KONSTITUTORIAL kon1stitɯtω1ria4l l. -tut-, l. 0101—, n.; best. -et; pl. = l. -er.
1) (†) skriftligt bemyndigande, fullmakt, särsk. att utdela ordenstecken l. medalj o. d.; jfr KONSTITUENT 1. PH 2: 840 (1730). Kongl. Maj:ts Constitutorial för bemälte Commendeur (av svärdsorden) eller (regements-)Chef, at å dess vägnar dubba .. den nya Riddaren. Därs. 5: 2960 (1750). Gustaf III 4: 227 (1790).
2) (i fackspr.) dokument varigm en offentlig myndighet utnämner ngn till innehavare av viss befattning i statens tjänst på sådana villkor att han åter kan skiljas från befattningen på administrativ väg; motsatt: fullmakt o. förordnande. Benzelstierna Cens. 29 (1738). En helsosam controll .. (över skollärarens seder) innefattas i .. (kommitténs) föreskrift, att Scholmästaren endast antages på Constitutorial. Tegnér (WB) 5: 356 (1826). Praxis (har i vissa statsämbetsvärk) .. utbildat ett .. schema, med cheferna på förordnande och tjänstemännen på konstitutorial. VL 1908, nr 56, s. 4. SFS 1912, s. 443.
