publicerad: 1938
KRUT krɯ4t, sbst.2, n. (G1R 6: 107 (1529) osv.) ((†) r. l. m. VetAP 1: 49 (1739), PH 5: 3454 (1752: fängkruten, sg. best.)); best. -et (ss. r. l. m. -en); pl. (i bet. ”olika slag av krut”) = ((enst., †) -er Weste FörslSAOB (1823)).
Ordformer
(krud(h) 1529—1670. krudd 1625—1784. krut (kruut, krwt) 1523 osv. krutt (krudt(t)) 1540—1667. kruutt 1545—1563)
Etymologi
[y. fsv. krut, krudh; jfr ä. d. krut (d. krudt); av mnt. krut (gen. krudes), krut; jfr äv. ä. t. kraut; etymologiskt identiskt med KRUT, sbst.1 Bet. ”krut” har uppkommit därigm att (svart)krut till utseendet mer l. mindre liknar sönderstötta kryddor]
explosivt ämne användt (huvudsakligen) ss. drivmedel i eldvapen; särsk. dels (i sht i fråga om ä. förh.) om en mekanisk blandning av kol, svavel o. salpeter (”mekaniskt krut”, ”svartkrut”), dels om ett preparat framställt på kemisk väg (”kemiskt krut”, ”röksvagt” l. ”rökfritt krut”). Grovt, fint krut, om grovkrossat resp. finkrossat svartkrut. Polerat krut, om svartkrut vars korn gm en särskild procedur fått en glättad yta. G1R 1: 94 (1523). At Krijgzfolcket är mykit och wäl vthrustat, medh Wapn, och Hwerio, medh Kruut och Lood. Botvidi 3Pred. 9 (1621, 1627). Innan Krutet upfans, hade långe, och starcke Karlar en stor förmån (i strid under krig). Richardson Krigsv. 1: 387 (1738). Högdahl Jaktb. 49 (1913). — jfr AMMONIAK-, BOMULLS-, BRUN-, BÖSS-, CYLINDER-, FÄNG-, GEVÄRS-, GLYCERIN-, HAGEL-, HAKEBÖSSE-, HANDGEVÄRS-, JAKT-, KANON-, KORN-, MJÖL-, NORMAL-, RÄFFEL-, SLAG-, SLANG-, STYCKE-, SVART-KRUT m. fl. — särsk.
a) (ngt vard.) i jämförelser, om person för att beteckna att ngn är hetlevrad l. dyl. Han är hastig, eldfängd som krut. Holmberg 2: 461 (1795). Den gubben är ju het som krut. CVAStrandberg 2: 210 (1865). Schulthess (1885).
b) i vissa (mer l. mindre bildl.) uttr., t. ex.: kosta krut på döda kråkor o. d. (se KOSTA, v.2 4 a), lukta krut (se LUKTA), spara på krutet l. sitt krut (se SPARA). — särsk.
α) i uttr. hålla krutet torrt, eg.: tillse att krutet (förvaras torrt o.) icke blir fuktigt (o. därigm förlorar sin sprängkraft); vanl. i bildl. anv., om person, stat l. dyl.: vara på sin vakt o. färdig att försvara sig. Ahnfelt Et. II. 2: 147 (1906; cit. efter ett yttrande av den engelske statsmannen Cromwell). Hedin 1Varn. 68 (1912).
β) [jfr liknande uttr. i d., t., fr.] (ngt vard.) i uttr. han var inte med, när krutet uppfanns o. d., för att beteckna att ngn äger ringa förstånd. Björkegren 2149 (1786). En beskedlig man, som likväl icke hade varit med om krutets uppfinning. SöndN 1862, nr 12, s. 4. Östergren (1931).
γ) i uttr. spilla (bort) l. förspilla l. skjuta bort (sitt) krut (på ngt), för att beteckna det gagnlösa i ngns åtgärd l. dyl. 3SAH XLVI. 2: 166 (1833). (Plautus) ville roa sin publik, och på denna hade språkliga finesser varit bortspildt krut. Schück VLittH 1: 360 (1899). Lundgren Ibsen Gynt 6 (1927).
c) bildl., om energi, kraft, mod, ”kläm”, ”ruter” hos person l. i fråga om yttrande o. d. Wingård Minn. 1: 39 (1846). Till målet bar, som kulan, hvart hans ord / Och trängde in, ty det var krut i tonen. Runeberg 5: 44 (1860). Det är krut i dig, min gubbe. Lieberath Span. 22 (1916).
