KOPPEL, sbst.2, r. l. m. l. f.
Etymologi
[av t. (nt.) koppel, inhägnat fält (gärde) som begagnas omväxlande för sädesodling o. till bete; jfr fr. couple, par, plogland (eg.: så mycket jord som ett par oxar plöjer på en dag); sannol. således urspr. identiskt med KOPPEL, sbst.1]
Ssg: KOPPEL-BRUK kop3el~. [efter t. koppelwirtschaft] landt. växelbruk med fleråriga vallar, använda dels till slåtter, dels till bete; äv.: växelbruk vid vilket jorden begagnas till sädesodling flera år efter varandra o. därefter till gräsväxt l. bete under ett antal år. QLm. I. 3: 12 (1833). Uppl. 2: 78 (1903). Rösiö Revolt 1: 164 (1904). Sommarin TeorNatEkon. 24 (1920).
SAOB
