SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1937  
KONVERGERA kon1värge4ra l. -vær- l. -ver-, ngn gg -je4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr KONVERGENS.
Ordformer
(förr äv. skrivet con-)
Etymologi
[jfr t. konvergieren, eng. converge, fr. converger; av senlat. convergere, av lat. com (se KON-) o. vergere, luta (jfr DIVERGERA). — Jfr KONVERGENS, KONVERGENT]
1) (i sht i fackspr.) om strålar, linjer o. d.: närma sig mot varandra (så att de skära varandra, om de tänkas utdragna l. få löpa tillräckligt långt); äv. bildl.; särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. Convergerande räta linier. Pasch ÅrsbVetA 1838, s. 65. (Geografien) börjar blifva en allmänning, till hvilken de andra vetenskaperna konvergera. Verd. 1885, s. 5. Gatorna (i Eksjö) gå mjukt samman och konvergera mot den enda bro, som går över ån. SvGeogrÅb. 1931, s. 25.
2) (i fackspr.) i p. pr., om lins: som bryter ljusets strålar så att de konvergera. UB 2: 260 (1873).
3) mat. om oändlig serie o. d.: vara konvergent (se d. o. I 2); särsk. i p. pr. ss. adj. Aurén Tidr. 167 (1813). Björling Anal. 52 (1866). Hedström o. Rendahl Alg. 205 (1915).
4) (mindre br.) i överförd anv.: sammanfalla, överensstämma. Gynther ConvHlex. (1845). Omdömen .., vilka alla konvergerade däri, att (osv.). Rydin Minn. 1: 161 (1929).
Spoiler title
Spoiler content