SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1923  
BRUK brɯ4k, n. ((†) m. l. f. OPetri Ed. A 3 a (1539), RA 2: 31 (1561)); best. -et; pl. =.
Ordformer
(bruck GR 17: 17 (1545), Höpken 2: 75 (1747). bruch HT 1901 s. 155 (1586: bruched, sg. best.), RA 3: 175 (1593))
Etymologi
[af nt. brūk, till brūken (se BRUKA); jfr d. brug, t. brauch]
1) motsv. BRUKA 2: användning, begagnande, nyttjande; ofta öfvergående i bet.: slag af användning, behof, ändamål. Öfva sig i vapnens bruk. Byggnaden står färdig att tagas i bruk. Vndher Nackan är minnet, som conserverar the begrijpne och åhtskilde saker til tilkommande brwk. Schroderus Comenius 345 (1639). Ej flärd och prål till dagligt bruk / Den enkla byrån hyste. BEMalmström 6: 287 (1855). Kristendomen (har) för sitt bruk omdanat hedendomens tankar. Tegnér i UVTF 12: 100 (1875). Föremål som genom bruket förlorat sin användbarhet för ett bestämdt ändamål. EkonS 1: 16 (1891). — jfr MAKT-, MISS-, SAM-BRUK m. fl. — särsk.
a) motsv. BRUKA 2 a. Menniskans gåfvor äro henne af Skaparen lämnade till bruk och icke till missbruk. Höpken 2: 715 (1774). Försmå ej dina lemmars bruk! Wallin Vitt. 1: 448 (1806; uppl. 1878). — jfr FÖRNUFTS-, FÖRSTÅNDS-, MUN-BRUK. — särsk.
α) förmåga att använda ngt. Han .. förlorar sit Förståndz frija bruk. Ehrenadler Tel. 465 (1723). En krympling, som genom Guds allmagt återfick sina lemmars bruk. Ödmann StrFörs. 1: 5 (1799). Under större delen af året var han ej vid sina sinnens fulla bruk. Odhner Lb. 150 (1869).
β) (†) i uttr. sätta i bruk, sätta i verksamhet l. funktion. Tagh tijne gåfwor i acht, medan Åhren, och dagarne lijda; / Sätt tijne krafter i bruk. Stiernhielm Herc. 59 (1648, 1668). Brunkman SvGr. 18 (1767).
γ) (†) i uttr. drifva i bruket, se DRIFVA, v.2 47 b.
b) (numera föga br.) motsv. BRUKA 2 e. Sacramenternas vthdelning och Bruuk. GR 13: 29 (1540). Sök .. genom nådemedlens flitiga och vördsama bruk .. att uti denna nåd stadfästas. Hb. 1811, s. 91. — särsk. (†) i uttr. utom bruk(et). Vth om bruket, tå han förwaras vthi en Ask, eller wijses vthi Proceszioner, såsom skeer hoos Papisterna, mena the Christi Lekamen intet wara tilstädes. Schroderus Os. III. 1: 177 (1635). Därs. III. 2: 9.
c) [efter t. von etwas gebrauch machen] i uttr. göra bruk af (äfv. utaf) ngt (ngn), låta ngt (ngn) komma till användning; utnyttja ngt (ngn). Huru mycken konst .. kunde jag ej här göra bruk utaf? Thorild 2: 249 (1793). ”Odygdiga medborgare” hade gjort ett ovärdigt och straffbart bruk af konungens tal. Odhner G3 1: 65 (1885). (Vissa folkstammar) anse det orätt .. om en husbonde gör bruk af någon af sina slafvinnor. Westermarck Äkt. 486 (1893); jfr BRUKA 2 i γ. Han hade skoningslöst gjort bruk af sin styrka. Annerstedt RudbeckBref cxxix (1899).
d) (†) i uttr. vara i sitt rätta bruk, användas på rätt sätt. När man så läss (hedniska eller kristna tideböcker) så haffuer man gagn och nytto ther aff, och Historien är i sitt rätta bruk. OPetri Kr. 17 (c. 1540).
e) (†) i uttr. vara till bruks, stå till förfogande. Tuhundrade Man til Häst .. (skulle) wara then parten som tarffde til bruukz ehwar så behöffdes. Girs G1 101 (c. 1630).
f) [efter motsv. konstr. i d.] i uttr. hafva bruk för ngn l. ngt, hafva användning för ngn l. ngt. De objektivt ”brukbaraste” ting sakna omedelbart bruksvärde för den, som personligen ej har ”bruk för” eller behof af dem. EkonS 1: 32 (1891). (Man beslöt) meddela honom, att Anoka inte hade något vidare bruk för honom. Zilliacus UtvandrH 131 (1892).
g) (†) i pl.: (olika) slag af användning. Långt wore tala om alle theszom afkomne Konster, .. häller än man mera skulle mäla om theres oändelige bruk och nyttor. Stiernhielm Arch. B 1 b (1644). Et bekant och til många bruk nyttigt träd. Retzius FlVirg. 48 (1809).
