SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1937  
KORYBANT kor1yban4t l. 1-, äv. 1-, m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet co-)
Etymologi
[jfr t. korybant, eng. corybant, fr. corybante; av lat. corybās (gen. -antis), av gr. κορύβας]
mytol. urspr. namn på demoniska väsen i den asiatiska gudinnan Kybeles följe, ofta identifierade med kureterna, som utförde extatisk dans o. larmande musik; vanl. i pl. ConvLex. (1821). Janzon Cat. 2: 2 (1891). SvUppslB (1933).
Avledn.: KORYBANTISK, adj. [jfr t. korybantisch] hänförd; vild, stormande, larmande. Palmblad Nov. 3: 38 (1817, 1841). Gör lifvets dag, den sista, till en korybantisk fest! Rydberg Dikt. 1: 28 (1876, 1882). En korybantisk kvinna, / full af förbjudna flöjters häxeri! Österling Fackl. 35 (1913). Korybantisk yra. Malmberg Atl. 108 (1916).
Spoiler title
Spoiler content