publicerad: 1937
KONTRA- ssgr (forts.; jfr anm. sp. 2261):
(2) KONTRA-MARK. (†) kontramärke (se d. o. 2); äv. i utvidgad anv.: inträdesbiljett (till teater o. d.). DA 1771, nr 10, s. 8. Bellman 6: 281 (c. 1780; om inträdesbiljett till skådespel). Topelius Dagb. 1: 213 (1834). Larsen (1884; med hänv. till kontramärke). —
(1) -MARSCH, sbst.1 (konter- 1669. kontra- 1729 osv. kontre- 1679—1898) [jfr t. kontermarsch, fr. contremarche]
1) mil. marsch i motsatt riktning mot den som förut följts; tillbakamarsch; förr äv. om olika slag av rörelser som truppavdelning vid exercis utför för att övergå från en formering till den motsatta; särsk. om sådan rörelse utförd av i linje uppställd l. marscherande trupp, varigm fronten riktas åt motsatt håll mot förut. Delachapelle ExBook 86 (1669). Franska Tropparne företaga ännu många marcher och contramarcher och förefalla esomoftast små scharmütslar. PT 1758, nr 94, s. 1. Kontra-marsch, som förut endast kunde ske i öppen, kan nu äfven ske i sluten Kolonn, medelst höger om af de udda och venster om af de jemna Plutonerne. KrigVAH 1825, s. 170. 2NF (1910).
2) (numera knappast br.) sjömil. vid fartygs gående i kolonn: helomvändning gm samtidig l. successiv gir i det ledande fartygets kölvatten. ConvLex. 1: 374 (1821). TSjöv. 1890, s. 269. Wrangel SvFlBok 464 (1898). —
(1) -MARSCH, sbst.2 (konter- 1874—1900. kontra- 1921 osv.) [jfr t. kontermarsch; av fr. contremarche, ”latta” på vävstol som sättes i rörelse av tramporna (o. som står i förbindelse med solven), till fr. marche, trampa (se MARSCH)] vävn. anordning på vävstol, bestående av tre olika slags lattor (”topplattor”, ”kortlattor” o. ”långlattor”) o. möjliggörande uppkomsten av ett stort antal olika ”skäl” vid vävningen. UB 6: 440 (1874). Kontramarsch kan lämpligen begagnas för 2, ända upp till 10 à 12 skaft. 2NF 33: 41 (1921). —
(1) -MARSCHERA. (konter- 1669. kontra- 1679—1810. kontre- 1679—1738) (†) mil. värkställa kontramarsch (se KONTRA-MARSCH, sbst.1 1). Delachapelle ExBook 85 (1669). Richardson Krigsv. 1: 255 (1738). KrigVAH 1810, s. 158. —
(1) -MINA. [jfr t. kontermine, eng. countermine, fr. contremine] (kontra- 1669 osv. kontre- 1643—1794)
1) mil. mina som anbringas till skydd mot annan mina l. minering, motmina; särsk. om mina som från en belägrad fästning anlägges i avsikt att motvärka den belägrandes minanfall. Rålamb 8: 114 (1691). LMil. 2: Föret. s. 26 a (1764). 3NF (1929). särsk. (numera föga br.) i mer l. mindre bildl. anv., om ”motdrag” l. ”motlist” o. d. AOxenstierna 1: 585 (1643). Drottningen .. uttänkte de kontraminor man ville anlägga från hofvets sida. Topelius Fält. 4: 436 (1864). Dalin (1871).
2) sjömil. sjömina avsedd att gm sin sprängning bringa närliggande minor till explosion o. dymedelst oskadliggöra dessa. 2NF (1910). VFl. 1930, s. 126. —
(1) -MINERA30~020 l. 10040. [jfr eng. countermine, fr. contreminer] (konter- 1632—1633. kontra- 1632 osv. kontre- 1632—1794)
1) mil. utlägga kontramina l. förse (en plats o. d.) med kontramina (i bet. 1). Carl XII Bref 443 (c. 1685). Törngren Artill. 4: 4 (1794). SvUppslB (1933). särsk. (numera föga br.) bildl.: använda motlist mot (ngn), motarbeta (ngn); stämpla emot (ngn). RP 2: 230 (1632). Jag mener att Danmark mehr skall sökia oss här i Tyskland att contraminera än i Swerige oss anfalla. HSH 25: 258 (1633). Swedberg Schibb. 260 (1716). Topelius Fält. 3: 303 (1858). Ekbohrn 1: 143 (1868; äv. i den postuma uppl. 1904).