2) (†) motsv. BRUKA 3: omvårdnad, skötsel, behandling. Therföre hafwer H. F. N(å)de .. beflijtat sig, att Academier och Skolar motte komma uthi sitt rätta bruuk. Thyselius HandlLärov. 2: 20 (1604). Öfver tusende hudar måste skämmas bort årligen af elakt bruk. Chydenius 128 (1765). Der I icke hafven någon som förstår krig och örligs bruk (dvs. krigföring), vill han sända eder en förfaren .. man. Mellin Nov. 1: 238 (1846, 1865); möjl. till 6.
3) (†) motsv. BRUKA 6: omsättande i handling, utöfvande, utförande, tillämpning. Vthi Gvdz Ord .. skal man achta Twende stycker .. 1. Lärdomen. 2. Brwket eller öfningen. L. Paulinus Gothus ThesCat. 11 (1631). Dock at wij förde alt hwad wij lärde i skrifften til itt heligt bruuk och öfning. Ekman Siönödzl. 532 (1680). The nödigaste språkets reglor (kunna läras) igenom bruket eller tillämpningen. ProjFörordnTrivialsch. 1760, s. D 1 a; möjl. till 5.
4) (†) motsv. BRUKA 7.
a) abstr.: utöfning (af ämbete). Den intermission, som .. ännu förelöpa lärer uthi hans ämbetes bruuk och förrättandhe. VDAkt. 1678, s. 255. Inträda uti Embetetz wärckeliga bruk. RF 1719, § 31.
b) konkretare: tjänst; näringsfång, yrke. Någhot kall eller bruk. Chesnecopherus Skäl Zzz 2 b (i handl. fr. 1597). Hvars och ens Ämbete, sysla, rörelse, handtverk, bruk och handtering. Oelreich 6 (1755).
5) allmänt l. vanemässigt användande l. utförande (af ngt); sed(en) att använda l. göra (ngt); praxis; jfr BRUKA 4, 8, 9. ESwedenborg hos Nordberg C12 2: 599 (1740). Bruket af subsidier, bortlagdt i vår tid, var fordom en icke ovanlig sak. Svedelius i SAH 55: 269 (1879). — särsk.
a) (†) i uttr. taga sig till bruks, taga sig till att praktisera. Tagha sigh til bruks huadh som löper j sinnet. LPetri Kyrkost. 29 a (1566; i fråga om kyrkoceremonier).
b) (†) i uttr. hafva i bruk (jfr under 7 a): bruka (se d. o. 9). Schroderus Os. III. 2: 49 (1635). Hwem har i bruk wara siuk, och i Vers doch fälas och älas? Runius Dud. 2: 48 (1713). Brenner Dikt. 1: 255 (1713).
c) i uttr. vara l. komma i l. ur (allmänt, förr äfv. allmänneligt) bruk (jfr under 7 b, 8 a), förr äfv. föra i bruk l. till bruket, komma i l. ur bruket, vara l. blifva bruklig, resp. upphöra att brukas. Sådana .. sweriande som nw j almennelig brwk kommet är. OPetri Ed. A 3 a (1539). Lagerfeldt påminthe att .. (sådan försäljning) har likwäl för detta warit ij bruuk. RARP V. 2: 268 (1655). Wettersten Forssa 43 (c. 1750). De i denna afhandling uppräknade lekar äro ännu i bruk. CGRogberg (1830) hos Ödmann Hågk. 110.
