KONTRAKTUR kon1traktɯ4r, r. l. f.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet contractur)
Etymologi
[jfr t. kontraktur, eng. o. fr. contracture; av lat. contractura, avledn. av contractus, sammandragning (se KONTRAKT, sbst.)]
med. ihållande, ofrivillig sammandragning av en l. flera muskler; felaktigt fixerat läge av två gm en led förbundna kroppsdelar i förhållande till varandra; tillstånd av starkt nedsatt rörlighet i en ledgång; jfr KONTRAKT, adj.Hiärne Suurbr. 26(1679). En 3—4 timmars omsnörning av låret .. (kan) medföra en kontraktur av knäleden .., så att knäet ej kan rätas ut. Nyström Kir. 1: 118(1926). — jfr KRAMP-, MUSKEL-KONTRAKTUR.
