KOTLETT kotlät4, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet co-. kortlett (c-) 1734—1862; jfr Bergroth FinlSv. 41 (1916). kotelett (c-) 1795—1846. cotelette 1851—1871. coteletter (cô-), pl. c. 1710—1832. kotlett (c-) 1784 osv. kotletter, pl. 1806 osv. cotteles, pl. 1690. cotteletter, pl. 1755. cottletter, pl. 1730 (: Cott-Letter)—1788. kåttletter, pl. 1730)
Etymologi
[jfr t. kotelett(e), eng. cutlet; av fr. côtelette, avledn. av côte, revben, sida, av lat. costa, revben, sida (se KUST); jfr ENTREKOT, INTERKOSTAL]
kok. från köttet längs ryggraden på svin, får l. nötboskap utskuret stycke kött med vidhängande bit av ett revben (o. av en ryggkota); sådant köttstycke beredt (bultat, kryddat o. stekt) till maträtt; äv. oeg., dels om likartat köttstycke från annan del av ett djurs kropp, dels om olika maträtter anrättade till likhet med en kotlett (i här angivna bem.). Rålamb 14: 73 (1690). Cotteletterne hugges både af kalf- och lamb-bringa. Warg 112 (1755). Herr pastor, kotlett af kalf? Runeberg 2: 76 (1848). Vera lade leende för en ny kotlett åt det hungriga professorsämnet. Siwertz JoDr. 409 (1928). — jfr DILAMMS-, FLÄSK-, FÅR-, FÄRS-, KALV-, LINS-, OX-KOTLETT m. fl.
Ssgr (i sht kok.): A: KOTLETT-ABBORRE. (kotlett- 1837. kotletts- 1755) (†) maträtt bestående av en rensad, fjällad, fläkt o. från huvud o. ben befriad abborre som stekts (på halster). Warg 287 (1755). SvKock. 57 (1837). —
-BEN. Vid lunchen hade hon helt enkelt tagit kotlettbenet i nypan och omsorgsfullt gnagt af det. Alving FrkVästervik 31 (1908). —
-RAD. i fråga om svin, får o. nötboskap: köttet längs ryggraden; ryggraden med vidsittande kött. Ångstekt kotlettrad af svin. Hagdahl Kok. 535 (1879). SvUppslB 15: 1158 (1933).
B (†): KOTLETTS-ABBORRE, se A.