6) till vana öfvergånget l. inom större l. mindre område l. krets allmänt gängse (vanl. från äldre släktled öfvertaget) sätt att handla l. bete sig; sed, sedvänja, plägsed; jfr BRUKA 8, 9. Seder och bruk. Detta bruk har gamla anor. Ett bruk som länge lefvat kvar. Det tycks nu en gång vara skick och bruk på det hållet att ... Wele wij .. til sådan Mårgongåffues ährlighe och Christlighe Förbättring effter Furstligit Bruk, oss godwillige bewijsa. GR 3: 37 (1526). Qwinnes Personer motte här, icke komma eller städies til Cronon .., lijka som vthi Engelandh .., brwck och sedwahne ähr. Tegel G1 2: 369 (1622). Gammalt brwk haar och laga krafft. Grubb 711 (1665). Man gjorde ock åtlöje af .. hans bruk att försegla äfven det obetydligaste husgeråd. Kolmodin TacAnn. 1: 104 (1833). En sekt, om hvars ljusskygga, hemlighetsfulla bruk det gick så många underbara sägner. Rydberg Sägn. 52 (1874). Att .. (människan) äfven i de mest kritiska ögonblick knappast vågar alldeles åsidosätta de bruk, som hon lärt att respektera. Heidenstam End. 161 (1889). — jfr FORN-, KYRKO-, O-, RELIGIONS-, RÄTTS-, SKRIF-, SPRÅK-BRUK m. fl. — särsk.
a) (†) i uttr. världens bruk, sederna i världen. Leffwa effter werldennes brwk. Helsingius V 2 b (1587). Ho Werldenes bruuk wil rätt lära förstå, / Han ackte medh alfwar och flijt här vppå. Arvidi 174 (1651). Ågren Gell. 39 (1757).
b) i sg. best.: det allmänt vedertagna sättet, den praxis som vanl. tillämpas; stundom: konvenansen, modet. Bruket är envåldsherre i Språket. Ekholm Stafn. 14 (1758). Nelly förstod mycket väl, att bruket icke tillät honom att sällskapa med en kvinna .. på öppen gata. Heidenstam End. 51 (1889).
7) motsv. BRUKA 10: exploaterande; drift. — jfr SKOGS-BRUK.
a) (†) motsv. BRUKA 10 a; särsk. i uttr. hafva i bruk (jfr 5 b). I Skinn(s)katteberg ligger en Koppar-grufwa, then hafwer Hans Urbansson i bruk. JernkA 1898, s. 373 (1624). Doch deremot giörs grufvan dageligen diupare och derigenom bruket svårare och dyrbarare. OxBr. 11: 299 (1646). HSH 31: 235 (1667). — jfr BERGS-BRUK.
b) motsv. BRUKA 10 b: drift, rörelse; numera föga br. utom (med anslutning till 1) i uttr. vara i bruk (jfr under 5 c, 8 a). The ahrton hambrer, som .. (vid Lindesberg och Norberg) nu udi bruk ähre. GR 29: 1 (1559). Under blåsningens fortgång var .. (malmsättningen) sedermera blott under en Bergsmans bruk uppe i 9,38 Lpd. JernkA 1852, s. 70. — jfr HYTTE-, IN-, SAM-BRUK m. fl.
8) i sht landt. motsv. BRUKA 11: odling l. bearbetning (af jorden); stundom: plöjning. En åker är aldrigh så godh, han wil än tå haffua itt gott bruk. Linc. V 3 b (1640). Flijtigt bruuk giör droszan (dvs. högen af urtröskade sädeskorn) stoor. Grubb 53 (1665). Efter tredje körningen var .. (flyghafren) nog förminskad, men efter fjerde bruket syntes han ej särdeles mer til. VetAH 1749, s. 189. Det blef svårt att gifva jorden det bruk, som för vårsädet erfordrades. QLm. I. 1: 69 (1833). Nyare (plog-)modeller, som tilläto ett djupare bruk .. än dessa små, tvära plogar. Uppl. 2: 72 (1903). — jfr CIRKULATIONS-, EFTER-, ENSKIFTES-, ENSÄDES-, FEMSKIFTES-, HACK-, JORD-, KOPPEL-, LANDT-, SKIFTES-, SOMMAR-, SVEDJE-, TRÄDES-, VAN-, VÅR-, VÄXEL-, ÅKER-, ÄNGS-BRUK m. fl. — särsk.
a) motsv. BRUKA 11 a: skötsel (af en egendom), utnyttjande af jorden (på en egendom); stundom: förhållande(t) att brukas. Vara i bruk (jfr under 5 c, 7 b), brukas. Girs G1 209 (c. 1630). The som hafwa af sine Herrar och Hussböndher någhon gårdh .. till besittningh och bruuk förwärfwat. RARP 6: 160 (1657). Nu vil landbo sig ifrån hemman och thes bruk säga. JB 16: 5 (Lag 1734). Ett visst antal hemman, antingen de voro i bruk eller ödesmål, .. skulle utgöra en viss ränta. Strinnholm Vas. 1: 16 (1819). Torparen .. ämnar lemna bruket till sonen. SLorS 6: 83 (1891). — jfr GÅRDS-, HALF-, HALFNADS-, HEMMANS-, HÄLFTEN-, SAM-, VINGÅRDS-BRUK m. fl. — särsk.
