KRINGLA kriŋ3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. kringla, kröka sig, gå i krokar, motsv. d. kringle, gå i l. bilda cirklar l. snirklar, nor. kringle, lägga i ring, bilda ringar l. snirklar, t. kringeln, refl.: böja sig, ringla sig; avledn. av sv. dial. kringel, krets, ring (se KRINGEL-); jfr KRINGLA, sbst., KRINGLIG]
(mindre br.) intr. o. refl.: lägga sig i ring; kröka sig; ringla sig; gå l. röra sig i krökar; äv. om rörelse. Polyfem I. 35—36: 5 (1810). Den late katten skulle kringla sig i .. gräset under .. saligt spinnande. Nycander Fiskartr. 156 (1911). Rötterna likna otaliga ringlande och kringlande ormar, där de (osv.). Bengtsson Austr. 180 (1928).
