SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1938  
KROKNA krω3kna2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[avledn. av KROK 6]
bliva krokig; förr äv.: bliva bågformig l. buktig; jfr KROKIG 1. Helsingius (1587). De jemna orter krokna och blifwa ojemne (gm jordbävning). Hiärne 2Anl. 366 (1706). När borren blifva alltför långa, så krokna de af släggningen. Stål Byggn. 1: 223 (1834). (Han) slog honom .. två slag med bössan, så att .. bössan kroknade som en båge. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 398 (1868). 2SvKulturb. 1—2: 244 (1934). — särsk.
a) om kroppsdel; äv. om person; jfr KROKIG 1 b. Benen krokna. GlPred. 12: 3 (Bib. 1541). Mången kroknad, gråhårig gubbe. Geijerstam Hallin 252 (1887). Hennes rygg hade kroknat af mycket arbete vid strykbrädet. PT 1904, nr 24 A, s. 3.
b) (numera bl. i Finl., vard.) eg.: digna av trötthet; bliva trött, icke kunna hålla ut (längre), ”taga slut”. BrefKrigFinl. 62 (1808). Han arbetade .. käckt i början, men kroknade snart. Weste FörslSAOB (1823). En lycka är att jag och likaså Fredrika fått vara så friska hela denna tid, att man icke kroknar så lätt för alla små bekymmer. JLRuneberg (1857) hos Strömborg Runebg IV. 2. 2: 149. Furuhjelm Männ. 304 (1932).
c) (i Finl., vard.) bliva redlös på grund av berusning, ”slockna”. Bisittaren, som festade det andra dygnet, .. sökte förgäfves efter en vrå, där han kunde få krokna i frid. Lindqvist Mamin Ural 188 (1904). Han .. kunde tömma 16 toddar utan att krokna. Nordmann BorgåBarn 163 (1906). jfr: Hvarje stackare, som kroknat af sig sjelf, besörja .. (poliserna) till säkert qvarter. Tavaststjerna Aho Folkl. 152 (1886).
Särsk. förb. (till b, c): KROKNA AV. (i Finl., vard.) En del af natten var jag på tu man hand med Runeberg, emedan värdarne kroknade af mot morgonen. GMWænerberg (1847) i FoU 16: 132.
Spoiler title
Spoiler content