publicerad: 1938
KRINGGÅNG kriŋ3~goŋ2, r. l. m. ((†) n. BrölBesw. 13 (c. 1670: Kring-gång, pl.)); best. -en; pl. -ar ((†) -er Sylvius Mornay 114 (1674), Fabricius Amar. 39 (c. 1740); ss. n. = (se ovan)).
Ordformer
(kring- 1626 (: Kringång) osv. omkring- 1721)
Etymologi
1) (†) om en himlakropps omlopp kring en annan; jfr KRING, prep. o. adv. I 2, KRINGGÅ 1. (Påsken) blef celebreradt på then 14. dagen vthi Månens kringgångh. Sylvius Mornay 675 (1674).
2) i sht mil. handling(en) att kringgå ngn l. ngt; jfr KRINGGÅ 3 (a). Sylvius Curtius 386 (1682). När sedan v. Scholtz' armé framgick s. om Osowiec, som därmed hotades med kringgång, utrymde ryssarna 22 aug. fästningen. 2NF 37: 940 (1925). — särsk. (med prägel av fackspr.) bildl., motsv. KRINGGÅ 3 b. FörarbSvLag 7: 636 (1709). En fast lagstiftning, som omöjliggjorde kringgång från någondera partens sida. SvTidskr. 1929, s. 421.
3) (†) utan tanke på en medelpunkt för rörelsen: kretslopp, omlopp; jfr KRING, prep. o. adv. II 2, KRINGGÅ 4. (I Mariakyrkan i Rostock fanns) itt förnämbligt uhrwärck och en perpetuum calendarium, som absolverar sin kringhgång en resa hwart åhr. Bolinus Dagb. 14 (1666). RelCur. 331 (1682).
4) (†) slingrande väg l. gång; äv.: vindling (i hjärnan); jfr KRING, prep. o. adv. II 2 (a). Trägårdz Mästaren .. / Mäter i rutor och artige cart, Labyrinther oc Kring-gång. BrölBesw. 13 (c. 1670). Som bekant är, består hjernan af en hvit massa, sammansatt af ytterst fina trådar, som i en mängd flätor och kringgångar bilda de serskilda hjernorganerna. Retzius BlSkr. 250 (1832).
5) (†) förhållande(t) att det ”går omkring” i huvudet på ngn, yrsel; äv. om olika djursjukdomar (jfr KRING-SJUKA); jfr KRING, prep. o. adv. II 2 a slutet, GÅ OMKRING 5 b. (Lungan) blijr full med ståndande blod och omsider spricker, hwaraf menniskior och diur få en swindel, kringgång, hufwudwärck och stora ögon. Lindestolpe Pest. 18 (1711). När Fåren hafva kringgång. Salander Gårdzf. 49 (1727). S. k. kringgång, som är ett slags kramp, efter hvilken .. (hönsen) förlora värpningsförmågan. Sundblad GBruk 146 (1881).
6) (numera mindre br.) förhållande(t) att (i ngt visst syfte) gå från plats till plats l. från hus till hus o. d.; rundvandring; jfr GÅ OMKRING 3, KRINGGÅ 5. VDBötB 1639, s. 77. Efter en liten kringgång genom våningar och salar, kom man fram till den nejd, der von Pahlen befann sig. Almqvist Ekols. 1: 340 (1847). Kringgång med ljusa stjärnan trettondagen. Fatab. 1927, s. 3.
7) förhållandet att ngt går i tur från den ene till den andre; i ssgn KRINGGÅNGS-GILLE; jfr GÅ OMKRING 4.
(7) -GILLE. (i fråga om ä. förh.) etnogr. Gillena voro .. (i Göinge) dels kringgångsgillen, som gingo på tur mellan lagets medlemmar, dels springegillen, sammanskottsgillen. Nilsson FolklFest. 327 (1915). —
Spoiler title
Spoiler content