SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1938  
KRUMELUR krum1elɯ4r l. krɯ1-, stundom (numera i sht i Finl.) KRUMILUR -i-, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(krome- 1787. krum(m)e- 1781 osv. krumi- 1847—1931. krumlur 1758—1846)
Etymologi
[jfr östsv. dial. krumilyr; till KRUM, adj. — Jfr KRUMELUNS, KRUMELUNT, KRUMLERA]
(ngt vard.)
1) krokig linje l. figur; snirkel; släng (i skrift); äv. i fråga om otydlig skrift. Kromeluren på en bokstaf. Thorild Bref 1: 147 (1787). Skrifva sitt namn utan krumlur. Weste FörslSAOB (1823). En liten krumelur, sågad i trä, finns på varje gavel under takåsen. Koch Timmerd. 262 (1913). — särsk. bildl., om utsmyckning i sång. Geijer Brev 350 (1840). (Klockaren) sjöng med krumelurer och förslag. Ödman LitetTill 170 (1902, 1910).
2) (numera föga br.) = KRUMBUKT 1 slutet; i sht i pl. Sahlstedt SagTupp. 34 (1758). Under tusen bugningar och generade krumelurer bad han damerna om ursäkt. Petri Ouchterlony 201 (1924).
3) (mera tillf.) i pl., = KRUMBUKT 2. Weste FörslSAOB (1823). En gång måste sanningen fram utan alla krumelurer. OLevertin (1901) hos Söderhjelm Levertin 1: 415. GHT 1934, nr 22 A, s. 9.
4) (skämtsam) benämning på (i sht litet underlig l. avsigkommen) människa; jfr KURRE. Hagberg Shaksp. 2: 54 (1847). Bergman HNådT 21 (1910). SvD(A) 1933, nr 76, s. 6.
Avledn.: KRUMELURIG, adj. (ngt vard.) till 1: kännetecknad av ”krumelurer”. Wallin Bref 214 (1849). Det krumeluriga spetsmönstret. Myhrberg Hum. 125 (1923).
Spoiler title
Spoiler content