KONTER- kon3ter~, äv. koŋ3ter~, i södra Sv. äv. 40~, i vissa fall 10—.
Ordformer
(förr vanl. skrivet contre-)
Etymologi
[jfr t. konter-, eng. counter-; av fr. contre-, av contre, mot, av lat. contra (se KONTRA)]
första ssgsled i vissa från franskan lånade sbst., betecknande
2) motsvarighet till (efterbildning av) ngn l. ngt: KONTERFEJ.
Ssgr (Anm. I de fall då ssg med KONTER- vid sin sida har en numera icke (fullt) bruklig form med KONTRA-, behandlas samtliga former här nedan; jfr anm. vid KONTRA- ssgr): (3) KONTER-AMIRAL, m. [jfr t. konteradmiral; av fr. contreamiral] sjömil. sjöofficer (flaggman av tredje l. lägsta graden) motsv. generalmajor vid armén. Schoutbynacht (skall hädanefter) kallas Contre-Amiral. PH 9: 772 (1771). TjReglArm. 1889, s. 24. VFl. 1930, s. 163.
Ssg: konteramirals-flagga, r. l. f. sjömil. örlogsflagga med en vit stjärna i det övre rektangulära blå fältet, använd på fartyg ombord å vilket konteramiral befinner sig (ss. befälhavare). UFlott. 1: 82 (1903). —
(1) -APPROSCH, r. l. f. l. m. (konter- (contre-) 1795 osv. kontra- 1836—1904) [jfr eng. counter-approach; av fr. contreapproche] (i sht förr) bef. löpgrav från en belägrad fästning, anlagd för att man i framförliggande terräng skall kunna upptäcka förlängningen av en löpgravsarm, som kan beskjutas av ett i konterapproschens spets anlagt batteri; motsapp; i sht i pl. Törngren Artill. 2: 147 (1795). 2NF 5: 677 (1906). —
