SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1938  
KRUMMA krum3a2, v. -ade ((†) ipf. krumde Livin Kyrk. 23 (1781)). vbalsbst. -ANDE, -KRUMNING.
Ordformer
(kruma 1755—1791. krumma 1663 osv.)
Etymologi
[jfr d. krumme; av mnt. krummen; jfr t. krümmen; avledn. av KRUM, adj. — Jfr KRÅMA]
1) (numera föga br.; se dock c) göra krum, kröka l. böja (ngt l. ngn); äv. refl.; ss. refl. äv.: hava en krökt form l. sträckning. Sylvius Curtius 596 (1682). (Stridshästen) spetzar Öronen och krummar Halsen dryger. Spegel GW 231 (1685); jfr 2 a. Den norra sidoväggen (av slottet är) mycket bukig utåt, krummande sig likasom i en båge. BtVLand 5: 80 (1764). Plåtarna (till järnfartyget) .. krummades och jemkades så länge, tills de noggrant fingo den form som de skulle hafva. JernkA 1840, s. 182. Den skrangliga kroppen krummade sig under bördan. Bergman Mark. 25 (1919). — särsk.
a) (numera knappast br.) refl., om person: buga sig, kröka ryggen; äv.: sitta böjd (med krökt rygg). Fernander Theatr. 335 (1695). Vij bugade och krummade oss, och drucko Bror-skål med honom. Lagerström Westph. 25 (1737); jfr 2 b. Vi .. krumma oss halfva dagen vid et dukat bord. SP 1779, s. 664.
b) i p. pf. i adjektivisk anv.: krökt, som har krökt form. Här hördes hästen lustigt gnägga, / Med krummad hals och blixtrad sko. Bellman Gell. 57 (1793); jfr 2 a. En aristokratiskt krummad näsa. Mörner Liv 254 (1925).
c) (numera bl. i fackspr.) ss. vbalsbst. krumning; i konkretare anv.: krökt form, böjning, krökning, krök. VetAH 1764, s. 150. Käppen är böjd i en karakteristisk krumning. Sturzen-Becker TvVändp. 99 (1855). Ramsten o. Stenfelt (1917).
2) (†) refl.: kråma sig.
a) om djur, särsk. häst. Kolmodin QvSp. 1: 599 (1732). (Han) strök up betslet i sadeln, att hästen stod stilla och krumade sig. Nyrén Charakt. 37 (c. 1765). (Ekorrarna) krumma sig så snält och sina svansar kröka. SvMag. 1766, s. 76.
b) om person. Dalin Arg. 1: 81 (1733, 1754). Krumma sig i Uniformen. Därs. 2: 147 (1734, 1754). Se, hur hon krummar sig och önskar att behaga. Lannerstierna Vitt. 92 (1790). Ducange Vap. 2: 92 (1826). — särsk.
α) i ordspr. Han krummar sigh som Katt öfwer Ålehufwudh. Grubb 306 (1665). Han krummar sig som en betslad gåse. Rhodin Ordspr. 61 (1807).
β) bildl.: göra sig till (för ngn), fjäsa (för ngn); slå sig ut (för ngn); äv.: stoltsera l. högmodas (över ngt). Ekeblad Bref 2: 382 (1663). För alla andra krummar han sig och behagar så gärna som en annan. 2Saml. 3: 26 (1805). Låt detta vara sagdt blott oss emellan; / Det följet annars krummar sig deröfver. Atterbom LÖ 2: 111 (1827).
Särsk. förb.: KRUMMA IHOP SIG10 04 0. (föga br.) till 1: böja sig samman, krypa ihop. Åt taxen slätar hon ut en bädd i sitt knä, och där krummar kräket också ihop sig. Essén Doll. 234 (1917).
Spoiler title
Spoiler content