publicerad: 1937
KOSA kω3sa2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er Wexionius Vitt. 424 (1689)); äv. (numera bl. i bet. II, men där alltid) KOS kω4s, sbst.2, r. l. f. l. m.; best. (†) -en (G1R 22: 213 (1551), Månsson Siöb. 2 (1644). Anm. Best. -en kan delvis äv. vara en försvagad form av -an); pl. (†) -ar (Månsson Siöb. (1644; i titeln)).
Ordformer
(kos (koes, koos, koss, kors) i bet. I 1526—1697, i bet. II 1534 osv. kosa (kose, kossa, kosse) i bet. I 1528 osv., i bet. II 1535—1740. — kors(s) (kordz) (anträffat bl. i finländska källor) 1605—1629. kos (koes, koos) 1561 osv. kosa (-e) 1528 osv. koss 1526—1646. kossa (-e) 1535—1712)
Etymologi
[liksom d. kaas, ä. d. kaa(s), kaes, nor. kos, av eng. course, liksom nt. kors, mnl. cors (varav holl. koers) av fr. course, av lat. cursus, lopp (se KURS)]
I. riktning l. väg (för ngns l. ngts rörelse).
1) (bestämd) riktning vari ett fartyg styres, kurs, kurslinje; linje som ett fartyg har att följa för att nå ett visst mål; sjöväg; segelled; äv. övergående i bet.: sjöfärd, sjöresa; äv. bildl.; numera bl. (i icke fackmässigt spr.) med anslutning till 2, i vissa uttr. betecknande dels (begynnande) förflyttning med viss (i allm. närmare angiven) kurs (numera nästan bl. i uttr. styra l. ställa l. taga l. vända kosan, äv. sin kosa), dels fasthållande vid l. förändring l. förlust av viss kurs (numera företrädesvis i uttr. hålla l. ändra l. komma ur l. förlora kosan, äv. sin kosa). Thå wij seghladom aff Troade komo wij wår retta kooss til Samotracem. Apg. 16: 11 (NT 1526; Bib. 1917: foro raka vägen). De Pålensche schepen .. hava tagitt deras kosa till Putchik. OxBr. 6: 31 (1628). Een Siö-Book, Som innehåller Om Siöfarten i Öster-Siön, Jämwäl om Koosar .. Banckar och Grunden. Månsson (1644; boktitel). Seglaren, som, från långa kosor omsider återkommen i sigtet af sin fosterbygd, ser (osv.). JGOxenstierna 5: 593 (1817). De (hade) ett segel mött, som höll / Mot söder kosan. Runeberg 5: 153 (1863). När vädret dref dem ur kosan, lade de till i en hamn. Bååth EgilS 98 (1883). — särsk.
a) [möjl. utgående från 2 a] (†) bildl., i fråga om handlande, dels i uttr. sätta sig den kosan före att osv., taga som sitt mål att osv., dels i uttr. sätta l. ställa sin kos efter ngt, låta sitt handlande bestämmas av ngt. LPetri 1Post. D 4 a (1555). Dens. Oec. 71 (1559). AAAngermannus FörsprKyrkiost. C 5 b (1587).
b) [möjl. utgående från 2 b] (†) bildl., i uttr. bliva på rätta kosan l. hålla någon på den rätta kos, bliva resp. hålla ngn på det rättas väg. At man bliffuer på retta kosenne, thz är, at man lärer the stycker som höra til ewinnerlighit lijff och saligheet. LPetri 3Post. 133 b (1555). Svart Ähr. 70 (1560).
2) i allmännare anv.
a) (bestämd) riktning l. väg l. bana för ngns (l. ngts) vandring l. färd l. för en himlakropps l. ett vattendrags o. d. rörelse; äv. bildl.; utom ngn gg i vitter stil numera bl. i vissa stående uttr., företrädesvis styra l. ställa l. taga l. vända l. hålla l. ändra kosan, äv. sin kosa. The ogudhachtighe gå sin eghen koos vth. GlDan. 12: 10 (Bib. 1541). Solen .. vender strax om (då den kommer till vändkretsen), och går sin Retta koosz tilbaka igen. Luth Astr. 84 (1584). Om man från Stockholm efter stora landsvägen tager kosan norrut, skall (osv.). Ekström Vandr. 3 (1871). (Björnen hade) fortsatt i sin inslagna kosa. Frisendahl BlBjörn. 53 (1921). Han har .. upplevt något, varthelst han styrt kosan. GHT 1934, nr 77, s. 3. — särsk.