Ssgr (i sht mil.): A: KRUT-ARBETARE~0200. arbetare (vid krutbruk) som tillvärkar krut. VetAH 1760, s. 220. —
-ARBETE~020, äv. ~200. om arbete vid vars utförande krut kommer till användning. KrigVAH 1829, s. 102. Vid alla krutarbeten måste den största försigtighet iakttagas. Spak HbFältartill. 123 (1873). —
-BOD.
2) (i sht förr) jfr BOD, sbst.1 3. (Rensare till kammarladdare) finnas färdiga till salu i krutbodar. Bergström HbJagtv. 26 (1872). —
-BRILLOR, pl. ett slags glasögon som (i sht förr) användes till skydd för ögonen mot krutstänk l. krutdamm. DA 1808, nr 9, s. 3. Weste FörslSAOB (1823). —
-BRÄND, p. adj. (numera knappast br.) skadad gm exploderande krut; jfr -STÄNKT. Acrel Chir. 261 (1759). Aminoff RySkald. 62 (1887). —
-BRÄNNARE, i bet. 1 m., i bet. 2 r. l. m. [jfr ä. d. krudtbrænder, i bet. 1]
-CENTNER. (förr) om (vid flottan användt) vattentätt förvaringskärl för krut(karduser), rymmande en centner krut; jfr CENTNER 4. Weste (1807). Platen Glascock 2: 8 (1837). —
-CYLINDER.
2) vid tillvärkning av svartkrut: cylinder vari krutmassan kornas; korningsmaskin. Tigerhielm 21 (1867). —
-DAMM, n.
-DEG. (i sht förr) den pulveriserade, men ännu icke torkade massan av ingredienserna i svartkrut. Rinman 1: 175 (1788). Källström Jagt 111 (1861). —
-DRÄNG. [sannol. elliptiskt av KRUTMAKAR(E)-DRÄNG] (†) = -ARBETARE; jfr -MAKARE. BoupptSthm 1679, s. 1102 a. VDAkt. 1775, nr 49. —
-DURK. sjömil. o. bef. förvaringsrum för krut, stundom äv. för andra explosiva ämnen; eg. på örlogsfartyg, i senare tid äv. om motsv. rum i fästning. PH 5: 3448 (1752). 3NF (1930). särsk. bildl.; särsk. i uttr. föra gnistan till krutdurken, framkalla ett plötsligt utbrott (i en kritisk situation). Ramsay Barnaår 8: 111 (1907). 3SAH 26: 165 (1914).
Ssg: krutdurks-blysa, r. l. f. (mindre br.) i sht sjömil. = BLYSA, sbst. 2. SFS 1858, nr 100, s. 2. —
-FABRIK. jfr -BRUK. (Vid slutet av 1400-talet torde) Stockholm .. (ha) varit förseddt med flera Krutfabriker. 2VittAH 4: 339 (1795). —
-FARTYG~02 l. ~20. (förr) avsett l. användt för transport av svartkrut till örlogsfartyg. ReglArméenFl. 1788, s. 36. —
-FJÄRDING. (förr) jfr -TUNNA samt FJÄRDING 4. BoupptSthm 1671, s. 1914, Bil. Hultman Vild. 19 (1909). —
-FLAGG l. -FLAGGA, r. l. f. röd flagga som föres på fordon l. fartyg med last av explosiva (l. starkt eldfarliga) varor. Smith (1916). —
-FLASKA, r. l. f. [jfr t. pulverflasche, eng. powderflash] (förr) fodral av trä, koppar, horn l. dyl. till förvaring av mindre kvantitet svartkrut; i sht (i fråga om ä. militära förh.) om dylikt fodral vari svartkrut förvarades av soldat i fält; jfr -HORN samt FLASKA 1 f. VaruhusR 1540. JernkA 1833, s. 597 (i ett bruksinventarium). Vid bandoler-remmen (hängde) en krutflaska samt en läderpung för kulorna. 2VittAH 17: 118 (1839, 1846; i fråga om förh. i början av 1600-talet). —
-FRÄSARE, r. l. m. (†) raket, svärmare; jfr FRÄSARE, sbst.1 1 (se FRÄSA, v.1, avledn.). Lind (1749; under schwärmer). Jochnick Handgev. 70 (1854). —
-FÖRLADDNING~020. (i sht förr) mil. o. jäg. propp av hopskrynklat papper, blånor, filt o. d. som stoppas framför den egentliga (av svartkrut o. kula resp. hagel bestående) laddningen. Bergström HbJagtv. 94 (1872). Alm VapnH 195 (1927). —
-GAS. sammanfattande benämning på de gaser som utvecklas vid förbränning av krut; jfr -RÖK. Fries Krutl. 23 (1869). —
-GEVÄR. (†) i sht ss. sammanfattande benämning på eldvapen; jfr GEVÄR 1. Pistoler, Musqueter, Kors-Gewähr och annat Krut-Gewähr. Rålamb 8: 71 (1691). KrigVAT 1850, s. 384. —
-GUBBE, se d. o. —
-GÅNG; pl. -ar. (förr) sjömil. på örlogsfartyg: gång som leder till (resp. från) krutdurk. PH 5: 3453 (1752). KrigVAT 1846, s. 256. —
-HANDEL.