α) (†) i uttr. (an)taga, upplåta, få till bruks, öfvertaga osv. (en gård) för att bruka (densamma). (Nu) hafva (de) ther tagit halfva skattagården till bruckz. VDAkt. 1671, nr 196. Sedan wplät iagh bemälte Jöns mitt skatteheeman Sandskogh til bruukz. Därs. 1678, nr 18. (Åtskilliga officerare hafva) hårdt påstådt sjelfwe at få deras Boställen til bruks. LMil. 3: 362 (1693). Til bruks antaga Krono- och Frällse-Gårdar. Botin Hem. 1: 156 (cit. fr. 1734).
β) i uttr. under eget, gemensamt, samma bruk, under egen, gemensam, samma skötsel; i eget bruk, i egen skötsel. Att taga så stor areal som möjligt under eget bruk. RiksdP 1873, I. 1: 452. Institutet (disponerar) mer än 1,000 tunnland jord, hvaraf 600 tunnland äro i eget bruk. Höjer Sv. 2: 655 (1878). (Egendomarna) ligga under gemensamt bruk. PT 1892, nr 142, s. 4. EkonS 2: 113 (1895).
γ) (†) i allittererande förbindelse med ord som boning samt byggnad o. byggning (eg. o. urspr. vbalsbst. till bygga i bet.: odla, häfda, sköta). (Kaplanen skall) blifwa både till booningh och bruk .. så accommoderad och försorgd, att han skall .. åthnöijas. VDAkt. 1677, nr 298. At .. (jordstyckena) nödwändigt måste sammanläggas under en Gårds bruk och byggning. LMil. 2: 99 (1687). Hwadh Prästegården anbelanger till sin bygnadt och bruuk. VDAkt. 1694, nr 1361. LBÄ 1: 75 (1797; se under BYGGNAD 1). — i uttr. bo och bruk, se BO, sbst.1 5 b.
δ) tillstånd hvari en egendom befinner sig med afs. på sin skötsel. Att lefrera ofwanbe:te stombn ifrån migh i så gott brwk, som tå jag henne emoottogh. VDAkt. 1686, nr 74 (1672). Östergren (1917).
ε) (föga br.) lägenhet hvarpå jordbruk drifves. Fagergren skulle .. tiltänckta svärmodrens åboende bruk 1/4: ding i Hölminge millangård antaga. VDAkt. 1783, nr 20. — jfr SMÅ-BRUK.
b) (†) i utvidgad anv., med afs. på odling af växter; i ssgrna HAMP-, LIN-BRUK.
9) benämning på olika slag af industriella anläggningar, i sht sådana hvarest råvaror (särsk. mineralier) erhålla sin första förädling; ofta elliptiskt för ngn ssg med bruk ss. senare led; utan närmare bestämning särsk. om järnbruk; ofta öfvergående i bet.: brukssamhälle; jfr BRUKA 12. Förhandla .. om thette bruched (i Finspång), och anned mere. HT 1901, s. 155 (1586); möjl. till 7 b. Vtij samma Monatt drogh kongen till Österby Bruuck. Brahe Tideb. 67 (1607). Her Carll Bonde haffver sagt om Värmelandh, att dedt för bruken skuldh skall kunna æqvipareres (dvs. likställas med) itt kongarijke. RP 6: 658 (1636). Jag skulle, tycker du, låta honom föra mig på et gammalt Bruk, där aldrig än någon enda bal varit anstäld. Hummel Fruarne 4 (1797). Föreningar mellan bruk för gemensamt inköp af träkol. EkonS 1: 236 (1891). — jfr ANKAR-, BECK-, CEMENT-, GEVÄRS-, GLAS-, HAMMAR-, JÄRN-, KALK-, KRUT-, LÄDER-, MÄSSINGS-, PAPPERS-, PIP-, PORSLINS-, SALPETER-, SILFVER-, SOCKER-, SPIK-, STYCKE-, STÅNGJÄRNS-, STÄRKELSE-, SVAFVEL-, SÅG-, TEGEL-, ZINK-BRUK m. fl. — särsk. i utvidgad anv., i ssgn VOFFEL-BRUK.
10) (†) om tackjärn för att beteckna detsamma ss. resultat af järnmalmssmältning i hytta l. masugn; jfr BRUKA 12 a. Altså åligger vederbörande hyttelag att vid Blåsningarna .. i agttaga then granlagenhet, som .. fordras, om ett godt och försvarligit Bruk skall ärhållas. VärmlFörrNu 1921, s. 50 (1769).
