publicerad: 1938
KRÖKA krø3ka2, v. -er, -te, -t, -t. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se avledn.), -NING.
Ordformer
(kröck- (kröch-) 1559 (: kröcht, sup.), 1620 (: kröcka, inf.)—1711 (: kröckte, ipf.). krök- 1531 osv. -ka c. 1620 osv. -kia (-kja) 1541—1738)
1) komma (ngt) att bilda en krok l. båge, göra krokig, böja; äv. (mera tillf.) med obj. betecknande det föremål som gm krökningen åstadkommes. Helsingius (1587; med hänv. till krokot göra). (Han) kröker nåler, och stjcker andra (gudstjänstbesökare) i ryggen med. KyrkohÅ 1916, s. 254 (1625). I brist af nyckel the begynte dyrckar kröka. Kolmodin QvSp. 1: 284 (1732). Husfadern .. krökte almvirke till en båge. Rydberg Gudas. 213 (1887). — särsk.
a) i ordspr. God krok skall krökas i tid o. d., se KROK 1 a. Det måste krökas i tid, som krokigt skall bli, se KROKIG 1 a.
b) skom. gm blötning, sträckning o. pinning forma (stövelresefter, ovanläder o. plösar) så att de passa fotens böjning i vristen; numera bl. om formning av fastsydda plösar över krökblock l. i krökmaskin. 9 par krögta Stöfvelskaft. BoupptVäxjö 1848. SvSkoT 1926, nr 19, s. 6.
c) refl. l. i pass. i intr. anv.: antaga krok- l. bågform; slå sig; äv. i förb. kröka sig till ngt, antaga krok- l. bågform o. därigm bilda ngt. Lucidor Hel. C 1 b (1671). Polacken (stötte) strax i begynnelsen Peter för bröstet, så at värjan krökte sig. Münchenberg Scriver Får. 141 (1725). När .. (det glödgade stålet) stickes i vatnet, måste det ske tågeligen och i sakta mak, .. eljest kröker eller slår det sig i härdningen. SvSaml. 1: 41 (1763). En tornhög mur, som kröker sig till en rundel af inemot 800 stegs omkrets. Rydberg RomD 152 (1874, 1877). Engström Äfv. 10 (1908). — jfr SJÄLV-KRÖKA.
d) [bildat efter uttr. böja rätten (se BÖJA, v. I 1 f)] (i poesi, †) i uttr. kröka rätten, vränga rätten. Spegel GW 293 (1685). Kolmodin QvSp. 2: 285 (1750).
2) [eg. specialanv. av 1] låta (kroppen l. ngn kroppsdel) avvika från dess naturliga ställning, böja; äv. i fråga om dylik avvikelse som sker på grund av ålder, sjukdom m. m. (se b); äv. refl.: böja sig; äv. intr. (se a).
a) i fråga om (vanl. frivillig) rörelse av kroppen l. en kroppsdel; ss. refl. äv.: vrida sig, slingra sig; ss. intr. i förb. med prep. på. Jes. 21: 3 (Bib. 1541; refl.). Huru vnderliga kan .. (”skogsormen”) krökia sin stiert. Balck Ridd. E 6 a (1599). (Jesus) kastar, kröker och wrijder sig .. som en Matk (i Getsemane). Fernander Theatr. 401 (1695). Jag får, så lång som dagen är, / Mig framför städet kröka. Envallsson Klensm. 12 (1797). Tack ska du ha, lät det inom kort från Karl Ludvig, .. som på gammaldags maner, med arm krökt i arm, lade bort titlarna med signaturen F. F. Sjöberg Kvart. 138 (1924). Hon reste sig och krökte på knäna. Bergman LBrenn. 214 (1928). — särsk.
β) i uttr. (icke) kröka ett hår på ngns huvud l. hjässa; jfr HÅR, sbst. 2 a α. PErici Musæus 3: 63 a (1582). Böök Lejon 54 (1935).
γ) veter. i uttr. krökt hov, hov varpå den ena sidoväggen är buktad inåt o. den andra utåt. Bergman Hofbesl. 171 (1905).
δ) i fråga om (djupt) bugande o. d. ss. uttryck för ödmjukhet, artighet, underdånighet o. d.; i sht dels i förb. kröka (sin) rygg, dels ss. refl., förr äv. intr. Hvar Man tilbeder them (dvs. de rika) och må sig för them kröka. Spegel GW 276 (1685). Lindfors (1815; intr.). Sjelfständig man, han viste mindre kröka / Sin rygg, än mången, som ej löner fått. CVAStrandberg 5: 339 (1865). Tomtormens hufvud .. krökte sig till en artig helsning (för julvätten). Rydberg Vigg 7 (1875). Högberg Vred. 3: 402 (1906: kröka rygg). — särsk. (†) med prep. efter: under ödmjuka åthävor eftersträva (ngt). Sådana som sigh krökia effter thetta werldennes vmgenghe. Bullernæsius Lögn. 343 (1619).
