UnivGbg 6 (1880). Kungl. Konsthögskolan i Stockholm, vilken står under uppsikt av Kungl. Akademien för de fria konsterna. Flodström SvFolk 182 (1918). —
-IDEAL, n. jfr IDEAL II 3. (Den nya konstriktningen) innebär .. en afvikelse från det klassiska konstidealet. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 357 (1900). Norlind AMusH 393 (1921). —
-IDKARE. konstutövare, konstnär. Lyceum I. 2: 47 (1810). Resestipendier för konstidkare. SvD(A) 1933, nr 272, s. 4. —
-INDUSTRI. [jfr t. kunstgewerbe] jfr -HANDTVÄRK, -SLÖJD; äv. konkret, koll.: alster av konstindustri. TT 1873, s. 147. Produkterna af medeltidens konstindustri voro till sin yttre form rikt och vackert utstyrda. EkonS 1: 229 (1891). Intet blir så fort gammalmodigt som modern konstindustri. Laurin 4Minn. 26 (1932).
Ssgr: konstindustri-affär. konkret.
-föremål.
-museum.
-skola, r. l. f.
-utställning. —
-INDUSTRIELL. adj. till -INDUSTRI. Konstindustriellt museum. Konstindustriella föremål, samlingar. En konstindustriel skola. BtRiksdP 1878, I. 1: nr 1, Bil. 7, s. 50. Eichhorn Stud. 3: 221 (1881). Konstindustriell fackteckning. SvStatskal. 1918, s. 653. —
(9 a, b) -INSPEKTOR~002. (förr) bärgv. titel för tjänsteman som hade överinsikt över konsterna vid en gruva (l. ett antal gruvor). Fernow Värmel. 607 (1779). MoB 7: 9 (1800). —
-INSTITUT. institut för undervisning i l. främjande av konst; jfr -ANSTALT. Lewin Port. 75 (1838). Oscar II 6: 139 (1885, 1895; om Akademien för de fria konsterna i Sthm). —
-INTRESSE. jfr INTRESSE 4. Tegnér FilosEstetSkr. 244 (1808). Konstintresset är i tilltagande (vid 1800-talets midt). Nordensvan SvK 299 (1892). SvD(A) 1934, nr 39, s. 11. —
-INTRESSERAD, p. adj. äv., i sht i pl., substantiverat. Det nya museet (dvs. Nationalmuseum) — hoppas de konstintresserade — skall medföra bättre tider för den inhemska konsten. Nordensvan SvK 298 (1892). Inom konstintresserade kretsar. PedT 1904, s. 308. SvD(A) 1934, nr 248, s. 5. —
(3 b) -IS. (i sht i fackspr.) med konst frusen is (motsatt: naturis). Sundberg Mikroorg. 113 (1895). SvD(A) 1930, nr 322, s. 24. —
(3 b) -ISTER. (i sht i fackspr.) med konst framställd (till människoföda avsedd) isterliknande vara som innehåller annat fett än svinfett. SFS 1898, nr 62, s. 1. VaruförtTulltaxa 1: 55 (1912). —
(9 a, b) -JÄRN. (konste- c. 1680) (förr) till bärgmästare (urspr. i järn utgående) ersättning för vidmakthållande av konsterna vid en gruva. NoraskogArk. 4: 72 (1675).
(3 b) -JÄST. (i fackspr.) särsk. om i sht för bryggeriändamål avsett jästsurrogat framställt av jäsande vört, pressjäst o. öljäst; jfr VÖRT-JÄST. UB 5: 153 (1873). NF 7: 1526 (1884). BonnierKL 3: 1249 (1923). —
(4 b) -KABINETT. (konst- 1702—1930. konste- 1750) (numera i sht i fråga om ä. förh.) lokal för (i sht mindre, men mera utsökt) samling av konstvärk l. konstföremål (o. kuriosa), (mindre) konstmuseum; äv. om själva samlingen; i sht i fråga om privat samling. Holm NSv. 186 (1702). Det högst dyrbara konstkabinett, som Königsmarck i Prag eröfrat. Fryxell Ber. 9: 176 (1841). Drottning Christinas konstkabinett. Böttiger Drottnh. 106 (1889). Östergren (1930). —
(3 b) -KAKA. biodl. med konst gjord bikaka (bestående av en pressad vaxskiva med cellformiga fördjupningar). Juhlin-Dannfelt 37 (1886). Lewerén Bisköts. 33 (1900). —
(4 b) -KAMMARE. (numera bl. i fråga om ä. förh.) = -KABINETT. Konst-Cammaren uthi Mönchen. RP 2: 256 (1632). I de forna konstkamrarna funnos .. även imitationer av antikens tonverktyg. SvTMusF 1927, s. 117. —
(9 a, b) -KARL. (†) arbetare som tjänstgjorde vid konsterna vid en gruva; jfr -KNEKT. PlacatFahlKoppV 1721, s. 3. —
(9 a, b) -KNEKT. (konst- 1616—1909. konste- 1614—1616) (förr) bärgv. arbetare som tjänstgjorde vid konsterna vid en gruva; jfr -KARL. OxBr. 11: 16 (1614). SUFinlH 5: 119 (1616). Rinman (1788). Almquist Bergskoll. 67 (1909; i fråga om förh. före 1682). —
(3) -KRAN. [jfr t. kunstramme] (föga br.) tekn. maskindriven pålkran. Rothstein Byggn. 264 (1857). Ikonen (1889). —
-KRETS. krets av konstutövande l. konstintresserade personer; vanl. i pl. Eichhorn Stud. 2: 201 (1872). Roms konstkretsar. Göthe Sergel 66 (1898). Cornell Gotik. 242 (1935). —
-KRITIK. (vetenskaplig l. fackmässig) granskning av konstalster; jfr -GRANSKNING; äv. konkret, om skrift l. uppsats o. d. som innehåller konstkritik. JournSvL 1797, s. 534. Den allmänna smaken, som utan mina konstkritiker skulle återfalla i barbari. Wetterbergh Sign. 317 (1843). (O. Mirbeaus) radikala konstkritik banade väg för en riktigare uppskattning af de impressionistiske målarna och Rodin. 2NF 18: 647 (1912). SvD(A) 1934, nr 102, s. 26. —
-KRITIKER; pl. = l. -kritici. person som (vetenskapligt l. fackmässigt) bedriver konstkritik, konstdomare, konstkritisk författare. Théophile Gautier är det andra kejsaredömets officiösa konstkritiker. Estlander KonstH 191 (1867). SvD(A) 1934, nr 23, s. 5. —
-KRITISK. adj. till -KRITIK o. -KRITIKER. Konstkritiskt författarskap. (B. v. Beskows) ganska lärorika konstkritiska reflexioner. SvLittFT 1835, sp. 203. Henriksson Tyskl. 138 (1901). —
-KULTUR. jfr -ODLING 2. 2NF 7: 1005 (1907). Det underlag av materiell kulturblomstring, som en konstkultur kräver, hade den tidigare frihetstiden hunnit att skapa. SvRokoko 3 (1924). Kjellberg GrekRomK 263 (1932). —
-KUNNIG.
(3) -KVARN. (i fackspr.) maskinell anläggning för malning (ångkvarn o. d.); motsatt: hand-, vatten- l. väderkvarn. TT 1874, s. 75. WoJ (1891). —
-KÄNNARE. [jfr t. kunstkenner] person som äger (goda) kunskaper i o. förstår att bedöma konst. Wikforss 1: 998 (1804). Hammarsköld var mera konstkännare än skald. Schwartz Tegnér 26 (1903). Wrangel TessPal. 16 (1912).
-KÄNNEDOM~002, äv. ~200. jfr -KUNSKAP. Rademine Knigge 3: 31 (1804). Lundin NSthm 473 (1889). Östergren (1930). —
-KÄNNERSKA. (mindre br.) kvinnlig konstkännare. SvTyHlex. (1851). Östergren (1930; anfört ss. sällsynt form). —
-KÄNSLA. jfr -SINNE. Medfödd, omedelbar konstkänsla. Tegnér FilosEstetSkr. 328 (1808). Nilsson ArkeolUppt. 61 (1933). —
-KÄRLEK~02 l. ~20. (i sht i vitter stil) kärlek till konst(en). Atterbom Minn. 68 (i senare bearbetat brev fr. 1817). Det würtembergska (furstehovet) i Stuttgart (har) lagt sin konstkärlek i dagen i märkliga byggnadsverk. NoK 87: 107 (1928). —
-LAG, r. l. m. estet. jfr -REGEL, sbst.1 2. Sonnettens konstlagar. Phosph. 1810, s. 217. Leopold 5: 204 (c. 1827). —
(9 b) -LEDNING. bärgv. ledning för uppfordrande av vatten ur gruva. JernkA 1818, 1: 91. Wetterdal Grufbr. 307 (1878). 2NF 31: 856 (1920). —
-LITTERATUR.