α) (†) i uttr. hålla sin (rätta) kos fram l. hålla sin rätta kos till (en plats), draga rakt fram resp. rakt till (en plats); äv. bildl. Han .. håller sijn retta koos til helwetes fördömelse. LPetri 2Post. 154 b (1555). Dens. Kr. 76 (1559).
β) (†) oeg., om bärgskedjas sträckning l. om ett havs sträckning fram till viss plats. Spole Alm. 1674, s. 19. Palmblad LbGeogr. 31 (1835).
b) (numera bl. i vitter stil) om sträcka som leder ngns vandring l. färd till ett visst mål: väg, stråt, bana; äv. mer l. mindre oeg. l. bildl. OPetri 2Post. 122 a (1530; bildl.). At fortsättja min marche .. en annan kosa. Dahlberg Lefn. 105 (c. 1755; uppl. 1911). Richelieu å sin sida hade svårt att bibehålla sin plats och sin en gång utstakade kosa. Fryxell Ber. 6: 365 (1833). På alla stigar, på alla kosor / Jag slår den ljudande tamburin. Snoilsky 1: 3 (1869). Blomberg KapH 22 (1920).
c) (numera bl. i vitter stil) övergående i bet.: vandring, färd, resa; särsk. i sådana uttr. som på (förr äv. under) kosan l. sin kosa. OxBr. 10: 103 (1628: under). Jag ser til detta träd min Chloës kosa bär, / Där redan långt förut Alcidis hjerta är. Lenngren (SVS) 1: 41 (1777). (Vi) fortsatte .. vår kosa, och hvilade ej förrän vi kommo til Cracow. Ullman Frök. 102 (1780). Mina tankar vandrade tillbaka de hundratals mil, som vi räknat på vår kosa. Böök ResSv. 239 (1924).
3) (†) riktning. Bergman Jordkl. 333 (1766). När man i vinkelrätt kosa nalkas fjällen. VetAH 1818, s. 144. I parken .. / en täppa låg med gångar i olika kosor. Jensen Mickiewicz Tad. 6 (1898).
II. i vissa adverbiella uttr. med bet.: bort, borta; utom i 1 e bl. i uttr. sin (min osv.) kos, förr äv. kosa (förr stundom med poss.-pron. sin äv. vid satssubj. i första l. andra person).
1) för att angiva avlägsnande l. förflyttning från en plats: bort; äv. bildl. Draga, fara, fly, flyga, gå, löpa, resa, rymma, smyga, springa sin kos. G1R 9: 161 (1534). Psalt. 90: 10 (öv. 1536). At thenna fägring .. intet flyr sin koos. Lucidor (SVS) 80 (1668). Den misslyckade Skämtarn smög flat sin kos. Kellgren 3: 291 (1790). Menniskans dagar / Rastlöst ila sin kos. Stagnelius (SVS) 4: 270 (1822). Skön jungfrun .. / sprang sin kos så lätt som en vind. Melin Prins. 24 (1885). En tid var jag rädd för att mitt förnuft skulle gå sin kos. Fröding Brev 213 (1894). Löper du nu din kos ..(,) så ger jag dig inte ett vitten. Böök Lejon 69 (1935). — särsk. i vissa numera obrukliga uttr. o. förb.
a) i förb. med vissa intr. verb (ss. falla, flyta, färdas, hugga (jfr HUGGA, v.1 16), komma, rycka, slippa, stiga). G1R 9: 202 (1534). (Bäcken) flyter sin koos. Job 28: 4 (Bib. 1541). Tå iagh war på wägenn att färdass min kooss. Schück Wivallius 1: 76 (i handl. fr. 1632). NorrbHembSkr. 1: 225 (1675).
b) i förb. med transitivt verb (ss. driva, föra, hava, kasta, rycka, röja, röva, skaffa, skrämma, stjäla, sända, taga). Ehvad han (dvs. Kristiern I) .. kunde sammanslagga (i Sv.), thet fördes alt sin koos af landet. LPetri Kr. 128 (1559). Ikke hugga the (dvs. finnarna i Ångermanl.) heller allstörsta fururna sin kos. Bureus Suml. 43 (c. 1600). Gif Barrabam osz lös och thenne (dvs. Kristus) haf sin kos. Brenner Pijn. 80 (1727).
