KOTURN kotur4n l. kå- l. kω-, l. -ɯ4rn (kotúrn Dalin), r. l. m.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet co-, -th-)
Etymologi
[jfr t. kothurn, eng. cothurnus, fr. cothurne; av lat. cothurnus, av gr. κόϑορνος]
1) i fråga om antika förh.: ett slags stövel med tjock sula; särsk. om dylik stövel (ofta med sulan i form av en styltliknande kloss) som skådespelare använde vid uppförande av tragedier för att öka sin längd o. få ett mera övermänskligt utseende. Dalin Arg. 1: 139(1733, 1754). NoK 112: 15(1931).
2) mer l. mindre bildl.; dels (i sht i vitter stil) symboliskt för tragedien, dels i uttr. som avse ett högstämt, patetiskt l. grandiost (stundom svulstigt) framställningssätt; vanl. i sg. best. Jag fruktar billigt, att min fot är för liten att fylla cothurnen (dvs. att jag icke duger att skriva tragedier). Kellgren (SVS) 6: 75(1777). Långt ifrån att stiga på Kothurnen .. inskränkte hon (dvs. A. M. Lenngren) sig merendels till qvinnliga föremål och husliga scener. Franzén Minnest. 1: 240(1818). Kothurnens väldiga gestalter föga / För tidens lynne passa. Sätherberg Dikt. 2: 105(1863). För att lyfta sinnet till det konstnärliga planet måste man anstränga sig, kliva upp på koturn. Mjöberg Stilstud. 30(1911).
SAOB