11) ss. bindningsmedel vid murning l. för rappning o. d. använd tjock o. seg, sedermera stelnande massa bestående af kalk l. cement l. gips l. lera o. d. som blandats o. hoprörts med vatten o. sand, murbruk; jfr BRUKA 12 b. (Brygghus-)Gålfwet måste .. beläggias medh Tegel, och slås med Bruk emellan. Rålamb 13: 81 (1690). Det skall vara svårare att slå sönder själfva bruket än stenarna. TurÅ 1909, s. 7. — jfr CEMENT-, GIPS-, KALK-, LER-, MUR-, PUTS-BRUK m. fl.
Ssgr: A (i allm. till 11): BRUK-BÄRARE, -FOG, -HÄST, -LAFVE, se B.
-LÖS. (†)
1) till 1: oanvänd. Under alla Nederlag, som .. (Domalder) led, hängde .. (det berömda svärdet) bruklöst i Gudarnas Hoff. Mörk Ad. 1: 61 (1743).
2) till 8 a ε: som icke har gård att bruka; jfr -VILL. I fall han oförtänkt skulle flytta och vara dermed bruklös. VDAkt. 1772, nr 278.
-PISKA, -SKRIFVARE, se B.
-SLÅ, -slagning; -slagare. byggn. beslå med murbruk, kalkslå, rappa. (Husen i Jerusalem) hafva platta och brukslagna tak. SvMerc. 6: 767 (1761). (Man) brukslog .. väggarna. Centerwall Hellas 241 (1888).
-SMÄCKA, f. (starkt hvard.) kvinna som bär murbruk åt arbetare sysselsatta med murning. SDS 1899, nr 252, s. 1.
-SVIN, se B.
(8 a ε) -VILL. [jfr HUSVILL] (†) = -LÖS 2. Men som jag nu är aldeles huus och bruukwiller. VDAkt. 1705, nr 108.
B (i allm. till 9; ofta, i sht i ssgr till 9, uttaladt bruk3s~): BRUKS-ANLÄGGNING~020. Leyonmarck PVetA 1775, s. 21.
(1) -ANVISNING~020. [efter t. gebrauchsanweisung] (tryckt) anvisning huru en vara skall begagnas. Bruksanvisning medföljer hvarje paket. Langlet Husm. 607 (1884).
-ARBETARE~0200. vid bruk anställd arbetare. Bergv. 1: 586 (1712).
-ARBETE~020, äfv. ~200.
1) vid bruk förekommande arbete. Körslor och annat Bruksarbete. Bergv. 1: 287 (1673). Dalin (1850).
2) (†) bruksrörelse. Lagerbring 1Hist. 3: 562 (1776). Nordforss (1805).
-ARBETERSKA~0200.
(11) -BACK, r. l. m. byggn. benämning på den behållare med murbruk som en murare har bredvid sig under arbetet. Stål Byggn. 1: 152 (1834).
(11) -BEREDARE. arbetare som tillreder murbruk. ArbB 118 (1887).
-BETJÄNING. (numera knappast br.) koll.: tjänstemän vid bruk. Lagerbrings Hist. 1: 66 (1796). JernkA 1830, s. 471.
-BETJÄNT. (†) tjänsteman vid bruk. Bergv. 1: 338 (1684). Roos Skolg. 56 (1868).
-BOKHÅLLARE~0200. Brobergen 46 (1696, 1708).
-BOKHÅLLERI. PT 1758, nr 70, s. 4.
-BOLAG~02 l. ~20. VittAH 23: 23 (1857, 1863).
-BONDE. bonde som arrenderar jord af ett bruk. JernkA 1846, s. 86.
(7 b, 9) -BYGGNAD. VärmlFörrNu 1921, s. 42 (1689). Redan kort efter 1719 (då bruket förstördes af ryssarna) hade man gripit sig an med bruksbyggnadernas återuppförande. Uppl. 1: 645 (1905).
(11) -BÄRARE. (bruk- 1900) (manlig l. kvinnlig) arbetare som bär murbruk till de med murning sysselsatta arbetarna vid en byggnad. Stål Byggn. 1: 279 (1834).
-DAMM, r. l. m. vid bruk anlagd fördämning (hvarifrån detta erhåller vattenkraft); liten sjö hvarvid ett bruk är anlagdt. (Hammaren har) stoor strööm och bruksdam. Johansson Noraskog 3: 266 (i handl. fr. c. 1675). Nyblom Minn. 2—3: 150 (1904).
