publicerad: 1938
KRINGGÅ kriŋ3~gå2, v. -går, -gick, -gingo, -gått, -gången; se för övr. GÅ. vbalsbst. -ENDE; jfr KRINGGÅNG.
Ordformer
(kring- 1526 osv. omkring- 1526—1897)
Etymologi
(jfr anm. sp. 2781)
1) gå (l. färdas) rundt omkring (ngt); numera bl. (föga br.) med särskild tanke på rörelse i ett varv kring ngt; jfr KRING, prep. o. adv. I 1, 2. Ebr. 11: 30 (NT 1526). I, som sörjande omkringgån edra afsomnades grafvar, .. förstån himlaspråket. Wallin 2Pred. 2: 179 (1822). Följande morgonen .. gjorde jag .. en promenad omkring ön, hvilken jag kringgick på en qvarttimme. Gosselman Erth. 30 (1842). Brunius GotlK 3: 108 (1866).
2) om sak: befinna sig l. sträcka sig l. löpa rundt omkring (ngt); numera knappast br. utom (med prägel av fackspr.) i p. pr.; jfr KRING, prep. o. adv. I 1, 2, II 1. PArtedi (1729) hos Lönnberg Artedi 51. Långt bort, der oceanen närmast kringgår jorden. Fahlcrantz 7: 15 (c. 1830, 1866). En högt belägen, helt kringgående läktare (i kyrkan). Josephson Tessin 2: 137 (1931).
3) gå (färdas, passera, taga sin väg) i krök l. vinkel från en punkt på sidan om (ngt) till en punkt på andra sidan; passera förbi (ngt); jfr KRING, prep. o. adv. I 3, II 3. Wingård Minn. 1: 49 (1846). Sedan man lyckligen passerat eller kringgått den dryga dubbelraden af rödfärgade hamnbodar (i Västerås) .. breder (Mälaren) ut sin glittrande yta. Böttiger 6: 5 (c. 1875). Ofta fick man kroka för att kringgå vattensamlingar. TurÅ 1919, s. 304. — särsk.
a) i sht mil. i fråga om rörelse varigm man avser att obemärkt av fienden passera förbi av denne anordnade hinder l. att komma fram till en punkt där man kan avskära honom från hans förbindelse(r) l. anfalla honom från en sida där han icke väntar att bli anfallen; äv. i uttr. kringgående rörelse. KrigVAH 1805, s. 7. (Erik Abrahamsson Leijonhufvud) visade .. (danskarna), huru de skulle kringgå förhuggningen. Ekelund 1FädH 1: 149 (1829). Hinder böra anläggas så: .. att de äro svåra att kringgå eller undanröja. Tingsten o. Hasselrot 75 (1902). NDA 1911, nr 98, s. 6.
b) bildl.: (på ett listigt sätt) gå på sidan om (svårigheter o. d.) l. frigöra sig från nödvändigheten att taga befattning med l. rätta sig efter (ngt); undvika att formellt komma i konflikt med (ngt mot vars anda man bryter). Läktorn 18 (1678). Det fanns inga omvägar mer att kringgå denna nödvändighet. Geijer I. 7: 13 (1817). Hans skicklighet att kringgå de svårigheter, som han icke kunde öfvervinna. 3SAH 2: 100 (1887). Förbud äro till för att kringgås. Engström Jäs. 195 (1918). Hellström Storm 307 (1935).
4) gå rundt; rotera; tillryggalägga ett varv; numera bl. (i fackspr.) i p. pr. (ofta om rörelse); jfr KRING, prep. o. adv. II 2. O at dhet kunde skee för Solen är kringgången. Skogekär Bärgbo Wen. 30 (c. 1635). Skaftet på (tramp-)vefven (på spinnrocken) bör vara kringgående, icke fastsittande. Ekenmark Hb. 4 (1820). Vefstaken öfverför pistonstångens rörelse till drifhjulen, där den från rätlinig förvandlas till en kringgående rörelse. Lundberg Lok. 182 (1902). — särsk. (†) bildl., motsv. KRING, prep. o. adv. II 2 b slutet. Bureus Suml. 28 (c. 1600). När Åhret 1721 var kringångit. VDAkt. 1722, nr 200.
5) gå från plats till plats l. från person till person l. hit o. dit; äv. oeg., med saksubj.; numera företrädesvis i p. pr. o. ss. vbalsbst.; jfr KRING, prep. o. adv. II 5 b. Ebr. 11: 37 (NT 1526). Han hade .. af flere kringgående listor (med deras namn som klagat) .. funnit, att (osv.). AdP 1789, s. 551. Ston på hans mark, tre tusen till tal, kringgingo på bete. Johansson HomIl. 20: 221 (1848). Han bjöd (dem) att dricka ”en tvärhand hvar” ur den kringgående ölstånkan. De Geer Minn. 1: 19 (1892).
6) (†) i uttr. då allt omkringgår, då allt kommer omkring; jfr KRING, prep. o. adv. II 6. Runeberg 6: 18 (1862).
Spoiler title
Spoiler content