2) i sht litt.-hist. konstnärlig litteratur; motsatt: folklig litteratur; jfr -DIKT. Norrl. 6: 4 (1907). Söderhjelm Prof. 133 (1913). —
-LIV. sammanfattningen av vad som hör till konstens utövande o. utveckling l. dess tillägnande osv. (under viss tid l. på viss plats). Atterbom Minn. 191 (1817). Karl Gustaf Tessin och .. (Karl Hårleman) gåfvo sin prägel åt Sveriges konstlif för en tid framåt. Warburg Ehrensvärd 34 (1893). Kjellberg GrekRomK 33 (1932). —
(3 b) -LJUS, n. (numera föga br.) artificiellt ljus. Rydqvist i 2SAH 12: 300 (1827). Nyblom FantH 46 (1910). —
(4 b) -LOTTERI. lotteri vari vinsterna utgöras av konstföremål. Lundin NSthm 486 (1889). 2NF 27: 985 (1918). —
(3) -LÅS. (i sht i fackspr.) lås av mera invecklad konstruktion (som fordrar särskild kännedom om låsanordningarna för att kunna öppnas); kombinationslås, säkerhetslås. Roth Kägleh. 38 (i handl. fr. 1686). Den med konstlås försedda kassakistan af jern. VexjöBl. 1838, nr 38, s. 1. Fatab. 1929, s. 93. —
(3 b) -LÄDER. (i sht i fackspr.) imiterat läder. IndUtstMalmö 1896, s. 40. SFS 1919, s. 427. KatalÅhlénHolm 95: 174 (1928).
Ssgr: konstläder(s)-fabrik.
-papp. SDS 1908, nr 185, s. 4. Konstläderpapp utgör en läderliknande, hårt pressad papp av lumphalvtyg, cellulosa eller basad trämassa .. utan tillsats av läderavfall. VaruhbTulltaxa 1: 251 (1931). —
(3 b) -LÄKNING. (numera föga br.) med. o. veter. motsatt: självläkning. SvLittFT 1838, sp. 582. Lundberg HusdjSj. 15 (1868). —
(4 b) -LÄMNING. (numera föga br.) konkret; jfr -MINNE. Forntidens konstlemningar. Polyfem V. 39: 3 (1812). Claëson 2: 150 (1857). —
-LÄRA, r. l. f.
1) (i fackspr., numera mindre br.) till 3: framställning av ngn konst l. vetenskap, särsk. dess praktiska utövande. (Man har) gjort .. (filosofien) till en särskilt konstlära för skolan och dess ordensmän. Leopold 6: 124 (1806). EkonS 1: 84 (1891) 2NF 16: 981 (1911).
2) till 4: lära(n) l. vetenskap(en) om konsten, dess väsen o. arter; konstteori. Lyceum 2: 64 (1811). Ehrensvärds konstlära. Estlander KonstH 468 (1867). Motsatsen mellan naturalismens och romantikens konstläror. Vetterlund StDikt. 68 (1894, 1901). Josephson Tessin 1: 59 (1930). —
-LÄRARE. lärare i (utövningen av) konst. Rydqvist i 2SAH 12: 387 (1827). Warburg Ehrensvärd 93 (1893). —
-LÄRD, p. adj.
1) (numera knappast br.) till 3; särsk. (förr) ss. hedrande epitet för utövare av ett (mera konstmässigt) yrke o. d. Ehrborne, wällachtad och konstlärd Hr Nicolas Wankijff. BoupptSthm 1675, s. 1420 a, Bil. (1674). Verd. 1891, s. 106.
2) till 4. Atterbom PoesH 3: 109 (1848). Lärarna (vid konstakademier) utgöras af konstnärer och konstlärde. 2NF 1: 410 (1903). Roosval FornkristK 235 (1933). —
-LÄRLING. (numera föga br.) person som arbetar på sin konstnärliga utbildning; konstadept, konstelev. ConvLex. 1: 378 (1821). Nyblom i 3SAH 8: 267 (1893). —
-LÖS.
1) (†) till 3: olärd, oskolad; oskicklig. Linc. (1640; under iners). En stark, vild, men ännu nästan alldeles konstlös phantasi. SvLitTidn. 1815, Bih. sp. 104.
2) till 3, 4: som saknar (större) konstfärdighet l. konstskicklighet l. konstnärlighet; som vittnar om bristande konstfärdighet osv.; ofta (stundom med anslutning till KONST 8) övergående i bet.: enkel, okonstlad. Geijer I. 5: 7 (1810). Anacreon .. bekant för sina glädtiga konstlösa sånger, fulla af natur och behag. Tegnér (WB) 2: 344 (1816). Hans väsende är alltid obemödadt och konstlöst. Wallin Rel. 4: 154 (1832). (Papyruspelarens o. palmkolonnens) härstamning från en mera konstlös byggnadsteknik. Strömbom EgyptK 50 (1928).
Avledn.: konstlöshet, r. l. f. särsk. till KONSTLÖS 2. Silverstolpe i 2SAH 2: 316 (1802). Josephson Tessin 2: 30 (1931). —
-MAKARE.
1) (numera föga br.) till 5: person som (yrkesmässigt) gör konster; taskspelare; cirkusartist. Weste (1807). Wetterbergh Sign. 35 (1843). Lindansare och konstmakare, som gingo från gård till gård. Wrangel FornTid. 90 (1926).
3) (numera knappast br.) till 7: person som har ”konster” för sig; ränksmidare, intrigör; krångelmakare. Sahlstedt Hoffart. 83 (1720). Tolgs Prästegårds ägor, hvilcka illistige Konstmakare, vid alla uptänckeliga tillfällen söka förminska. VDAkt. 1779, nr 419. Östergren (1930; angivet ss. förekommande ibland). —
-MAKERI1004, sällan 3~002. (numera föga br.) till 5; jfr -MAKARE 1; äv. bildl. Markskriare samlade .. folkskockar omkring sig med sina konstmakerier. MoB 5: 133 (1784). Almqvist Sätt. 6 (1835; bildl.). En Abbé Voglers bekanta konstmakerier på orgeln. Palmblad Fornk. 2: 252 (1844). Hjärne SvFrämm. 201 (1904, 1908; bildl.). —
1) (numera föga br.) motsv. -MAKARE 1; äv. bildl. Atterbom LÖ 2: 34 (1827; bildl.). Östergren (1930; angivet ss. sällsynt).
(4 b) -MARKNAD. Konstmarknaden företer ingenstädes i Tyskland en så ymnig tillförsel (som i Berlin). Estlander KonstH 370 (1867). SvD(A) 1934, nr 102, s. 26. —
(3) -MASKIN. (†) (inventiös) mekanisk inrättning l. maskin; jfr KONST 9. (Vid Avesta finnas) Skär- Valts- och Klipp-värk, med flere Konst-machiner. Hülphers Dal. 17 (1762). BL 1: 153 (1835). —
(3 b) -MASSA. tekn. på artificiell väg framställd plastisk massa (komposition) använd till formande av föremål av olika slag. SvUppslB (1933). HantvB I. 1: 28 (1934). —
-MECENAT. jfr -BESKYDDARE, -FRÄMJARE. Göthe Sergel 172 (1898). Villa Malta i Rom .. nybygdes af konstmecenaten Ludvig I af Bayern. AB 1900, nr 242 A, s. 4. GT 1935, nr 222, s. 1. —
-MEDVETANDE~0200, n. i sht estet. (en konstnärs) kännedom om konstens väsen o. lagar; äv. allmännare, närmande sig l. övergående i bet.: konstsinne. Atterbom VittH 254 (1845). Vårt mera odlade konstmedvetande. BEMalmström 1: 365 (c. 1860). Nordensvan SvK 82 (1892). —
(4 b) -MINNE. (i vitter stil) konkret, = -MINNESMÄRKE; jfr -LÄMNING. Forntidens dyrbaraste konstminnen. Leopold 5: 152 (c. 1820). 2NF 14: 806 (1910). —
(3 b) -MJÖLK. (i sht i fackspr.) på artificiell väg framställd mjölk; mjölkersättning. Schulthess (1885). LAHT 1929, s. 165. —
(4 b) -MONUMENT. = -MINNESMÄRKE. Ålderdomens (dvs. antikens) eviga konstmonumenter. Hammarsköld KonstH 34 (1817). 2VittAH 26: 398 (1865, 1869). —
-MUSIK. (i sht i fackspr.) motsatt: folklig musik. (Lundin o.) Strindberg GSthm 123 (1880). 2NF 36: 60 (1923). —
-MÅLARE. [jfr d. kunstmaler, t. kunstmahler] (numera föga br.) konstnärlig målare; artist. Lind 1: 1060 (1749). Konstmålaren Pehr Hörberg. VetAH 1796, s. 39. HantvB I. 1: 417 (1934). —
-MÅLERI1004 l. 3~002. (numera föga br.) jfr -MÅLARE; äv. konkret, koll. Wikforss 1: 999 (1804). HantvB I. 1: 351 (1934; konkret). —
-MÄSSIG. [jfr t. kunstmässig]
1) som överensstämmer med konstens regler, som fyller konstens fordringar.
a) till 3. JernkA 1817, 1: 130. Den konstmässigt skurna demanten. SC 3: 145 (1822). Karl Johans konstmässiga realpolitik. Blanck GeijerGötDiktn. 7 (1918).
b) till 4; ofta liktydigt med: konstnärlig. Det skönas konstmessiga uttryckande. Lyceum 2: 55 (1811). Sylwan (o. Bing) 1: 54 (1910).
