[jfr d. kras, nor. krass; av t. krass, fr. crasse, av lat. crassus, tjock, grov]
1) grov (se d. o. 11); rå; grovkornig, ohöljd, drastisk. Andersson(1845). Skräckregeringens crassa och blodiga illbragder. Hwasser VSkr. 1: 52(1852). E:s stundom något krassa gåpåarlynne. Warburg Snoilsky 53(1905). När vi (vid högläsningen) nådde de ganska krassa ställen, som boken innehåller. SvD(A) 1929, nr 156, s. 10. Att, måhända på ett alltför tydligt eller .. på ett krasst sätt säga ut hur landet verkligen ligger till. DN(A) 1930, nr 298, s. 20.
2) i mera allmänt förstärkande anv., om ngt dåligt l. klandervärdt: grov; skarp, utpräglad, svårartad; hänsynslös. (Grundtvigs) känsla förvillade sig till den crassaste pietismus. SvLitTidn. 1813, sp. 57. Den crassa okunnighet som nu råder. Tegnér (WB) 7: 362(1833). Krass egennytta. Björkman(1889). Japanska tidningar genmäla, att Stalins tal stode i den krassaste motsats till hans eljest betonade fredsvilja. SvD(A) 1934, nr 33, s. 4.
3) (ensidigt) materialistisk, som uppfattar (andliga) förhållanden från ensidigt materiell synpunkt; jordbunden. En ambition något crasz och nedrig. PHöllingh(1712) hos Cavallin Herdam. 3: 275. Jag har alltid trott den romantiska principen vara alldeles utslocknad i denna crassa realistiska handelsstat (dvs. England). Phosph. 1812, s. 118. Den krassaste föreställningen, att den döde fortlever i full kroppslighet, existerar alltjämt i tron på gengångare. Nilsson PrimKult. 112(1923). I vår krassa, otäckt materialiserade tid. GHT 1934, nr 141, s. 8.
Avledn.: KRASSHET, r. l. f. Det kan ej nekas, att den antika materialismen, just genom sin större krasshet, är konseqventare och i sig bättre sammanhängande än den moderna. Rein Psyk. 1: 257(1876); jfr KRASS, adj. 3.
