publicerad: 1938
KRÅMA krå3ma2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (i konkretare anv., mindre br., Warg 538 (1755), OoB 1899, s. 53).
Ordformer
(kroma 1665—1906. kromma 1651—1794. kråma 1790 osv.)
Etymologi
[jfr sv. dial. krumma, kråmma, kromma (med slutet o), kroma, kråma m. fl. former; sannol. en i sv. uppkommen sidoform till KRUMMA, v.]
1) (†) böja, kröka (ngt); äv. refl.; ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare: krökt form; äv. i p. pf. i adjektivisk anv. Arvidi 70 (1651; i rimlista; bet. oviss). Hvad stretar du emoot och kromar halsen? UHiärne Vitt. 175 (1665). Kroma ett trä. Schultze Ordb. 2418 (c. 1755). En matk kromar sig, när man trampar på hånom. Därs. (Struvan) lägges på en smal kafla ..; men tages ej ifrån kaflan för än hon är väl kall, så behåller hon sin kromning. Warg 538 (1755).
2) kröka halsen uppåt o. bakåt på ett sätt som vittnar om stolthet l. övermod l. ysterhet; sträcka på nacken.
a) om djur, i sht häst.
α) refl. Serenius (1734; under proud). (Kalkon-)tuppen är ganska löjlig att åse, huru han kråmar sig och bullrar. Berlin Lsb. 90 (1852). Hästarna yvdes och kråmade sig. Lagerlöf Holg. 2: 291 (1907). Kråmande hästar. Hellström Malmros 172 (1931).
β) tr., i uttr. kråma halsen o. d. SD(L) 1898, nr 51, s. 3. Hästarne .. tuggade sina betsel och kråmade sina halsar, liksom stolta öfver de blodröda, lysande bandvippor och rosetter, som prydde öronen. Engelke Småstad 47 (1906). jfr: En kråmad halsställning. Juhlin-Dannfelt 224 (1886).
b) refl. o. (ngn gg) intr., om person; ss. vbalsbst. -ning äv. (mindre br.) konkretare: kråmande rörelse. Serenius (1734; under bricken). (Sprätthökarna) kråma sig, de skratta, de buga .. och göra alla de rörelser som tilhöra dår-professionen. 2Saml. 25: 29 (1797). De fina damernas stiliserade kråmningar. OoB 1899, s. 53. Se där går han (dvs. farfar), lätt som en yngling. .. Si hur han kråmar. Bergman Patr. 86 (1928). — särsk. (mindre br.) bildl.: vara stolt (över ngt.), fjäsa, göra sig till (för ngn). Niècerna kromade sig båda två för Alarik. Knorring Ståndsp. 2: 205 (1838). Hvad kråmar du dig öfver, din munsjörsnus? Blanche Profbl. 9 (1850). TurÅ 1906, s. 7.
Avledn.: KRÅMIG, adj. (mindre br.) till 2: som gärna kråmar sig; äv. bildl. Kråmiga, stridslystna orrhanefjädrar. FrLundagHelgonab. 1895, s. 13. Lagus Pojk. 222 (1904; om person).
Spoiler title
Spoiler content