KONSULTATIV kon1sultati4v l. 01— l. 400~1, äv. 300~2, l. 040~1 resp. 030~2, adj.
Etymologi
[jfr t. konsultativ, eng. consultative, fr. consultatif; till KONSULTERA.— Jfr KONSULT II]
(i fackspr.) som har att avgiva l. gå till handa med råd l. förslag, rådgivande; om folkomröstning o. d.: som är av bl. rådgivande karaktär; om värksamhet: som består i att giva råd l. förslag. Tegnér (WB) 9: 538(1843). De konsultativa jordbrukstjänstemännen i Norrland. Hellström NorrlJordbr. 270(1917). S. k. konsultativ folkomröstning. Upsala(A) 1920, nr 225, s. 3. En viss konsultativ verksamhet. DN(A) 1931, nr 234, s. 4.— särsk. om statsråd l. statsrådsämbete som icke är förenat med departement. De konsultativa statsråden. Liljecrona RiksdKul. 68(1840). NordT 1920, s. 383.