ε) i fråga om krökande av läpparna, i sht vid småleende. Ett försmädligt löje krökte hans öfverläpp. Crusenstolpe Mor. 1: 241 (1840). Stefanie krökte läppen till ett förnämt smålöje. Wetterbergh Penning. 9 (1847). Hans öfverläpp krökte sig lindrigt under mustaschen. Hedenstierna FruW 33 (1890). jfr (†): Härvid drogo damerna spotskt på den krökta läppen. Carlén Klein 130 (1838).
ζ) refl.: böja sig ned (mot marken l. golvet). JGOxenstierna 1: 36 (1805). Julia. Hvad var det som du tog / Från golfvet opp så hastigt? Lucetta. Ingenting. Julia. Men hvarför krökte du dig då? Hagberg Shaksp. 2: 140 (1847). Cannelin (1921). — särsk. (†) övergående i bet.: sjunka ihop. Til hennes fötter krökte han sigh, föll nedher och ladhe sigh. Dom. 5: 27 (Bib. 1541; Luther: krümmet er sich; Bib. 1917: sjönk han ihop).
η) i förb. kröka sig l. krökas under ngt, digna under ngt; äv. bildl. Bördor .., dem wij och in til wår Död, måste krökia osz under. Fernander Theatr. 1 (1695). Kröka sig under en tyngd. Weste FörslSAOB (1823). Se, derför kröks jag under dessa mödors qval. Solander Aisch. 11 (1875).
ϑ) i oeg. l. bildl. anv. (jfr η). Brenner Dikt. 1: 111 (1693, 1713). De höga fjällen kröka sina ryggar långt bort i väster. Hedin Pol 2: 6 (1911). (†) (Man märker) huru man offta kröker och wrijder sigh, på thet man thet samma, som man en gång stadfäst hafwer, må kunna förswara. Brask Pufendorf Hist. 457 (1680). — särsk. i fråga om att ngn kuvas l. tvingas till underkastelse l. underkastar sig ngns herravälde o. d. Känslan af att .. få fördömelsen öfver sitt namn ur mensklighetens samvete stadfäst af alla tidehvarf kröker den styfvaste nacke. Rydberg RomD 30 (1877). I träldom och förnedring din rygg skall du kröka / som slaf och som sköka. Fröding Stänk 137 (1896).
b) i fråga om kropp l. kroppsdel som har blivit krokig l. lutande gm ålder, sjukdom, arbete, sorg o. d.; förr äv. i pass. i intr. anv.: bliva krokig l. lutande. Jach krökes och bögher mich ganska fast. Mess. 1531, s. C 1 a; jfr Psalt. 38: 7 (Bib. 1541: gåår krokot och luto). När åldren kommer, och åhren / Krökia din hals och rygg. Stiernhielm Herc. 518 (1648, 1668). Då (mina vederlikar) suttit hemma och läsit sin boock, har iag kröökts i hächtelse och bojor. UrFinlH 270 (1730). Wallin Vitt. 1: 163 (1821). — särsk. i p. pf. i adjektivisk anv. Mörk Ad. 1: 373 (1743). (Präster) af alla åldrar, från den krökte gubben till den ostyrige pojken. Wallin Bref 178 (1849). Med hår som hvitna och ryggen krökt. Melin Dikt. 1: 9 (1875, 1888). Fröding Eftersk. 2: 17 (1892, 1910).
3) i fråga om topografiska l. geometriska rumsförhållanden o. d.; särsk. refl., om vattendrag, farled, väg, bärgskedja o. d., ävensom om (geometrisk) linje, bana o. d.: bilda en krök l. krökar, böja sig, bukta sig; äv.: göra en krök o. vika av, böja av; äv. intr. o. i pass. i intr. anv.; äv. (i vitter stil) i tr. anv.: böja, bukta. Then samme åå haffuer kröcht vm kring två vdder jn opå Rijdzeland. BtFinlH 3: 453 (1559). Vid vassen af den krökta ström, / Som tyckes kärlek, kärlek susa. Lidner (SVS) 2: 306 (1784). Den brusande strömmen, som kröker sin blåa flod kring om fiendens läger. Ossian 1: 45 (1794). Vägen vid backens slut krökte sig tvert. Almqvist Skälln. 15 (1838). jfr (†): Pythagoras .. vpspanade .. Zodiaci obliquitatem, snedd eller krökiande. Sylvius Mornay 116 (1674). — särsk.
a) (i sht i fackspr.) i p. pf. i adjektivisk anv., i uttr. krökt linje, bana o. d., motsatt rät resp. rak. 2VittAH 11: 5 (1822). På de längre afstånden blifva .. gevärens kulbanor mycket krökta. Jochnick Handgev. 104 (1854). Strömgren AstrMin. 1: 17 (1921).
b) i bildl. anv. Plötsligt, in i femtiåren, krökte hans bana .. åt ett oväntat håll. Johanson SpeglL 212 (1923, 1926).