2) (†) till 3 b: konstgjord, artificiell. Livijn 2: 76 (1831). En konstmessigt danad tidsenhet. Melin JesuL 3: 64 (1849).
Avledn.: konstmässighet, r. l. f.
-MÄSTARE. (konst- 1624 osv. konste- 1614—1633. konsto- 1623) [jfr t. kunstmeister]
1) till 3 o. 4: konstförfaren l. konstskicklig mästare (i ngt), konstnär; särsk. (förr) om skicklig yrkesman o. d.; numera bl. ngn gg (tillf.) i allmännare anv.: ”mästare”, ”konstnär”. Ämbetesmän, Handwerkare, och Konstmästare, som kunna allahanda göra, thet nyttigt och nödigt är vthi gemene leffuerne. Botvidi 24Lijkpr. P 1 b (1624, 1628). Förfahrne Konst-Mästare uti Lust- Örte- och Trä-Gårdar. Ahlich XX (1722). Du är allt en konstmästare att språka du, Larson! Dahlbäck Åb. 176 (1914). jfr DIKT-KONSTMÄSTARE.
2) (numera bl. i vissa trakter, vard.) till 5: person som gör konststycken (för att roa en åskådarskara), rolighetsmakare; särsk. (förr): akrobat, cirkusartist o. d. Markskriare och konstmästare draga skaror af folk omkring sig med sina upptåg. MoB 5: 214 (1784). Lefrén Förel. 2: 144 (1817). Östergren (1930; angivet ss. förekommande ibland).
3) (†) till 6: person som är kunnig i o. sysslar med hemliga konster; häxmästare. BtHforsH 1: 134 (1623). Wärldenes Förste och arge KonstMästare (dvs. djävulen). Broman Glys. 1: 326 (1707).
4) (†) till 7: person som använder list o. knep l. som spinner ränker l. intriger; ränksmidare, intrigmakare; jfr -MAKARE 3. MoB 3: 198 (1776). Björkman (1889).
5) till 9.
a) (numera bl. ngn gg i fråga om ä. förh.) mekaniker; maskinbyggare; konstruktör av konstbyggnader o. d. Polhem Invent. 59 (1729). Befästningar som anläggas af konstmästare. Richardson Krigsv. 3: 412 (1749). SthmStCal. 1795, s. 123. Deleen (1829). 2NF 29: 847 (1919; i fråga om förh. 1749).
b) (förr) bärgv. till 9 a, b: (titel för) tjänsteman som hade i uppdrag att anlägga o. övervaka konsterna vid en gruva. Johansson Noraskog 3: 32 (cit. fr. 1613). Rinman (1788). Kristoffer Polhem, ”konstmästare” vid Falu grufva i början af 1700-talet. SvRike I. 1: 98 (1899). jfr GENERAL-, ÖVER-KONSTMÄSTARE. —
(5) -MÄSTARINNA10032, sällan 3~0020. (numera knappast br.) fem. till -MÄSTARE 2. Lundin (o. Strindberg) GSthm 120 (1880; i fråga om förh. 1761). —
(3, 4) -MÄTIG. (†) konstmässig (se d. o. 1). Stiernhielm Arch. D 1 b (1644). Pipon SvSpr. 88 (1878). —
-MÖBEL. konstnärlig möbel; äv. koll.: möblemang bestående av konstmöbler. UB 7: 660 (1875). Gyllenlädersarbeten .. för beklädnad af konstmöbler. MeddSlöjdF 1897, 2: 50. En i konsthandlaren Mattssons lokal .. utställd konstmöbel. PT 1900, nr 43, s. 2. —
-NJUTNING. njutande av konst; njutning som konst giver. Phosph. 1812, s. 148. Med en spektakelbiljett köper (man) en konstnjutning. Beskow Theat. 1832, s. 13. SvD(A) 1934, nr 39, s. 12. —
-NYFÖDELSE~0200. [bildat av V. Rydberg i puristiskt syfte] (föga br.) (konst)renässans. Roms .. skönhetsskatter från antikens eller konstnyfödelsens dagar. Rydberg Sägn. Föret. (1874). Wirsén Ton. 39 (1893). 2NF 1: 410 (1903). —
-OBJEKT. (i sht i fackspr.) konstföremål, konstalster. Ljunggren Est. 2: 320 (1860). DN(A) 1930, nr 326, s. 10. —
-ODLING.
1) (numera knappast br.) landt. till 3 b: odling (av foderväxter o. d.); motsatt: naturlig växt. Holmbergsson Sartorius 27 (1800).
2) till 4; jfr -KULTUR. Enberg i 2SAH 7: 300 (1815). Esthetiken .. är en filosofi öfver konstodlingens historia. BEMalmström 5: 371 (c. 1860). Minnesmärkena af forntidens och medeltidens konstodling. MeddSlöjdF 1894, s. 7. Laurin 3Minn. 133 (1931). —
-OMDÖME~020. omdöme om l. uppfattning av konst l. konstvärk; äv. = -FÖRSTÅND. Att .. hennes (dvs. fru Nordenflychts) konstomdöme icke var säkert .. skönjes bäst af (osv.). Hammarsköld SvVitt. 1: 319 (1818). Konstomdömen åldras tidigt. Pauli Paris 38 (1915). —
-OMRÅDE~020. Nordensvan SvK 141 (1892). Förtjänstfulla arbeten på olika konstområden har Sander skänkt vår litteratur. Tegnér i 3SAH 15: 14 (1900). Rig 1932, s. 113. —
(3) -ORD. [jfr t. kunstwort] (numera mindre br.) teknisk l. vetenskaplig term; fackord, fackterm. Stiernhielm Vitt. 182 (c. 1650). Förklaring på de i Vetenskaperna brukeliga konstorden. Ruder Anl. 13 (1749). Man har (i musiken) .. antagit och med konstord betecknat olika rörelsegrader. Bauck 1Musikl. 1: 55 (1864). PedT 1908, s. 326. —
-ORT, sbst.1 ort där (större) samling av konst l. av utövande konstnärer finnes. IllSvH 6: 236 (1881). Düsseldorf och andra tyska konstorter. Finland 337 (1893). Gellerstedt i 3SAH 16: 25 (1901). —
(4 b) -PALATS. palats som hyser många o. värdefulla konstvärk; större o. förnämligare byggnad för utställning av konst. Göthe Sergel 86 (1898; om Villa Borghese i Rom). Den elegantaste delen af hela utställningen (i Paris) .. är Champs Elysées med sina båda konstpalats. TT 1900, Allm. s. 239. Zetterström StorS 104 (1925). —
-PAUS. [jfr t. kunstpause] eg.: konstnärligt beräknad paus i ett musikstycke o. d.; vanl. allmännare l. bildl.; särsk.: paus som göres i tal för starkare framhävande av det nyss sagda l. det närmast efterföljande. Norman MusUpps. 102 (1883, 1888). Då hr Staaff uttalat dessa ord, gjorde han en liten konstpaus för att knipa sig en applåd. NDA 1914, nr 96, s. 4. DN(A) 1934, nr 93, s. 19. —
-PEDAGOGISK. som gäller l. har syftning på osv. undervisning(en) i konst. 2NF 25: 1502 (1917). Konstpedagogisk verksamhet innefattande föredrag och studiecirklar. SvD(A) 1934, nr 283, s. 3. —
-PERIOD. jfr -EPOK, -SKEDE. Den konstperiod, som följde på de äldsta Hermerna och Dädali träbilder. Atterbom Minn. 279 (1818). SvSlöjdFT 1907, s. 1. —
-POESI. i sht estet. o. litt.-hist. motsatt: naturpoesi, folkpoesi. Höijer 3: 309 (c. 1810). Kalidasa, .. vid hvars tid (den indiska) poesien redan var konstpoesi. Bagge Wendt 51 (1835). Hirn Barnlek 153 (1916). —
-POET. i sht estet. o. litt.-hist. jfr -POESI. Höijer 3: 315 (c. 1810). Halft folkskald, halft konstpoet är den unge albanesiske patrioten Charlampios Kotscheff. PT 1903, nr 214, s. 3. —
-POLITIK. sammanfattande benämning för strävanden o. åtgärder som röra konstens l. konstnärernas praktiska intressen. DN 1899, nr 10475 A, s. 2. Pauli Konstn. 191 (1913). Konstpolitiken — både konstnärernas och politikernas — har tagit död på konsten. SvD(A) 1933, nr 281, s. 17. —
-POLITISK. jfr -POLITIK. AB 1897, nr 262, s. 3. Pauli Konstn. 191 (1913). Avskedet (dvs. en viss sångares avsked från Kungl. operan) har andra orsaker, icke konstnärliga, utan konstpolitiska. SvD(A) 1934, nr 284, s. 24. —
-PRINCIP. i sht estet. Allmänt giltiga konstprinciper. Estlander KonstH 57 (1867). Naturalismen som konstprincip. NoK 83: 146 (1927). —
-PRODUKT.