c) utan utsatt rörelseverb. HB 2: 155 (1573). Iag (har) mycket .. önskat mig sin koos. 3SAH XLIII. 1: 157 (1669). (Hästtjuven) ville sin kos. Dalin Vitt. II. 6: 106 (1740). Bellman (SVS) 1: 260 (c. 1785, 1790).
d) pleonastiskt i uttr. (gå, fara o. d.) bort l. långt bort sin kos l. kosa. (Den rike mannen) foor .. bort sijn koso (dvs. dog). PErici Musæus 2: 146 b (1582). Jag går bort. Hwart då. Långt bort sin koos. Holm NSv. 169 (1702). Kolmodin QvSp. 1: 638 (1732).
e) i uttr. fara (långt) i l. till kos l. gå (långt) i kos, fara (långt) bort resp. gå (långt) bort. Rosenfeldt Vitt. 96 (c. 1690). Almqvist Kap. 43 (1838). Dens. TreFr. 3: 23 (1843).
f) i uttr. sin kos imperativiskt utan verb: bort. (Rådsherrarna) ropa alle slätt; / Sin kos med sådan pest, han (dvs. Kristus) bör med lifvet plichta. Brenner Pijn. 46 (1727).
2) (†) för att angiva upphörande l. försvinnande l. förlorande l. avyttrande l. förbrukande o. d.: bort; i uttr. sin (min osv.) kos. The .. falla .. vthi beswimelse, at the .. vnderstundom döö .. sin koos. BOlavi 149 b (1578). Klåckaren tappadhe .. nyklenn sijn koosz. BtÅboH I. 1: 51 (1597). När man på een Afftonstund Banqveterar 20. eller 30. Rijksdaler sin koos i delicatesser (osv.). Palmchron SundhSp. C 1 b (1642). Boken war sin kooss såldt. VRP 1651, s. 585. Nu plocka den ros / Kärleken räcker, den vissnar sin kos. Livijn 1: 72 (1806).
3) i uttr. sin (min osv.) kos, för att angiva (befintlighet på) avstånd från det ställe till vilket ordet sättes l. tänkes i relation: bort, borta; anträffat bl. föregånget l. (ngn gg) efterföljt av långt (bort) o. d.; numera bl. (i vissa trakter, vard.) i uttr. långt (bort) sin kos. Ekeblad Bref 1: 295 (1653). Straxt wart der (i fiendens läger) ett fasseligit roop och shrijande, så att det då hördes en låångan wäg sin koos derifrån. KKD 3: 209 (c. 1710). En gång låg han och brände kol långt bort sin kos till skogs. Koch Timmerd. 24 (1913). — särsk. (†) i överförd anv., i fråga om tid, i uttr. långo sin kos, för länge sedan, en lång l. god tid sin kos, länge. Murenius AV 442 (1660). Landsm. XVII. 3: 17 (1672).
4) i uttr. sin (min osv.) kos (förr äv. kosa), icke mera befintlig på viss ort l. plats, icke tillstädes, frånvarande; försvunnen, borta; äv.: icke mera till, förlorad, slut, förbi o. d.
a) i uttr. vara sin kos (förr äv. kosa); stundom med utelämnat o. underförstått verb. G1R 10: 158 (1535). Hwar är tin (dvs. Astrilds) Boga nu? titt blosz? / (osv.) .. alt sin koosz. Stiernhielm Harm. 64 (1668). Den tiden är sin kos. Nordenflycht Turt. 5 (1743). Så snart Gustaf var sin kos för fältmanövern, så skickade jag af lilla fröken. Michaelson Ungk. 53 (1892). Hallström Händ. 105 (1927).
b) (†) i uttr. bliva sin kos, bliva l. hålla sig l. stanna borta; icke komma tillbaka; stundom: gå under, omkomma. Phrygius HimLif. 136 (1615). En Adelsman medh Sex sijne Tiänare .. bleff ock sin koos vthi Strömmen (när bron rämnade). Girs G1 205 (c. 1630). En häst som han hafwer satt vnder Tråtzen (dvs. trossen) till Jämptelandh och bleff sin koss. ÅngermDomb. 23/7 1646, fol. 10.
Spoiler title
Spoiler content