-DISPONENT. Bergv. 4: 830 (1832).
(1) -DJUR. (mindre br.) landt. om husdjur som användes företrädesvis för andra ändamål än afvel (t. ex. ss. dragare l. mjölkdjur); jfr -HUND, -HÄST 1, -SVIN. TLandtm. 1883, s. 92.
-DRIFT. bruksrörelse, brukshandtering. Heyke PVetA 1759, s. 14. Lagerlöf Liljecr. 175 (1911).
-DRIFVARE. (†) bruksidkare. 2RARP 3: 45 (1723).
-EGENDOM~002 l. ~200. egendom hvarest bruksrörelse drifves. Linné Bref I. 1: 239 (1773).
-ELEV. person som (mot betalning) vid ett bruk åtnjuter utbildning i brukshandtering. BoupptVäxiö 1859.
(11) -FOG. (bruk- 1865) byggn. Hwasser HbLokF 43 (1865). De horisontala bruksfogarna i tegelmurarna. PT 1902, nr 151 A, s. 3.
-FOLK. sammanfattande benämning på personer (i sht arbetare med deras familjer) som äro anställda vid ngt bruk l. bo i ett brukssamhälle. RP 7: 485 (1639).
-FÄLTSKÄR~02 l. ~20. (förr) Odhelius PVetA 1776, s. 32. Hjelt Medicinalv. 2: 150 (1892).
(1) -FÖREMÅL~002 l. ~200. [efter t. gebrauchsgegenstand] om föremål (i sht husgeråd) afsedt för användning i det dagliga lifvet. Karlin KultM 43 (1888). Krukmakeri, träslöjd .. börja (hos de högre naturfolken) med afbildandet af djur- och växtfigurer, hvilka först senare få användning som bruksföremål. 2UB 10: 385 (1907).
-FÖRSAMLING. församling (menighet, socken) bestående af invånarna i ett brukssamhälle. Möller (1790).
-FÖRVALTARE. förvaltare vid ett bruk. PrivBergsbr. 1649, Förbudh s. A 1 b.
(11) -GÖRARE. byggn. = -BEREDARE. Stål Byggn. 1: 181 (1834).
-HANDTERING. bruksrörelse. FörordnFörlag 1748, s. A 1 a.
-HEJDERIDARE. (†) jfr -SKOGVAKTARE. ÅgerupArk. Synepr. 1758.
-HEMMAN. ett bruk tillhörigt l. af ett bruk skatteköpt hemman. Broman HelsB 61 (c. 1730). NDA 1913, nr 105, s. 4.
-HERRE.
1) (numera mindre br.) bruksägare. Påbudh 17/9 1668, s. C 1 a. Heidenstam Skog. 155 (1904).
2) tjänsteman vid ett bruk; i sht i pl. —
-HJÄLP(EN). (förr) kamer. i bergslagerna förekommande skatt som betalades med dagsverken vid kronans bergverk samt med skogseffekter, järn, malm o. limsten som framforslades till desamma. Abrahamsson 138 (1726). Johansson Noraskog 2: 260 (1882).
(1) -HUND. [efter t. gebrauchshund] jäg. om jakthund; jfr -DJUR. Brukshundar för såväl fogel- som stöfvarjagter. SD(L) 1895, nr 66, s. 3.
-HUSHÅLLNING~020. (föga br.) jfr -RÖRELSE. Först har han, K(onung) Magnus (Eriksson), bekräftat Stora Kopparbergets Privilegier, och sedan gjorde han Förfatning om hela Brukshushållningen. Lagerbring 1Hist. 4: 550 (1783).
-HYTTA. ett bruk tillhörig hytta; motsatt: bergsmanshytta. De flesta så Bruks- som Bergsmanshyttor. JernkA 1817, 1: 53. Dagen 1896, nr 7, s. 4.
-HÄST. (bruk- 1625)
1) (mindre br.) landt. till 1, om häst använd ss. dragare o. d.; jfr -DJUR. OxBr. 1: 265 (1625). LAHT 1892, s. 221. Velocipeden uttränger alltmer brukshästen i kulturlifvet. NTIdr. 1898, s. 15.
2) till 9: ett bruk tillhörig häst. Dahlgren 1Ransäter 158 (1905).
-IDKARE. person som drifver bruksrörelse; i sht om ägare af järnbruk; stundom motsatt: bergsman (se d. o. 1). Bergv. 1: 584 (1712). Landsm. V. 7: 3 (1891).