4) intr., om person (l. djur), krigshär o. d.: gå l. göra en krök, taga en krokväg, göra en sväng; stundom äv. (i vitter stil) i uttr. kröka sin väg o. d., låta sin väg göra en krok, göra en omväg; äv. bildl. Schroderus Comenius 475 (1639). O, fader, döden öfverallt jag sökt, / Men undan sorgens son sin väg han krökt. Jolin UHansDr 108 (1860). Elias .. krökte i rask fart öfver elfmynningen. Topelius Fält. 4: 74 (1864). Berg Krig. 15 (1915). — särsk. (†) i uttr. kröka av vägen o. d., vika av från vägen; jfr KRÖKA AV 3. Ty mig är berättat, at han skal kröka något af wägen öster åth hafwet til Venedig. Peringskiöld Wilk. 180 (1715). Widegren (1788).
2) till 3, om väg osv.: göra en krök (åt ngt håll), vika av. Arnell Scott Sjöfr. 103 (1829). Vid Krylbo taga vi farväl av Dalälven, som nu kröker av åt öster. TurÅ 1919, s. 201.
3) (föga br.) till 4, om person osv.: vika av. Bredvid Falkenburg krökte vi af till höger. Nicander Minn. 1: 134 (1831). —
KRÖKA FRAM10 4. särsk. refl., till 3 o. 4: slingra sig fram. I skogen, hvarest klara bäckar kröka sig fram emellan säf och buskar. SvMerc. 1764, s. 66; jfr KRÖKA 3. En kvarts timma senare äro vi åter på väg krökande och krumbuktande oss fram till Seraljudden. Stenfelt Skepp. 183 (1903); jfr KRÖKA 4. —
KRÖKA FÖRBI10 04. göra en krök förbi (ngt).
1) till 3. Bäcken kröker förbi skogsbrynet.
2) (föga br.) till 4. (En sjöman) måste .. veta .. (ländernas) belägenhet, och om något är i vägen, som han skal kröka förbi. Strömer PVetA 1756, s. 11. Sander Dikt. 75 (1870). —
KRÖKA NED10 4 l. NER4. äv. refl.
1) till 1. Juslenius 168 (1745). En ljungbevuxen bergsklippa, hvarifrån tre åldrige tallar kröka sig ner. Ossian 3: 4 (1800).
2) till 2 a. Hagberg Shaksp. 3: 53 (1848; tr.). (Fiskarflickan) krökte sig ned och plockade på tegelsänkena under nätet. Heidenstam Skog. 8 (1904). —
KRÖKA TILLBAKA10 040, äv. 032. jfr TILLBAKAKRÖKT.
2) (mindre br.) till 3: göra en krök tillbaka. (Dragrören) som under den murade botn kröka tilbaka i ugnen. Wijnblad Tegelbr. 52 (1761). —
2) till 3: göra en krök upp. I vinkeln, där Motala ström .. kröker upp mot norr. Lönnberg Holmfr. 79 (1895). —
2) till 3: göra en krök ut. Fasta landet kröker .. ut litet halfmånsformigt på båda sidor. Kræmer Orient. 5 (1866). (Djurspåret) krökte ut öfver mossen. Klinckowström Örnsjötj. 79 (1906).
Ssgr: A: (1 b) KRÖK-BLOCK. (i sht förr) skom. block för krökning av stövlar, plösar o. d. 1SkomOrdl. (c. 1847). —
(1 b) -STÖVEL. (förr) visst slags stövel vars framstycke vid tillvärkningen krökts på krökblock. BoupptVäxjö 1886. Nordström Planet. 35 (1937).
B (†): (4) KRÖKE-DANS. om krokdans; äv. bildl. (Planeterna) gåå i Krökedantz, the hoppa up och neder. Spegel GW 158 (1685). Granlund Ordspr. (c. 1880).
Avledn.: KRÖKELSE, r. l. f. (†) till 1: krökning, krokighet; äv. konkret. Helsingius (1587; med hänv. till krokheet). MoB 2: 9 (1791). —
KRÖKNING, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content