1) till 3: med konst framställt alster, teknisk l. industriell produkt o. d.; särsk. till 3 b, motsatt: naturprodukt. Sprinchorn PedUtsk. 11 (i handl. fr. 1804). Korksyra .. är .. helt och hållet en konstprodukt. Berzelius Kemi 1: 381 (1808). HufvudkatalSonesson 1920, 3: 144. särsk. i oeg. l. bildl. anv. En juridisk konstprodukt. Järta 2: 388 (1824). (Staden Skanderborg) är alltigenom en konstprodukt och utvecklas därför långsamt. SvGeogrÅb. 1931, s. 139.
-PRODUKTION. äv. konkret, numera bl. koll.; jfr -ALSTRING. Frey 1846, s. 355 (abstr.). Afbildningar af krigsskepp för fulla segel och andra konstproduktioner. Backman Dickens Pickw. 2: 195 (1871). Motivbildningen inom den inhemska konstproduktionen (under medeltiden). Fatab. 1932, s. 10. —
-PROSA. estet. konstnärlig prosa; särsk. motsatt: folklig prosa. 2NF 15: 133 (1911). NoK 97: 156 (1930). —
-PROVINS. konsthist. område som (under viss period) utgör en enhet i fråga om konstens l. ngn viss konstarts karaktär o. utveckling. Flodström SvFolk 316 (1918). Kreta och Hellas under bronsåldern utgjorde en lika självständig och avskild konstprovins som Egypten eller slätterna kring Eufrat och Tigris. Kjellberg GrekRomK 5 (1932). —
-PUBLIK, r. publik som intresserar sig för konst o. understöder konstutövningen. En verklig konstpublik började för första gången (i slutet av 1850-talet) uppstå i Sverige. SvH 10: 274 (1909). SvD(A) 1930, nr 273, s. 9. —
-REGEL, sbst.1 (konst- 1631—1891. konste- 1797) regel för utövande av (en) konst; vanl. i pl.
1) (numera föga br.) till 3. L. Paulinus Gothus ThesCat. 113 (1631; i fråga om undervisning). Reuterdahl InlTheol. 37 (1837).
2) till 4. Hasselroth Campe 133 (1794). (Författare som skriva) utan afseende på ordning, sammanhang, plan, och konstreglor. Enberg i 2SAH 7: 318 (1815). BEMalmström 8: 293 (1853). —
(9 a, b) -REGEL, sbst.2, l. -REGLA, r. l. f. (konst- 1819—1906. konste- 1684. -regel 1684—1891. -regla 1684—1906) [jfr t. kunstregel] (förr) bärgv. = -GÅNG 3. Johansson Noraskog 3: 252 (i handl. fr. 1684). (Konst-)Hjulet gick ganska jemnt utan minsta ryckning och slitning i konstreglan. JernkA 1819, s. 92. Därs. 1906, s. 547. —
-RESA, r. l. f. resa som företages för studium l. utövande av konst. Crusenstolpe Tess. 1: 105 (1847). Vid mogen ålder valde .. (Mozart) Wien till sin vistelseort, den han, med undantag för några konstresor, ej mera lemnade. Bauck 1MusH 145 (1862). Nilsson ArkeolUppt. 8 (1933). —
(3, 5) -RIDARE. (numera knappast br.) konstberidare. Lundin (o. Strindberg) GSthm 114 (i handl. fr. 1795). Crusenstolpe CJ III. 1: 204 (1846). Afzelius Minn. 46 (c. 1870; i fråga om förh. 1808).
Ssgr (numera knappast br.): konstridar(e)-bana, r. l. f. Thackeray Pend. 2: 207 (1851). Afzelius Minn. 47 (c. 1870; i fråga om förh. 1808).
(3, 5) -RIDERI. (†) = -RIDNING; äv. konkret, om inrättning (ridhus l. cirkus o. d.) där konstridning bedrives. Ehrengranat Ridsk. Tillägg 2 (1836). KrigVAT 1843, s. 216 (konkret). —
(3, 5) -RIDERSKA. (numera knappast br.) konstberiderska. SthmFig. 1845, s. 395. Hedenvind-Eriksson OrB 189 (1924). —
(3, 5) -RIDNING. konstmässig ridning, ridning ”i den högre skolan”; särsk. om dylik ridning ss. uppvisning (å cirkus o. d.) för allmänheten. Ehrengranat HästRör. 28 (1818). SFS 1868, nr 22, s. 7. Lundell (1893). —
(3, 4) -RIK. (konst- 1554 osv. konsta- 1620. konste- 1622—1716)
a) (numera bl. i högre l. vitter stil, föga br.) om person (l. om ngns hand o. d.): mycket konstfärdig l. konstskicklig; förr äv. allmännare: skicklig, begåvad. Ändoch han (dvs. Gilius Bössgjutare) kunstrijck nogh ähr. G1R 24: 372 (1554). De der äro mera kånstrike, lärde och förståndige, än andre, .. de gjöra Gudi och trone det största motstånd. Borg Luther 2: 638 (1753). Den konstrike mästaren (arkitekten) William Boy. Hammarsköld KonstH 403 (1817). Med konstrik hand. Johansson HomOd. 17: 341 (1845). Wisén Oden 75 (1873). särsk. (†) ss. hedrande epitet för yrkesman (handtvärkare o. d.). Stiernman Com. 2: 24 (1634). Balberaren Konsterijk M:r Johan Dob. VRP 1664, s. 195. BoupptVäxjö 1779.
b) i överförd anv.: som vittnar om stor konstfärdighet l. konstskicklighet, sinnrik, konstfull, konstmässig, konstnärlig. Ett konstrikt arbete, smycke. Konstrika tapeter, vävnader, broderier. Lælius Bünting Res. 1: 172 (1588). Bönemannen fahr alt fort medh sin konstrijka Oration. Landsm. XVII. 3: 43 (1672). De konstrikaste redskap. Geijer I. 5: 201 (1819). Latinska språket med dess konstrika byggnad. De Geer Hjertkl. 84 (1841). Konstrikt utspunna .. melodier. Hellström Malmros 322 (1931).
Avledn.: konstrikhet. utom i vitter stil bl. till -rik b. Serenius B 4 a (1734). Böttigers poesi .. eger, med all sin konstrikhet, det enklas .. fägring. Wirsén i 2SAH 56: 149 (1879). Östergren (1930). —
-RIKTNING. Euterpe 1: 6 (1823). (Vi) se .. nästan vart femte år eller decennium nya konstriktningar .. dyka upp. NutMusL 1922, s. 51. —
-RITARE. (numera föga br.) konstnärlig tecknare. Risingh KiöpH 97 (1669). MeddSlöjdF 1895, s. 188. —
(3, 5) -RYTTARE. [jfr t. kunstreiter] jfr -BERIDARE, -RIDARE. Ehrengranat HästRör. 29 (1818). Rydberg KultFörel. 1: 42 (1884). Klint (1906). —
(9 a, b) -RÄNNA, r. l. f. (†) bärgv. ränna som för vatten till ett konsthjul. JernkA 1898, s. 365 (1624). Öman Ungd. 186 (1889). —
(9 (b)) -RÖR. (konst- 1790—1872. konste- 1732) (numera knappast br.) i sht bärgv. till vattenuppfordringsvärk (i sht till gruvkonst) hörande rör. Kolmodin QvSp. 1: 683 (1732). Möller (1790). SvTyHlex. (1851, 1872). —
-SAK. konstföremål, konstvärk. GT 1788, nr 49, s. 2. Möbler, bijouterier och konstsaker av olika slag. NDA(A) 1934, nr 303, s. 7. —
(4 b) -SALONG. (mindre) lokal för utställning av konstvärk. Lundin NSthm 509 (1889). En separat utställning i Schultes konstsalong i Berlin. FinBiogrHb. 2519 (1905). —
(4 b) -SAMLING. särsk. konkret. Rademine Knigge 3: 24 (1804). Universitetets (i Bologna) Konstsamlingar. Atterbom Minn. 380 (1818). SvD(A) 1917, nr 327 A, s. 6. —
(9 a, b) -SCHAKT. bärgv. schakt vari gruvkonst är anbragt. HC11H 12: 81 (1697). Rinman (1788). 2NF 24: 935 (1916). —
(3 b) -SILKE. konstgjort silke. KemT 1900, s. 131. Damstrumpor .. av fint konstsilke. KatalÅhlénHolm 37: 55 (1916). SvGeogrÅb. 1932, s. 158.
