publicerad: 1938
KROKA krω3ka2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(kroka (-oo-) 1559 (: krookandes), c. 1670 osv. krokie 1567)
1) (i sht i fackspr.) motsv. KROK 1: sätta l. fästa (ngt) på l. medelst krok o. d.; äv.: bearbeta l. förfärdiga l. draga ut l. hålla fast (ngt) medelst krok l. krokformigt redskap. JernkA 1857, s. 88. Därs. 201. ”Hjälparen” gick akter om motorfartyget och hade en av detta fartygs förtöjningswires krokad ungefär midskepps. DN(A) 1933, nr 336, s. 8. — jfr NEDKROKA. — särsk.
β) fisk. få (en fisk) på kroken, fånga (fisk) medelst krok. Det (gäller) för fiskaren .. att iakttaga ytterlig försiktighet, om han skall lyckas kroka sitt utsedda offer. Hammarström Sportfiske 112 (1925).
c) (i fackspr.) motsv. KROK 1 f: virka med krok. Berg Handarb. 95 (1874). Krokning. Detta slags virkning är vida mindre arbetsam än vanlig virkning och i synnerhet i fråga om saker af ullgarn vida lämpligare. Langlet Husm. 893 (1884). Linder Tid. 51 (1924; i fråga om förh. på 1870-talet).
e) idrott. i bandy o. ishockey: med sin egen klubba fasthålla (en motståndares klubba). IdrBibl. 11: 17 (1919; i bandy). DN(A) 1934, nr 8, s. 10 (i ishockey).
2) (i vissa trakter) motsv. KROK 2: bearbeta (jord) medelst krok. Spegel 456 (1712). Hofberg Skogsbyggarl. 15 (1881). Hembygden(Hfors) 1913, s. 85.
3) (vard.) motsv. KROK 4 a α: böja (arm l. ben o. d.) i en krok. De tre kumpanerna krokade armarna kring varandras halsar. Bergman Hancken 45 (1920). — särsk.
a) idrott. sätta krokben för (ngn); i handboll o. d. äv.: (söka) hindra bollkast gm att föra sin halvböjda arm innanför motspelarens arm. Strax efter blev Varbergs center grovt krokad inom straffområdet, men detta fick ske utan ingrepp från domarens sida. SDS 1928, nr 241, s. 11 (i fotboll).
b) i uttr. kroka arm, gå (l. sitta) arm i arm; äv. ensamt kroka i samma bet. Ett annat par som i likhet med dem själva helt kärvänligt krokade arm. Bergman JoH 84 (1926).
4) († utom i a) motsv. KROK 6: böja, kröka; äv. refl. Om någre orter vdaff wårtt, kongh Ericz, lanndh kunde krokie sigh vdi eders, stormechtige herres, keysere och storfurstes, landh. SvTr. 4: 540 (1567). Krokat Trää hwar på en Timmerman hugger. Rålamb 10: 35 b (1691). Broman Glys. 3: 40 (c. 1730). — särsk.
a) i sht jäg. motsv. KROK 6 d β, om person l. djur, väg, vattendrag, höjdsträckning osv.: göra en krok l. krokar, gå i krok(ar); förr äv.: slingra sig. Haldan drogh undan, krookandes hijt och tijt liksom een rääff. LPetri Kr. 32 (1559). Floden krokade i Dahlarne. Malmborg Barclay 224 (1740). Bättre gå ikring och kroka, än ligga i och ropa. Rhodin Ordspr. 10 (1807). Som bärgkanten krokade i en båge, gick jag nu direkte öfver bärget. Jäg. 1897, 2: 84. Möllersvärd Jägarl. 167 (1926; om älg). — särsk. refl.: förflytta sig i krokar. Härs och tvärs, med största nöd, / Jag krokade mig hit. Atterbom LÖ 2: 296 (1827). (Älg-)kon och den lilla kalfven, hvilka nu krokade sig under vind och rände af bort öfver Björnkullberget. SvKennelklT 1896, s. 74.
b) i p. pf. i adjektivisk anv.: som går i krok(ar), krokig. Stjelken (på korallen) .. (är) helt fin fördeld i krokade (flexuosæ) leder. VetAH 1752, s. 115.
5) (†) motsv. KROK 7: göra undanflykter l. omsvep. Widekindi KrijgH 217 (1671). Möller (1790, 1807).
Särsk. förb.: KROKA AV 10 4. häkta (ngt) av en krok; jfr KROKA 1. Grytan krokades av, och i stället kom kaffepannan på (i en lappkåta). Didring Malm 1: 86 (1914). jfr AVKROKA. —
KROKA FAST 10 4. till 1: fastgöra (ngt) medelst krok; äv. refl., allmännare: haka sig fast. JernkA 1852, s. 301. GHT 1898, nr 270 B, s. 2 (refl.). jfr FASTKROKA. —
KROKA I 10 4. särsk. till 3. Två tävlande kroka i den andres motsvarande finger. LandsmFrågel. 28: 8 (1930). —
KROKA PÅ 10 4. till 1: häkta (ngt) på en krok; fastgöra (ngt) medelst krok. Gumman häktade af kaffepannan och lade i klarskinnet; krokade på igen och gaf henne ett litet kok. Strindberg Hems. 12 (1887). Didring Malm 1: 84 (1914). —
KROKA UPP10 4, äv. OPP 4. till 1: hänga upp (ngt) på en krok. Svenson-Graner Regnb. 42 (1914). Jag krokade upp mikrofonen. Essén Prim. 61 (1919). —
KROKA UT 10 4. (i fackspr.) till 1: draga ut (ngt, t. ex. slagg ur ugn l. träkol ur mila) medelst krokformigt redskap. Kroka ut hela ugnsfyllningen. JernkA 1817, 2: 38. Rig 1933, s. 161 (1918). jfr UTKROKA.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content