-INRÄTTNING~020. (numera föga br.) bruksanläggning. 2RARP 5: 202 (1727). AdP 1800, s. 1159.
-INSPEKTOR~002. (numera mindre br.) bruksförvaltare. SP 1779, s. 384. SvT 1852, nr 16, s. 1.
-INTRESSENT. delägare i bruksbolag. Arnell Stadsl. 605 (1730). Höjer Sv. 1: 292 (1873).
-JÄGARE. (föga br.) jfr -SKOGVAKTARE. Stenhammar Riksd. 2: 3 (1840).
-JÄRN. stångjärn smidt vid bruk tillhörig hammarsmedja; motsatt: bergsmansjärn. Bergv. 4: 317 (1807). Hultin BergshFinl. 2 (1896).
-KARL.
1) (numera bl. hvard.) bruksarbetare. Een löss och ogiffter brukzkarl. VDAkt. 1693, nr 517. Hagfors FolkskSpr. 1: 34 (1898).
2) person som ägnar sig åt (förstår sig på) brukshandtering. En skicklig brukskarl. JernkA 1870, s. 170.
-KNEKT. (†) soldat använd ss. arbetare i kronan tillhörigt bruk. Brukzknichtarne vidh Pithå silfuerbruuk. OxBr. 11: 334 (1645).
-KOLARE. person som utför kolning för ett bruks räkning. AJourn. 1813, nr 49, s. 3. JernkA 1881, s. 2.
-KONSTMÄSTARE. (†) bergsmekanikus. Bergv. 3: 582 (1779; se under BERGS-MEKANIKUS).
-KONTOR. DA 1808, nr 2, s. 7.
(8) -KREATUR. (†) kreatur som behöfves för skötande af ett jordbruk. (Jag hade) hvarken .. folk- eller bruks-Creatur mer än som til Prästegårdens brukande requirerades. VDAkt. 1731, nr 707.
(11) -KVARN. byggn. ett slags maskin för ältning af murbruk. Stål Byggn. 1: 113 (1834).
-KYRKA.
-KÖRSLA. körsla för ngt bruks räkning; nästan bl. i pl. VetAH 1741, s. 19.
(11) -LAFVE. (bruk- 1856) byggn. låda hvari murbruk ältas; jfr -LÅR, -TRÅG. Rothstein Byggn. 175 (1856).
-LAG, r. l. m. l. f.?; pl. -er. (†) jfr BERGSLAG, sbst.1 2. Bruks- och Bergslagernes 1712 års til Gardet utfäste Bewillningsmanskap och Beklädningspenningar. LMil. 4: 1545 (1716).
(11) -LÅR, r. l. m. byggn. brukslafve. Stål Byggn. 1: 152 (1834). AB 1907, nr 108, s. 1.
-LÄRLING. brukselev. Lagerlöf Liljecr. 176 (1911).
-MASUGN~02 l. ~20. ett bruk tillhörig masugn. Rinman 2: 1008 (1789). JernkA 1877, s. 476.
(11) -MUR. byggn. mur med murbruk mellan stenarna; motsatt: kallmur. RiksdRevStatsv. 1910, s. 659.
-MÄRKE. (mindre br.) på ett bruks produkter åsatt märke utvisande bruket i fråga ss. tillverkare; jfr FABRIKSMÄRKE. Bomber .. skola vara försedde med Bruksmärket. SFS 1847, nr 17, s. 64.
-PASTOR. i bruksförsamling tjänstgörande prästman. —
-PATRON, m. bruksägare. Bergv. 1: 245 (1668). En värmländsk brukspatrons trygga och aktade plats i samhället. Dahlgren 1Ransäter 138 (1905).
Afledn.: brukspatronessa. (numera föga br.) VDAkt. 1779, nr 502. FörtSvLittSällskFinl. 1911, s. 7.
-PATRONS-UNIFORM. (förr) DA 1825, nr 188, s. 3.
-PERSONAL. AB 1890, nr 10, s. 2.
(11) -PISKA. (bruk- 1856) byggn. vid tillredning af murbruk användt verktyg bestående af en omkr. 1/2 meter lång järnknif fäst i trubbig vinkel på ett långt skaft. Stål Byggn. 1: 152 (1834).
-POSSESSOR. (†) bruksägare. Abrahamsson 555 (1726).
-PREDIKANT. brukspastor. VDP 26/3 1772.
-PRIS. jfr FABRIKS-PRIS. Flere sorter Smide från Eskilstuna, försäljes (i affären) till Brukspris. DA 1808, nr 22, s. 5. SydsvD 1870, nr 113, s. 4.