Ssgr: konstsilke(s)-brokad,
-fabrik,
-fiber,
-industri,
-massa,
-produktion,
-tråd m. fl. —
(3) -SIM. idrott. konstmässig simning. Landsm. XVIII. 10: 21 (1901). Josephson Imperf. 72 (1920; bildl.). —
-SINNE. med intresse för konst(en) förenad begåvning l. förståelse för konst; jfr -KÄNSLA. Phosph. 1810, s. 101. (I tidskriften Heimdall) igenkänner man i en mängd förträffliga ”essays” utgifvarens (dvs. J. E. Rydqvists) fina konstsinne och kritiska mästerskap. Wisén i 2SAH 54: 74 (1878). Grekernas konstsinne vände sig öfvervägande åt det plastiska. Valentin Musikh. 1: 50 (1900). DN 13/9 1931, Söndagsbil. s. 12. —
(4 b) -SKAPANDE, p. adj. (i sht i vitter stil) Den konstskapande Phantasien. SvLittFT 1835, sp. 207. Norlind AMusH 35 (1920). —
-SKAPELSE. (i sht i vitter stil) vanl. konkret: konstalster. Hammarsköld SvVitt. 1: 46 (1818; abstr.). Josephson Tessin 2: 43 (1931; konkret). —
(4 b) -SKATT. värdefull(t) konstvärk l. samling av konstvärk; vanl. i pl. Palmblad Nov. 3: 77 (1817, 1841). De stora konstskatter, som Florenz omsluter. Ljunggren Resa 3 (1871). Roosval FornkristK 176 (1933). —
-SKEDE. i sht konsthist. skede (period) i konstens historia. Eichhorn Stud. 3: 117 (1881). 2NF 34: Suppl. 2 (1922). —
(3, 4) -SKICKLIG. som är skicklig i en (l. sin) konst; konstfärdig; äv. i överförd anv., om sak: som vittnar om (är gjord med) konstskicklighet. SvTyHlex. (1851). Konstskickliga arbetare. Nordensvan SvK 25 (1892). All slags bravur och konstskicklig komposition voro honom (dvs. skalden) förhatliga. Heidenstam Tank. 58 (1899). Strindberg HMin. 2: 192 (1905).
-SKOLA, r. l. f.
1) skola för undervisning i utövande av (bildande) konst; äv. i mer l. mindre utvidgad l. oeg. anv. Wikforss 1: 999 (1804). De medeltida kyrkobyggnaderna utgjorde våra första konstskolor. Nordensvan SvK 8 (1892). Valands konstskola i Göteborg. Engström Mem. 8 (1927).
2) grupp av konstutövare (ofta en mästare med sina direkta l. indirekta lärjungar) som utmärker sig genom gemensamma konstideal, samma stilriktning o. d. PoetK 1816, s. XXXIII. Theodor Blanchs konstsalong är ett neutralt område för olika konstskolor. Lundin NSthm 510 (1889). SvD(A) 1933, nr 242, s. 5. —
(3) -SKRIFT. (i fackspr.) Modern konstskrift. Askenberg (1916; boktitel). Modern konstskrift kallas ett .. förfaringssätt att medelst särskildt konstruerade skrifverktyg åstadkomma snabb och ledig textning med tusch, präntning af rubrikstilar o. d. 2NF 25: 1198 (1917). —
-SKRIVARE.
1) [jfr (ä.) t. kunstschreiber] (†) till 4: skönskrivare, kalligraf. Schultze Ordb. 4357 (c. 1755). Geijer I. 1: 253 (1845).
2) (förr) till 9 a, b; titel för gruvbokhållare; äv. i uttr. konst- och gruvskrivare. Bergv. 1: 55 (1624). Almquist Bergskoll. 62 (1909; i fråga om förh. 1660). —
-SKYDD.
1) lagligt skydd för konstnärs rätt till reproduktion l. avbildning o. d. av sitt konstalster. SvSlöjdFT 1909, s. 60.
(3, 5) -SKYTT. (numera mindre br.) skicklig skytt (som uppträder vid förevisningar o. d.). Schultze Ordb. 4309 (c. 1755). Cederström Ströft. 101 (1915). —
-SKÖN, adj. i sht estet. konstnärligt skön (ofta motsatt: naturskön); särsk. substantiverat, i uttr. det konstsköna, det av konsten frambragta sköna, ”skön konst”, äv. allmännare: ”det sköna”. Tegnér FilosEstetSkr. 227 (1808). Ju mera konstskön en religionskult är, desto mera sinlig är den. BEMalmström 1: 15 (c. 1860). Guyaus .. sats, att det natursköna alltid står högre än det konstsköna. NoK 90: 182 (1928).
Avledn.: konstskönhet, r. l. f. i sht estet. Polyfem V. 16: 2 (1812). Warburg Ehrensvärd 141 (1893). —
-SLIPAD, p. adj. särsk. om glas(föremål): försedd med konstnärlig slipning. Knorring Förh. 2: 369 (1843). KatalIndUtstSthm 1897, s. 81. —
-SLÖJD. jfr -HANDTVÄRK, -INDUSTRI. SC 1: 457 (1820). Den första föreningen till konstslöjdens och hemslöjdens befrämjande var ”Svenska slöjdföreningen”, som tillkom år 1845. SlöjdkomBet. 1907—08, s. 159. Finlands folkliga konstslöjd. Fatab. 1927, s. 200.
Ssgr: konstslöjd(s)-alster.
-forskare.
-föremål.
-museum. (konstslöjd-) UB 7: 644 (1875). Röhsska konstslöjdmuseet (i Göteborg). GHT 1934, nr 46, s. 11.
-SMAK. Norrmann Eschenbg 1: 100 (1817). Det är den franska konstsmaken som för närvarande dominerar i Europa. SD 1892, nr 335, s. 6. Roosval FornkristK 58 (1933). —
-SMED. tillvärkare av konstnärliga smidesarbeten. (Under medeltiden) var hvarje låssmed äfven konstsmed. ArbB 206 (1887). Söderhjelm Upps. 186 (1907). —
-SMIDD, p. adj. konstnärligt smidd. Lindgren Ital. 71 (1896). Konstsmitt dörrhandtag. SvD(A) 1921, nr 190, s. 3. —
-SMIDE. konstnärligt smide; äv. konkret. Afzelius Sag. 1: 61 (1839; konkret). Konstsmidet (blomstrade) på Kreta, Rhodos och i Sikyon. Palmblad Fornk. 2: 275 (1844). Hansson NVis. 127 (1907; konkret). —
(3 b) -SMÖR. (i sht i fackspr.) konstgjort smör, smörersättning; särsk. om margarin. TT 1878, s. 21. AHB 128: 5 (1887). Starck Kemi 254 (1931). —
-SNICKARE. konstnärlig snickare, förfärdigare av konstmöbler; jfr EBENIST. FinMus. 1907, s. 84 (1750). SvD(A) 1934, nr 256, s. 6. —
-SNICKERI1004, äv. 3~002. jfr -SNICKARE; äv. konkret, om alster av konstsnickeri. Dalin (1852). Michel Angelo tillskrifves utkast till konstsnickerier. MeddSlöjdF 1895, s. 150. Mörner Söderh. 1: 136 (1923). —
-SNIDERI 1004, äv. 3~002. jfr -SNIDARE; äv. konkret, om alster av konstsnideri. Gallerporten med sina konstsniderier. Aminoff StPtbg 23 (1909). —
-SNILLE. jfr -GENI; äv. konkret, om snillrik konstnär. LittT 1796, s. 361. Det enda sätt, hvarpå statens tillgångar tillåta att belöna äfven de största konstsnillen. Franzén Minnest. 1: 45 (1811). Atterbom PoesH 1: 77 (1848). —
-SPRÅK.
1) till 3: språk (uttryckssätt l. sammanfattningen av termer o. d.) som tillhör ngn viss konst l. vetenskap; facklig terminologi; äv., i fråga om litteratur: med konst utarbetat språk, konstmässigt l. lärdt språk. Möller 3: 1977 (1790). Det Philosophiska Konstspråket hos Tyskarna. LittT 1795, s. 131. Homeros' språk är ett slags episkt konstspråk. Schück VLittH 1: 44 (1898). NoK 97: 157 (1930).
2) till 3 b: konstgjort (fritt uppfunnet) språk (hjälpspråk); motsatt: naturligt språk. 2NF 33: 284 (1921).
3) (i fackspr.) bildl., till 4: sätt varpå konsten ”talar” (dvs. giver sig uttryck); konstform. TT 1898, Byggn. s. 72. Schütz förenar och sammansmälter (i sin musik) två helt motsatta konstspråk. Jeanson (o. Rabe) 1: 179 (1927). —
(5) -SPRÅNG. äv. bildl. Lucidor (SVS) 445 (1674). Ehrengranat Ridsk. I. 1: 55 (1836; i fråga om häst). Stilistiska konstsprång. BEMalmström 7: 406 (1845). —
-STAD. jfr -ORT, sbst.1 Den betydelsefulla konststaden Nürnberg. TT 1872, s. 107. SvSlöjdFT 1908, s. 48. —
(9 a, b) -STAT. (förr) bärgv. sammanfattande benämning på konsterna vid en gruva l. ett antal gruvor; äv. om personalen vid konsterna. Konst-Statens Betiente (i Sala). Bergv. 1: 212 (1653). Kronans konststat vid Stora Kopparberget. 2RA 3: 690 (1734). 2VittAH 23: 134 (1857, 1863; i fråga om förh. 1651). Wilskman Släktb. 1: 220 (1912; i fråga om förh. 1677).
