KONSTITUTIV kon1stitɯti4v l. 01—, l. -ut-, äv. 400~1 l. 300~2 (- - -i´v Dalin), adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. konstitutiv, eng. constitutive, fr. constitutif (f. -ive), till p. pf.-stammen constitut- av lat. constituere (se KONSTITUERA)]
a) (numera föga br.) som har avseende på l. gäller författningen; författnings-. Den preventiva lagstiftningen är den organ, hvarmed den konstitutiva känner sig före. Geijer I. 6: 148 (1839). Ändringar af de konstitutiva bestämmelserna i de lagar .., hvilka (osv.). BtRiksdP 1875, I. 1: nr 31, s. 5.
b) (†) om riksdag: konstituerande. Den konstitutiva riksdagen (1809). Wingård Minn. 6: 73 (1847).
2) (i fackspr.) motsv. KONSTITUERA 4: konstituerande; grundläggande, väsentlig(t bestämmande), grundväsentlig; kännetecknande, utmärkande. Konstitutiva beståndsdelar. De cosmologiska ideerna äro (enligt Kant) i afseende på kunskapen icke constitutiva, utan blott regulativa. VStyckUplKantPhilos. 41 (1798). Fäaktighetens konstitutiva beståndsdelar äro .. brist på egen vilja och brist på egna tankar. Palmær Eldbr. 104 (1842). Konstitutiva drag och egenskaper, som gå genom och bestämma människans liv från början till slut. Nilsson PrimKult. 22 (1923). — särsk. jur. om dom: (omedelbart) rättsgrundande, rättsgestaltande. 2NF 28: 327 (1918). Kallenberg CivPr. 1: 900 (1924).