-PRIVILEGIUM. (förr) privilegium att drifva bruksrörelse. 2RARP 2: 187 (1723). Lagerbring 1Hist. 3: 569 (1776).
-PRÄST. brukspastor. Biurman Brefst. 64 (1729).
-REDE. (†) för beskickningen vid en hytta l. masugn erforderligt förråd af malm, kol o. d. HdlKopparbBergsl. 46 (1780).
-REDSKAP. (†) koll.: för bruksdrift nödiga verktyg. Vnder Lösöhren the i Boskapenom (dvs. bohaget) äro, förstås .. all Smidje- och Bruksredskap. Arnell Stadsl. 280 (1730).
(1) -RÄTT, r. l. f. [efter t. gebrauchsrecht] jur. nyttjanderätt. Björling Civilr. 87 (1907).
-RÖRELSE. vid bruk (i sht järnbruk) bedrifven industriell verksamhet (betraktad ss. inkomstkälla), brukshandtering. Ett bolag för drifvande af bruksrörelse. Bergv. 2: 688 (1756). Odhner i SAH 62: 23 (1885).
-SAMHÄLLE~020. —
-SJÖ. jfr -DAMM. Nyblom Minn. 2—3: 174 (1904).
-SKOG. ett bruk tillhörig skog. Stiernstolpe Arndt 4: 48 (1808).
-SKOGVAKTARE~0200. jfr -HEJDERIDARE, -JÄGARE. VDAkt. 1758, nr 225.
-SKOLA.
1) i fråga om äldre förh.: ett bruk tillhörig folkskola; numera: folkskola i ett brukssamhälle. Enskilda Bruks- och Fabriks-Skolor. BetUnderv. 1828, s. 13. Wieselgren Bild. 104 (1889).
2) bergsskola. Franz von Schéeles förberedande bruksskola i Filipstad. Wieselgren Bild. 104 (1889).
-SKRIFVARE. (bruk- 1636) (†) jfr -BOKHÅLLARE. Johansson Noraskog 3: 20 (efter handl. fr. 1588). SP 1779, s. 244.
-SMED. Masmästare, Brukssmeder och dylike förmögnare Bruksfolk. Bergv. 2: 83 (1739). PT 1901, nr 193 B, s. 1.
-SMEDJA. Ödman Reseb. 141 (1907).
-SOCIETET(EN). sammanfattning(en) af de personer som äga (del i) bruk anslutna till järnkontoret. Bergv. 3: 50 (1758). SFS 1894, nr 1, s. 1.
-STÄMPEL. (†) jfr -MÄRKE. Bergv. 2: 580 (1751). KungörTakplåt. 28/5 1776, s. 3.
(1) -SVIN. (bruk- 1896) (föga br.) landt. om slaktsvin; jfr -DJUR. Nathorst LandtbrSk. 100 (1896).
-TILLVERKNING~020. vid bruk tillverkad vara; stundom abstr. l. sammanfattande: produktion vid ett bruk. Bruks-tilvärkningar, Spannemål och mera dylikt, har utan tvifvel utgjordt förnämsta delen af Sveriges Handel med Utlänningar (på 1200-talet). Lagerbring 1Hist. 2: 406 (1773).
-TJÄNSTEMAN~002, äfv. ~200.
(11) -TRÅG. byggn. brukslafve. AHB 83: 20 (1873).
-VERK. (†) brukshandtering; konkret: bruk. Rudbeck Bref 50 (1670). SP 1780, s. 704. Den rösträttighet, som efter Lag kunde samma Bruksverk tilkomma. VDAkt. 1798, nr 1.
-ÅR.
1) (numera knappast br.) till 7 b: vid olika bruks drift förekommande tidsenhet af 365 dagar, räknad från annan dag än 1 jan.; tillverkningsår; jfr BERGS-ÅR. Järta Kopparb. 48 (1823). Från April månad till bruksårets slut i Mars 1639 hade den nya myntningen .. fortgått. VittAH 23: 117 (1857, 1863). Höjer Sv. 1: 292 (1873).
2) landt. till 8: år under hvilket ett jordstycke (stundom ett växtslag) odlas. Under klöfverns första bruksår. LAHT 1882, s. 163. Med årens lopp blef vallen så bemängd med maskros, att den redan efter 10:de bruksåret måste uppbrytas. Därs. 1910, s. 124.
-ÄGARE. jfr -IDKARE, -PATRON. Bergv. 1: 122 (1642).
Ssgr: bruksägar(e)-förening,
-intresse,
-släkt.
Spoiler title
Spoiler content