2) sjömil. utlägga kontramina l. förse (ett minbälte o. d.) med kontramina (i bet. 2). TSjöv. 1890, s. 145. Wrangel SvFlBok 160 (1898). —
(1) -MUTTER. tekn. särsk. om mutter som på skruvbult o. d. placeras utanför den vanliga muttern för att hålla denna i säkert läge; jfr LÅS-MUTTER. Larsen (1884). Nerén HbAut. 1: 105 (1911). SvUppslB (1933). —
-MÄRKE. [jfr t. kontermarke, fr. contremarque]
1) (†) till 1: under huvudmärket på varugods o. d. placerat märke bestående av initialbokstäverna i avsändarens firmanamn o. d. Dalin (1852). Björkman (1889).
2) till 2: kontrollmärke (ofta utgörande en frånskiljbar del av biljett o. d.); särsk. om dylikt märke som berättigar innehavaren till återinträde i teaterlokal o. d.; äv. om märke tjänande som kvitto vid återfående av inlämnat gods. DA 1824, nr 1, s. 1. Som E. medgifvit sig hafva .. emot kontramärke mottagit den B. tillhörige pels (osv.). 1NJA 1874, s. 591. Östergren (1930). —
(4) -OKTAV. [jfr t. kontraoktave] mus. den oktav på tonskalan som sträcker sig från det nedanför stora oktaven belägna kontra-c upp till o. med närmast följande h. Mankell Lb. 36 (1835). SvUppslB (1933). —
(1) -ORDER. (kontra- c. 1700 osv. kontre- 1788—1814) [jfr t. konterordre, eng. counterorder, fr. contreordre] i sht mil. order som upphäver l. återkallar en förut given order, motorder. Giva kontraorder. Isogæus Segersk. 682 (c. 1700). Nordensvan o. Krusenstjerna 2: 198 (1886). Siwertz Sel. 1: 155 (1920). —
-PART. (kontra- 1652—1934. kontre- 1704) (numera knappast br.)
1) [jfr t. konterpart] till 1: motpart; vederpart, vederdeloman, motståndare. GullbgDomb. 14/6 1652. Huru svårt, att hafva far och mor till kontraparter (i en process)! Almqvist AmH 1: 61 (1840). Cannelin (1921).
2) [jfr eng. counterpart] till 2: motstycke, komplement; moatjé. WoH (1904). (G. har) skapat henne sig till ett beläte och till en värdig kontrapart. Söderhjelm Upps. 82 (1906). —
(1) -PARTI. (kontra- 1749 osv. kontre- 1713) [jfr fr. contrepartie] (numera knappast br.) motparti; motpart; vederpart. Pfeif DeHabitu 24 (1713). Tersmeden Mem. 5: 76 (1772). Cannelin (1921). —
(1) -PONERA10040, i Sveal. äv. —32. [jfr t. kontraponieren; av lat. contraponere, sätta emot, till ponere (se PONERA)] log. omsätta ett omdöme så att dess subjekt tages till predikat o. predikatets kontradiktoriska motsats till subjekt i ett nytt omdöme. Tuderus Kiesewetter 58 (1806). Ribbing Log. 14 (1861). —
(1) -POSITION10104. [jfr t. kontraposition, eng. contraposition; av mlat. contrapositio (gen. -ōnis), motsättande, vbalsbst. till contraponere (se -PONERA)] log. handlingen att kontraponera ett omdöme. Lindblom Log. 110 (1836). Sjöberg o. Klingberg Log. 23 (1871).
(1) -PROPOSITION30~1002 resp. 40~1001, l. 100104. [jfr fr. contreproposition] (skriftligt l. muntligt) motförslag (till ngt förut föreslaget); numera bl. om sådant förslag som vid ett sammanträde (där parlamentariska former iakttagas) av ordförande (efter föregående omröstning bland de församlade, s. k. ”kontrapropositionsvotering”) ställes ss. motförslag till ett huvudförslag. HSH 16: 353 (1769). Contra propositionen eller meningen för nej, befants i alla tre classerna hafva haft pluraliteten. AdP 1786, s. 73. Äro propositionerna flere, måste särskildt bestämmas, hvilken af dem skall blifva kontraproposition. SvAlm. 1883, s. 51. SvRiksd. I. 8: 178 (1934).
Spoiler title
Spoiler content