-inspektor. jfr INSPEKTOR, sbst.1 a β. Henel 1729 147 (1730). Wilskman Släktb. 1: 220 (1912; i fråga om förh. på 1600-talet).
-medel, pl. (förr) till ”konststaten” hörande l. till densamma anslagna pänningmedel. Bergv. 2: 263 (1741). Almquist Bergskoll. 61 (1909). —
(3 b) -STEN. (i fackspr.) stenhård massa avsedd att ersätta sten (i sht byggnadssten), konstgjord sten. UB 4: 440 (1873). SvUppslB (1933). —
(3, 4) -STICKA, v., -ning. (i fackspr.) utföra (ngt) med konstmässig l. konstnärlig stickning (mönsterstickning o. d.); nästan bl. i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ning; ss. vbalsbst. -ning äv. konkret. SthmModeJ 1855, s. 29 (: konststickning, konkret). Konststickade saker från medeltiden. Rydberg KultFörel. 6: 491 (1888). Ett (täcke) i konststickning. Linder Tid. 41 (1924). —
(9 a, b) -STIGARE. (konst- 1660—1917. konste- 1684) [jfr t. kunststeiger] (förr) bärgv. arbetsförman vid gruvkonst(er). BlBergshV 19: 224 (1660). Hülphers Dal. 360 (1762). Almquist Bergskoll. 59 (1909). —
-STIL. Historiska, moderna konststilar. Iduna 8: 92 (1820). Den assyriska konststilen. Frey 1850, s. 470. Läran om konststilarne. SFS 1891, nr 47, s. 6. SvRokoko 3 (1924). —
(3) -STOPPA, -ning. stoppa (söndrigt tyg o. d.) på ett konstskickligt sätt (så att lagningen icke skall märkas); i sht i pass. o. ss. vbalsbst. -ning. Schallenfeld Met. 65 (1886: konststoppning). SvD(A) 1931, nr 32, s. 21 (: Konststoppning). —
(3) -STOPPERI1004, äv. 3~002. ateljé där konststoppning utföres. SvD(A) 1926, nr 316, s. 9. Därs. 1931, nr 32, s. 21 (i annons). —
-STUDIUM. (Forssell o.) Grafström 123 (1833). Behofvet af allvarliga konststudier har af ingen kraftigare framhållits än af Goethe. 2NF 26: 7 (1917). —
-STYCKE. (konst- 1615 osv. konste- 1553—1773) [jfr t. kunststück]
1) (numera föga br.) till 3, = -VÄRK 1; stundom svårt att skilja från 2. Phrygius HimLif. 143 (1615). Een handwärcksman, som will [göra it] konstycke at skräppa med. Schück Wivallius 1: 202 (i handl. fr. 1636). Ett Naturens Konststycke. JLArnell hos Baazius Posse Q 4 a (1677). Förklaringen är .. ett diplomatiskt konststycke. Geijer II. 5: 136 (1838). Ett konststycke (i knyppling), en fin näsduk. MeddSlöjdF 1897, 2: 46; jfr 4.
2) (utförande av) ngt som fordrar särskild konstfärdighet l. konstskicklighet, som är svårt att utföra; jfr KONST 1 b; äv. med nedsättande bet., med bibet. av förkonstling o. d. Arvidi 137 (1651). Det dialektiska konststycke (som osv.). Geijer I. 5: 131 (1842). Det var ett konststycke bara att hålla sig kvar på sätet. Siwertz Ämbetsm. 180 (1912).
3) (†) till 3 (f): konstgrepp, metod; medel. Ekman Siönödzl. 168 (1680). Et ganska kostbart Konst-Stycke, när man har en swår torr Hosta, och Heeszheet (är fläderdekokt). Roberg Beynon 175 (1697). Lagerström Bunyan 2: 98 (1727).
4) (numera knappast br.) till 4: konstalster, konstvärk; konstföremål, konstsak. GripshInvent. 1553. Ehrenstrahl förfärdigade .. (över Karl XI:s o. Ulrika Eleonoras förmälning) et märkeligt konststycke, som ännu finnes på Drottningholm. HC11H 6: 28 (c. 1700). Den yttre harmoni, som utmärker ett genomarbetadt konststycke. BEMalmström 7: 335 (1844). WoH (1904; med hänv. till konstverk).
5) = KONST 5. Akrobatiska konststycken. SLaurentii Ridd. G 2 a (1622). Hvar och en som vill i stad eller å dess område .. förevisa djur, konststycke eller annat dylikt. SFS 1868, nr 22, s. 7. Granvik Centralafr. 116 (1927).
6) (†) till 7: knep, list; intrig; skälmstycke. Wij .. wete vthaff theras (dvs. våra fienders) krijgzpussar och konstestycker. SLaurentii Ridd. G 3 b (1622). Adlerbeth Ant. 1: 149 (c. 1792). —
(9 a, b) -STÅNG. [jfr t. kunststange] bärgv. om var särskild av de stänger som förmedla rörelsen från ett konsthjul; särsk. om pumpstängerna i ett vattenuppfordringsvärk. Hülphers Dal. 396 (1762). Rinman (1788). JernkA 1858, s. 225. Johansson Noraskog 3: 56 (1884; efter handl. fr. 1654). DN(A) 1934, nr 172, s. 8 (i fråga om förh. på 1700-talet). —
(3, 4) -SVARVA, -ning; jfr -SVARVARE. (i sht i fackspr.) svarva (ngt) på ett mera konstmässigt l. konstnärligt sätt; i sht i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ning; ss. vbalsbst. -ning äv. konkret: konstsvarvade figurer o. d. Lind (1749: Konst-svärfning). Metallytan krusas medelst konstsvarfning. Åkerman KemTechn. 1: 693 (1832). Ett Fickur af Silfver med enkel Boet, konstsvarfvad i botten. LdVBl. 1834, nr 30, s. 3. KarlJohStil. 66 (1924: konstsvarvning; konkret). —
(3, 4) -SVARVARE. [jfr t. kunstdrechsler] (i sht i fackspr.) jfr -SVARVA. BoupptSthm 1678, s. 557 a, Bil. Östergren (1930). —
(3, 4) -SVARVERI1004, äv. 3~002. jfr -SVARVA. DA 1771, nr 35, s. 4. (Schück o.) Warburg 2LittH 2: 49 (1912). —
(3, 4) -SVARVSTOL~02 l. ~20. tekn. svarvstol avsedd för konstsvarvning. DA 1771, nr 222, s. 4. WoJ (1891). —
(3 b) -SVÄRMNING. biodl. på artificiell väg framkallad delning av ett bisamhälle, konstgjord svärmning. 3NF 3: 371 (1924). —
-SÅNG. (i sht i fackspr.) konstnärlig sång (motsatt: natur- l. folksång); stundom särsk. om flerstämmig sång (motsatt: unison sång); äv. i överförd anv., om konstdikt(en). Rydqvist Resa 99 (1838). Det ensidiga odlandet af den flerstämmiga konstsången. PedT 1893, s. 12. Folkets sång, .. vilken .. i litteraturen alldeles skymmes undan av konstsången. Sylwan (o. Bing) 1: 40 (1910). —
-SÅNGARE. (i sht i fackspr.) konstnärlig sångare (motsatt: natursångare); äv. i överförd anv., om konstdiktare. Atterbom SDikt. 1: 249 (1809, 1837). (Leopold) var .. en samvetsgrann och ädel konstsångare. CGvBrinkman (1833) hos Wrangel BrinkmTegn. 286. 2VittAH 19: 9 (1836, 1850). —
(3, 4) -SÖMNAD. konstmässig l. konstnärlig sömnad; äv. konkret. LAHT 1886, s. 346 (abstr.). Broderier, konstsömnader, väfnader, m. m. Lundin NSthm 626 (1889). Konstsömnaden har en uråldrig historia. 2NF 28: 221 (1918). —
-TEKNIK. särsk. om ngn viss konstarts teknik. Ljunggren Est. 2: 249 (1860). Träsnittet utgör en ärevördig, sedan århundraden bestående konstteknik. 2UB 10: 264 (1907). —
-TEORETISK. Konsttheoretiska undersökningar. SvLitTidn. 1818, sp. 308. Josephson Romant. 11 (1926). —
-TEORI. jfr -LÄRA 2. Den på säkra och stränga filosofiska grunder hvilande konst-teorien. Polyfem III. 17: 4 (1811). Examensämnen inom den filosofiska fakulteten äro (bl. a.): .. konsthistoria med konstteori. SFS 1921, s. 1603. SvD(A) 1933, nr 286, s. 11. —
-TERM. särsk. till 3: fackterm, fackord, ”konstord”, ”terminus technicus”. Kellgren 2: 109 (1787). Anglomani, en konstterm som man i Frankrike uppfann för raseriet att härma engelska moder. MoB 7: 144 (1810). Ordet rokoko .., hvilket såsom konstterm .. först lär hafva användts i Tyskland. 1MinnNordM IX. 3: 4 (1885). Luther undviker alla teologiska konsttermer. SvD(A) 1929, nr 95, s. 3. —
-TEXTILIER, pl. konstnärliga textilier. —
-TIDSKRIFT~02, äv. ~20. tidskrift som behandlar konstfrågor. NF 4: 781 (1881). 2UB 10: 259 (1907). —
-TRADITION. NF 4: 257 (1880). Tiden omkr. 1500 .. börjar man tröttna på den gotiska konsttraditionen. NoK 87: 52 (1928). —
-TRYCK. konstnärligt tryck (äv. konkret); konstreproduktion. TT 1893, Byggn. s. 6. Fotomekaniskt konsttryck. 2UB 10: 264 (1907).
