[jfr t. kosmos, eng. o. fr. cosmos; av gr. κόσμος, (god) ordning, av den grekiske filosofen Anaximander överfört på universum l. världsalltet på grund av dess ordning. — Jfr KOSMETISK,KOSMISK,KOSMO-]
(i sht i fackspr.) världsalltet tänkt ss. ett ordnat o. harmoniskt helt (i motsats till kaos), världssystemet; ofta i allmännare anv.: universum, världen; äv. i inskränktare anv., om det fysiska universum, sinnevärlden, materien; stundom abstraktare, övergående i bet.: (harmonisk) världsordning; äv. mer l. mindre oeg. l. bildl. Schück(1854). Verldens första form är icke den af en ordnad kosmos utan af ett mörkt och ödsligt kaos. Wikner Lifsfr. 1: 224(1866). Att frambringa en kosmos, en harmonisk verldsordning. Rein Psyk. 1: 483(1876). Att Gud .. betraktades som ett personligt väsen, inneboende och verksam i det fysiska kosmos. Rydberg FilosFörel. 4: 123(1878). Och livet sjunger som fordom / i kosmos eviga sång. Martinson Spöksk. 66(1929). — särsk. i bildl. anv.
a) om ett (harmoniskt) ordnat helt som framställts l. uppkommit av en oredig mångfald l. ngt formlöst; äv. abstraktare, övergående i bet.: harmonisk ordning. Verd. 1892, s. 154.Åkesson Vågsp. 18(1936).
b) om enskild människas l. grupps o. d. fenomenella värld resp. världsbild. Boström Propæd. 15(c. 1865). Böök 4Sekl. 215(1922, 1928).
