KRUTGUBBE krɯ3t~gub2e, m.; best. -en; pl. -ar.
(vard.) eg. (o. förr vanl.): (gammal) krigare, (gammal) krigsman; numera vanl. allmännare: (kränfrisk) gammal (präktig) man; kärngubbe. Wallmark Resa 30 (1819; om Sokrates). General Ome är en allvarsam krutgubbe af gamla verlden. Wingård Minn. 7: 32 (1847). En gammal krutgubbe till kolhuggare. Siösteen ModBelg. 142 (1906). Tusan till krutgubbe! Så gammal och ändå så munter och förnuftig! Bergman FlFrack 74 (1925). — Anm. I vissa ordböcker, t. ex. Dalin (1852), Sundén (1886), anges ordet eg. betyda: struntgubbe, beroende på att förra leden antagits vara identisk med KRUT, sbst.1, o. ordet således antagits urspr. ha betydt: gubbe som går omkring o. säljer läkedomsörter (o. som icke duger till ngt annat).