(3 b) -TRÄ. (i fackspr.) träartad massa avsedd att ersätta trä, konstgjort trä, träimitation. GHT 1897, nr 257, s. 3. 2UB 8: 27 (1900). —
(3, 4) -TVÄTT. särsk. (i fackspr., föga br.) om kemisk tvätt. Tholander Ordl. (c. 1875). SD 1893, nr 15, s. 10. —
-TÄMPEL. (i vitter stil) byggnad (hus, lokal) där konst utövas l. utställes; särsk. om teater- l. opera- l. konsertbyggnad o. d. Drury-Lane-teatern är ett af Londons äldsta och största dramatiska konsttempel. Steffen ModEngl. 379 (1893). —
-TÄVLAN. —
-TÄVLING. —
(3 b) -ULL. (i fackspr.) visst konstgjort (av lump, vävnads- l. stickavfall o. d. tillvärkat) spånadsämne, ”schoddy”. BtRiksdP 1872, 5: nr 9, s. 25. VaruhbTulltaxa 1: 280 (1931). —
-UNDERVISNING~0020. undervisning i utövande av konst (l. i konstens historia). BtRiksdP 1890, 8Hufvudtit. s. 66. —
-UPPFATTNING~020. jfr -OMDÖME, -TEORI. Eichhorn Stud. 2: 82 (1872). Karl August Ehrensvärds djärft personliga konstuppfattning. Nordensvan SvK 32 (1892). Kjellberg GrekRomK 1 (1932). —
(3) -UR, n. med särskild konstskicklighet o. sinnrikhet inrättat ur (som utom dagens timmar osv. äv. visar t. ex. andra orters tid, datum, årets kyrkliga högtider, himlakropparnas rörelser m. m.). Kiellberg KonstnHandtv. Urm. 3 (1753). Nordin i 2SAH 4: 130 (1806). Bland konstur må nämnas medeltidsuret i Lunds domkyrka. 2NF 38: 1119 (1926). —
(4 b) -UTSTÄLLNING~020. Konstutställningen på Charlottenborg (i Köpenhamn). SydsvD 1870, nr 1, s. 3. Linder Tid. 74 (1924). —
(3) -UTTRYCK~02, äv. ~20. jfr -TERM. SC 2: 172 (1821). Den tyska estetikens konstuttryck. 2NF 3: 1450 (1905). —
-UTVECKLING~020. Det var under Konung Christian IV:s regering, som den Danska konstutvecklingen .. började. Hammarsköld KonstH 379 (1817). Lindblom Rokokon 9 (1929). —
-UTÖVANDE~0200, p. adj. —
-UTÖVNING~020. Bagge Wendt 19 (1835). Det unga Italiens frodiga konstutöfning. Nordensvan KonstH 313 (1900). BonnierLittH 4: 138 (1930). —
(9 a, b) -VAKTARE. bärgv. uppsyningsman vid gruvkonst(er). NoraskogArk. 4: 57 (1664). Rinman 1: 680 (1788). Hasselblad BergslVärml. 80 (1929; i fråga om äldre förh.). —
(3) -VAN. (i vitter stil, mindre br.) konstförfaren. Topelius Vint. II. 1: 334 (1856, 1881). Sturzen-Becker 2: 292 (1912). —
(3) -VARA, r. l. f. (numera föga br.) konstprodukt (se d. o. 1) betraktad ss. handelsvara; vanl. i pl. Möller (1790). TT 1896, Allm. s. 190. —
-VATTEN. (konst- 1660—1909. konste- 1615—1668)
1) bärgv. till 9 a, b: vatten som driver konsten (konsterna) i en gruva; äv. om det vatten som uppumpas ur en gruva gm gruvkonst(en) l. -konster(na). Den grafuan .. som konstevattnet löpper fron konsten i. OxBr. 11: 20 (1615). Leijell PVetA 1751, s. 11. JernkA 1909, s. 42 (i fråga om förh. på 1600-talet).
(3 b) -VATTNA, -ing. (mindre br.) konstbevattna; i sht i pass. samt ss. vbalsbst. -ing. Hela parken är konstvattnad. Kræmer Span. 25 (1860). Jönsson Gagnv. 93 (1910: konstvattning). —
(3 b) -VAX. (i sht i fackspr.) konstgjort vax, vaximitation; jfr CERESIN. Ekenberg (o. Landin) 194 (1889). —
-VETENSKAP~002, äv. ~200. Tidskrift för konstvetenskap (grundad 1916). Claëson 2: 370 (c. 1859). Nationalmuseum, som har att verka för .. konstvetenskapens främjande. SFS 1921, s. 2431.
Avledn.: konstvetenskaplig, adj. Pris för förtjenstfullt konstvetenskapligt arbete. MeddSlöjdF 1892, s. 20. Strömbom EgyptK 10 (1928). —
(3, 4) -VIDRIG. [jfr t. kunstwidrig] (numera föga br.) som strider mot konstens regler; icke konstmässig; okonstnärlig. Detta .. konstvidriga (sätt varpå ryttaren håller handen). Ehrengranat Ridsk. II. 1: 57 (1836). Denna illa placerade och alldeles konstvidriga altarprydnad. Brunius Resa 1838 271 (1839). Cannelin (1921).
(3 b) -VIN. (i fackspr.) vin framställt av frukt l. bär utan tillsats av druvsaft, konstgjort vin. PrHb. 1: 206 (1884). Jönsson Gagnv. 257 (1910). —
(3, 4) -VIS, sbst. (†) i uttr. på konstvis, = -VIS, adv. God är then psalm, som är gudelig, andelig (osv.) .., fast icke orden äro på konstwis swarfwade. Swedberg Schibb. 104 (1716). Vallerius PVetA 1744, s. 20. —
(3, 4) -VIS, adv. (†) med konst; konstfärdigt, konstskickligt; konstnärligt. Konst Gudinnor, / .. I som .. / Lärt mig en och annan gång / Konst- och rim-wis orden skräda. Brenner Dikt. 2: 50 (1714). —
-VÄG.
1) till 3 b, i uttr. på konstväg, på artificiell väg. BotN 1901, s. 186. De på konstväg beredda tallhartserna. Jönsson Gagnv. 317 (1910).
2) till 4, i uttr. i konstväg, i fråga om konst(en). Crusenstolpe Tess. 3: 205 (1847). Allt det ljuvliga han får se i konstväg. OoB 1932, s. 380. —
-VÄN, m.||ig. jfr -ÄLSKARE. Euterpe 1: 5 (1823). (Till Paris) strömmade .. alla konstvänner, vilka ville njuta av musiken i dess högsta fulländning. Norlind AMusH 691 (1921). —
-VÄRDE. konstnärligt värde. Phosph. 1810, s. 109. Några taflor af utmärkt konstvärde .. prydde väggarna. Callerholm Stowe 338 (1852). Sommarin EkonL 1: 62 (1915). —
-VÄRK, n.
1) (numera föga br.) till 3: utförande av ngt som fordrar stor konstfärdighet l. konstskicklighet l. sinnrikhet; vanl. konkret: konstfärdigt l. konstskickligt l. sinnrikt arbete, konstfull inrättning l. byggnad o. d., ofta närmande sig bet.: ”mästervärk”, ”undervärk” o. d.; äv. i mer l. mindre oeg. l. bildl. anv.; jfr -STYCKE 1. Thetta vndersamme och på then tijdhen nye Konstwärk (dvs. en ”konsteld” som kunde brinna under vattnet). Schroderus Os. 2: 330 (1635). (Chr. Polhem) sysselsatte sig med hvarjehanda konstverk, som fordrade mechanisk skicklighet. Afzelius Sag. XI. 2: 175 (1870). De politiska stämplingarnas konstverk. Svedelius i 2SAH 55: 341 (1878).
2) (föga br.) till (1), 3: konststycke (se d. o. 2). Dalin (1852). Hon genomförde det konstverket att i en liten skvalleraktig, skandalsjuk stad dölja sin svaghet. Ahrenberg Landsm. 107 (1897).
