SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1938  
KRINGA, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE (Ehrengranat Ridsk. I. 1: 51 (1836)).
Etymologi
[sv. dial. kringa sig; till KRING, adj.]
(†) refl. l. intr.: röra sig hastigt, vara snabb, skynda sig, ila. Then som haffuer en lång wägh, och lijten tijdh, han motte kringa sigh. Botvidi 24Lijkpr. t 3 a (1619, 1628; ordspr.). Nu, tyckte han, var tid, at sig med släggan kringa, / När Jernet väl var varmt. Kolmodin QvSp. 1: 91 (1732). SvMerc. 1763, s. 95 (intr.). Kolaren tyckte allt gå rätt underligt till, vinkade åt käringen att kringa sig. Dybeck Runa 1849, s. 24.
Spoiler title
Spoiler content