publicerad: 1937
KOXA kωk3sa2, äv. kok3sa2 (ko`xa (med) sl(utet) o Weste; slutet o Dalin), v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.); jfr KOX, sbst.3 (se avledn.), KOXA, sbst.2 (se avledn.).
Ordformer
(kogs- c. 1655—c. 1755. ko(c)ks- 1684—1889. kox(s)- c. 1600 (: koxadhe nidh) osv. kux- 1638—1737)
Etymologi
[fsv. koxa, motsv. ä. d. koxe, d. dial. kogse, kovse; avledn. av sv. dial. koka, koga, titta, resp. ä. dan. o. dan. dial. kaage, koge, kika, motsv. nor. koga, kika; jfr nor. o. isl. kaga, kika, ävensom GUCKA, v.3, GUXA o. KUCKA]
1) (numera bl. i folkligt spr. l. vard.) se sig uppmärksamt omkring; se (på ngt) med spänd uppmärksamhet (ofta med gapande mun l. på ett nyfiket l. närgånget sätt); kika, glo; äv. allmännare: se, titta, blicka. Schroderus Dict. 241 (c. 1635). Man skal wänja Döttrarna, at the icke spaszera på Gatorna och kuxa genom Fönstren. Schroderus Albert. 1: 42 (1638). Koxa förr än du flyger. Grubb 427 (1665). Gapa och Koxa. Verelius 88 (1681). ”Här står en rackare och koksar på oss ur granbusken!” utbrast hon. Almqvist TreFr. 3: 18 (1843). Carlsson Dagsv. 126 (1927). (†) Man låther inthet gärna koxa sig i korten och wijsar andre huru sakerne stå. RARP 6: 61 (1657). — jfr GENOM-, IN-KOXA. — särsk. bildl. (jfr 2).
a) ”spana”, ”speja”; äv.: fika l. stå (efter ngt). Den finner sitt Himmelrijke i wällust, en ann koxar effter wäl belägne Godz, Gålar och Ägodeelar. Columbus BiblW Q 3 a (1670). Edart (dvs. judarnas) hjerta koxar nu dit nu hit, och väntar uppå en annan, än mig (dvs. Jesus). Borg Luther 1: 87 (1753). Fåfängt går man här och koxar, / Att sitt öde se förut. Sehlstedt 1: 52 (1853, 1861).
b) (†) i uttr. koxa litet i vart, i fråga om studier: ”lukta” på litet av varje. Chydenius 424 (1780).
2) (†) bildl. (jfr 1 slutet), med saksubj.: stiga fram l. framkomma (ur ngt); titta fram (ur ngt); skjuta upp (över ngt). Himmelen i dag var mulen hela dagen, solen koxade eftermiddagen ett par gånger ur molnet. Linné Ungd. 2: 290 (1734). At desse stenar, som blifvit vuxne neder i jorden, nu koxa så högt öfver jorden, dertil äro tvänne orsaker. Dens. Sk. 5 (1751).
Särsk. förb. (i allm. till 1; numera nästan bl. folkligt l. vard.): KOXA EFTER10 32, äv. 40. se efter. Envallsson Nybygg. 44 (1783). —
KOXA FRAM. (†) till 2: titta fram, komma fram (ur ngt). Runius (SVS) 2: 5 (1697). Man såg Petreas näsa som oftast nyfiket koxa fram ur den lilla hopen. Bremer Hem. 1: 37 (1839). —
KOXA IN10 4. se in (i ngt); numera företrädesvis (i sht i vitter stil, arkaiserande) bildl. (särsk. med anslutning till Linné). LLaurentii Nyåhrspr. D 1 b (1618; i bild). (Gud har) bevarat honom för eldsvåda; bevarat hans lif öfver 60 åhr; låtit honom få koxa in uti sin hemliga Rådkammare. Linné (c. 1770) hos Fries 2Linné 2: 358. Också i konsten behöves barnets sinne för att få koxa in i den ljusare världens hemligheter. SvD(A) 1929, nr 201, s. 7. jfr IN-KOXA. —
KOXA NED10 4 l. NER4. se ned, titta ned. En Markat eller apinia .. stodh (på ett tak) och koxadhe nidh genom vindögat. Bureus Suml. 38 (c. 1600). Sahlstedt (1773). —
KOXA OMKRING10 04, äv. IKRING04 l. KRING4. titta (rundt) omkring; ofta refl.; äv. bildl. (Lättja) Koxade kring hwar hon foor, och klådde gemeenliga fingren. Stiernhielm Herc. 19 (1648, 1668). (De) som wilja syffta / Och kuxa sig i kring, hur' de sku blifwa giffta. Brobergen 63 (1698, 1708). Nilsson Fauna II. 1: 206 (1835). —
KOXA SIG OM. (†) se sig om (efter ngt); äv. bildl.: forska (i böcker o. d.). Bliberg Acerra 226 (1737). (O. Hiorter) Hölt .. för rådligt, at först (dvs. innan han lät trycka ngt) koxa sig om uti Böcker, hvad andre redan gjort. Wargentin ÅmVetA 1751, s. 17. —
KOXA UPP10 4, äv. OPP4.
1) till 1: se upp, titta upp. Ingen fick kocksa upp förrän 5, 6 skått smullo. KKD 5: 26 (1709). Heidenstam Svensk. 2: 119 (1910).
2) (†) till 2: stiga upp, sticka upp (ur ngt). Celsius HushAlm. 1745, s. 12. Så snart bärgen begynna koxa up öfver vatnet. Linné Vg. 185 (1747). —
KOXA UT10 4. se ut, titta ut. Dähnert 103 (1746). Frun koxar nyfiken ut (ur vagnen). Bremer Grann. 1: 2 (1837). Larsson i By Vår 45 (1927).
Avledn. (till 1): KOX, sbst.3, n. (tillf.) handling(en) att ”koxa”, ”koxande”. Karlfeldt FlBell. 91 (1918). —
KOXARE, m.||ig. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) person som objuden infunnit sig till en bröllopsgård för att se på bruden; jfr KNUTARE, KNUT-GUBBE, -KARL. Molin ÅdalP 115 (c. 1895). En hop fattiga koxare från byarna ikring, som trängdes .. omkring bröllopsgården. Väring Vint. 37 (1927).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content