3) till 4, konkret: produkt av konstnärlig värksamhet, konstalster (företrädesvis om mera betydande sådant); förr äv. koll., = KONST 4 b; äv. mer l. mindre oeg. l. bildl. Nordforss (1805; koll.). Jag fordrar af et konstverk et objectivt uttryck af det ideella. Höijer 2: 255 (c. 1808). Ett luftigt konstverk af svarta spetsar låg lätt öfver hennes hår. Lundegård LaMouche 31 (1891). Förslag till inköp eller beställning af konstverk eller konstalster. SFS 1906, nr 45, s. 2. Den expressionistiska romanen är sällan ett fullbordat konstverk. NoK 83: 125 (1927).
4) (†) till 7, 8: konstgrepp, list, knep; förställning. (Lubomirskis o. andras förespeglingar) var idel konst-värck. Nordberg C12 1: 319 (1740). Envallsson Förm. 52 (1799).
5) (†) till 9: mekanisk inrättning, maskin, maskineri, maskinell anläggning. Serenius R 1 a (1734). Tuneld Geogr. 272 (1741). Fahlbeck NatFörm. 29 (1890). särsk. bärgv. = KONST 9 a, b. Directeur Öfver-Konstvercken. Commerc. Råd. Hr. Christ. Pohlhem. Henel 1729 143 (1730). Nordin i 2SAH 4: 132 (1806).
Ssg: konstvärks-skydd. till -värk 3: lagligt skydd för konstnärs rätt till reproduktion l. avbildning o. d. av sitt värk. SvSlöjdFT 1916, s. 68. —
-VÄRKSAMHET~002, äv. ~200. Hammarsköld KonstH 68 (1817). Den unga kristna kyrkan, synnerligen den vesterländska, saknade länge all konstverksamhet. BEMalmström 1: 10 (c. 1860). Strömbom EgyptK 233 (1928). —
-VÄRKSTAD~02 l. ~20. (i sht i vittert spr., mindre br.) konstateljé. Bremer GVerld. 2: 147 (1860). TT 1895, Byggn. s. 82. —
-VÄRLD. (i sht i vittert spr.) konstens värld; dels om sammanfattningen av konstutövning o. konstvärk (ngnstädes l. under en viss tid), dels (o. oftare) om sammanfattningen av konstutövare o. konstintresserade (ngnstädes l. under viss period o. d.). Jag skrifver det hela konstvärlden nästan länge sagt. CAEhrensvärd Brev 1: 40 (1781). Hufvud-vilkoret för möjligheten af en esthetik är .. det, att en rik konstverld förefinnes. Ljunggren Est. 1: 1 (1856). SvD(A) 1930, nr 252, s. 11. —
(3, 4) -VÄVA, -ning; jfr -VÄVARE, -VÄVERI, -VÄVERSKA, -VÄVNAD. väva (ngt) konstmässigt l. konstnärligt; särsk. om mönstervävning o. d.; i sht i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ning. Lyceum I. 1: 22 (1810). Konstväfda band efter mönster från Kulturhist. Museum. KultHFKonstslöjdutst. 1897, s. 11. SvD(A) 1934, nr 209, s. 1. —
(3, 4) -VÄVERI1004, äv. 3~002. jfr -VÄVA; äv. konkret, om ateljé l. fabrik för konstvävning. Upmark Lübke 35 (1872). Borås konst- och damastväfveri. KatalIndUtstSthm 1897, s. 100. —
(3, 4) -VÄVNAD. jfr -VÄVA; vanl. konkret, om alster av konstvävning. Afzelius Sag. 1: 138 (1839; konkret). LAHT 1886, s. 346 (abstr.). HantvB I. 1: 411 (1934; konkret).
Ssgr: konstvävnads-arbete. abstr. o. konkret.
-fabrik,
-skola, r. l. f. —
-YRKE. (i sht i fackspr.) till 4: konstnärligt yrke (konsthandtvärk o. d.); förr äv. till 3: yrke som fordrar särskild konstskicklighet. SP 1792, nr 102, s. 1. De uppfinningar .., som vanligen göras under utöfningen af något konstyrke. JernkA 1817, 2: 166. Vi veta, i hvilket djupt förfall konstyrkena voro under 1800-talet. SvSlöjdFT 1908, s. 68. —
(3, 5) -ÅKNING. idrott. särsk. i fråga om skridskoåkning: åkning som fordrar o. är avsedd att uppvisa särskild konstskicklighet i rörelserna (stor vighet o. balanseringskonst o. d.). Santesson Nat. 122 (1880). SvD(A) 1930, nr 31, s. 4.
Ssg: konståknings-skridsko. skridsko särskilt avsedd för konståkning; vanl. i pl. SD(L) 1892, nr 183, s. 11. UNT 1929, nr 10164, s. 8. —
-ÅLDER. (mindre br.) konstperiod, konstepok. Estlander KonstH 193 (1867). Tikkanen Konsth. 384 (1925). —
-ÅSIKT~02, äv. ~20. jfr -TEORI, -UPPFATTNING. SvLitTidn. 1820, sp. 162. De konståsigter, hvilka från universitetens lärosalar föredrogos. Ljunggren SAHist. 1: 262 (1886). —
-ÅSKÅDNING~020. jfr -ÅSIKT. 2VittAH 19: 37 (1836, 1850). Den antika konståskådningen .. blef .. (i Sverge) med Sergel en lefvande verklighet. Göthe Sergel 159 (1898). Roosval FornkristK 150 (1933). —
-ÄLSKANDE, p. adj.
1) (†) till 2, 3. Stiernhielm Arch. D 2 b (1644). Professorer, Studenter och andra Konst-Älskande Män. Rüdling Suppl. 257 (1740).
2) till 4; äv. substantiverat: konstälskare. StatutMålBildhAcad. 1773, s. 10. SP 1792, nr 288, s. 4. Rec. kan .. icke annat än uppmana hvarje konstälskande, att sjelf läsa och begrunda dessa tankar. Lyceum 2: 65 (1811). AllsvSaml. 1930, nr 50, s. 9. —
-ÄLSKARE. jfr -VÄN. Möller (1790). Forssell (o. Grafström) 135 (1835). Prins Baisongur .. var en av de mest hängivna och lidelsefulla konstälskare och konstbefordrare, som någonsin funnits. Munthe IslamK 294 (1929). —
-ÄLSKARINNA10032, äv. 3~0020. kvinnlig konstälskare. Wikforss 1: 999 (1804). SvLittFT 1837, sp. 361. Östergren (1930). —
-ÄRENDE. Lärarna (vid en konstakademi) .. bilda, jämte akademiens ledamöter, en styrelse, som på sätt och vis utgör en administrativ myndighet för konstärenden. 2NF 1: 410 (1903). —
(3, 4) -ÖVAD, p. adj. (-övd c. 1690) (†) konstförfaren, konstskicklig. TRudeen Vitt. 190 (c. 1690). Brinkman i 2SAH 13: 97 (1828). —
-ÖVANDE, p. adj.
1) (numera knappast br.) till 3, 5. För den konstöfvande Ryttaren är högst nödigt, att (osv.). Ehrengranat HästRör. 46 (1818).
2) (mindre br.) till 4: konstutövande. Hufvudstadens konstälskande och konstöfvande kretsar. Finland 358 (1893). 2UB 10: 278 (1907). —
-ÖVNING.
1) (numera knappast br.) till 3, 5: utövande av l. övning i ngn konst l. i konststycken o. d. Carlstedt Her. 3: 345 (1833). Rydberg RomD 67 (1877).
B (†): KONSTA-RIK, se A.
C (†): KONSTE-BOK, -BYGGMÄSTARE, -BYGGNAD, -DAMM, -GRUVA, -GÅNG, -HJUL, -JÄRN, -KABINETT, -KNEKT, -MÄSTARE, -REGEL, -RIK, se A. —
-RÖR, -STIGARE, -STYCKE, -VATTEN, se A.
D (†): KONSTO-MÄSTARE, se A.
Avledn.: KONSTA, -ning. (konst- 1698—1865. kånst- 1737—c. 1755) (†)
1) till 3: använda konst l. konstgrepp l. konstfärdighet (vid utförande av ngt). Björner Vols. 114 (1737). Schultze Ordb. 2494 (c. 1755).
2) till 7, = KONSTRA 2. Ehuru han (dvs. en tredskande gäldenär) söker på alt konsta. ÅgerupArk. Brev 30/4 1698. Si, så brister dock efter mycken kånstning sjelfva sanningen änteligen ut. Eneman Resa 2: 196 (1712). Konsta .. Hafva konster, upptåger för sig. Dalin (1852). —
KONSTER, m. [efter mnt. kunster] (†) till 3: person som är skicklig i ngn (l. sin) konst, ”konstmästare”, mästare; äv. om mästare i lärda idrotter. Konster Eric Jonson. G1R 8: 117 (1532). Svart G1 163 (1561). —
KONSTIFIK, KONSTIG, KONSTLA, KONSTLIG, KONSTNÄR(INNA), KONSTNÄRLIG, KONSTRA, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content