2) (i sht förr) konkret: butik för försäljning av (i sht till jakt behövligt) krut, ävensom ammunition o. d. AB 1865, nr 258, s. 4. —
-HORN. (krut- 1541 osv. krute- 1543) [jfr t. pulverhorn, eng. powderhorn]
1) (förr) horn (se d. o. 3) användt ss. portativt förvaringskärl för (fäng)-krut; jfr -FLASKA. VaruhusR 1541. Kruthorn .., svarvade av trä och överdragna med skinn. Alm VapnH 55 (1927).
-HUS. (i sht förr) byggnad, särskilt inredd för förvaring av krut, ävensom för vissa andra explosiva ämnen. G1R 24: 361 (1554). KKD 3: 156 (1712). SvKulturb. 11—12: 318 (1932; i fråga om förh. på 1770-talet). —
-JORD. (i fackspr.) en i kalkrika trakter förekommande jordart som i torrt tillstånd sönderfaller i ett kornigt, om svartkrut påminnande pulver. MosskT 1890, s. 84. —
-KAKA, r. l. f. i sht vid tillvärkning av svartkrut: kaka (se KAKA, sbst. 5) av krutmassa; särsk. om dylik kaka avsedd att efter pressning o. torkning undergå korning. Berlin Lsb. 315 (1852). WoJ (1891). —
-KAMMARE. [jfr t. pulverkammer, eng. powderchamber]
1) förvaringsrum för (svart)krut. särsk.
a) (förr) i sht mil. i fästning l. befäst byggnad. G1R 16: 652 (1544). JmtFmT 3: 36 (1902; i fråga om förh. på 1700-talet).
2) i eldvapen av äldre modeller: rum avsett för krutladdning; äv. med inbegrepp av det rummet omgivande godset.
a) artill. på artilleripjäser av äldre modeller: den bakre, för krutladdningen avsedda delen av loppet; jfr KAMMARE, sbst.2 6 c α. Carl XII Bref 426 (1717). Törngren Artill. 2: 7 (1795). VFl. 1908, s. 6.
b) mil. o. jäg. på vissa handeldvapen av äldre modeller: (rummet i) den nedre delen av pipan, innehållande krutladdning o., i vissa fall, kula (l. hagel), när vapnet var laddat; jfr KAMMARE, sbst.2 6 c β. BoupptRasbo 1706. Wrangel Tact. 4 (1752). Källström Jagt 108 (1850). Sundén (1886).
3) mil. om den krutladdningen rymmande bakre delen av vissa artilleriprojektiler l. patroner. Holmberg Artill. 3: 30 (1883). Alm VapnH 118 (1927).
4) (i sht förr) mil. om i minbrunn l. mingång utgrävd fördjupning vari landminas laddning inrymmes; jfr KAMMARE, sbst.2 6 c ε. Rålamb 8: 69 (1691). Fries Krutl. 106 (1869).
5) (mindre br.) i sht tekn. om i bärg borrat hålrum avsett för laddningen till sprängskott, sprängkammare; jfr KAMMARE, sbst.2 6 c ζ. Rinman 1: 173 (1788). —
-KAPELL. (förr) mindre magasin av sten l. (vanl.) trä för förvaring av krut; jfr KAPELL, sbst.1 4; jfr -HUS. Porthan BrefCalonius 308 (1796). KrigVAH 1855, s. 99. —
-KISTA.
1) (förr) mil. o. sjömil. låda för förvaring (o. transport) av svartkrut. HFinlH 4: 296 (1556). Krut-Durkar med fasta Krut Kistor. PH 6: 4188 (1756). VFl. 1906, s. 149 (i fråga om förh. 1759).
2) (i sht förr) bef. vid minering: med krutladdning fylld låda som placeras i minkammare. HC12H 1: 32 (c. 1734). Hazelius Bef. 136 (1836). —
-KORN. om vart särskilt av de korn varav krut består. Willman Resa 208 (1667). Krutkornens form .. är vanligen antingen rund eller skärfvig. Fries Krutl. 51 (1869). —
-KRAFT. (†) (driv)kraft hos exploderande krutladdning. KrigsmSH 1799, s. 164. Då ingen krutkraft gick förlorad genom fänghålet (på ett visst gevär). KrigVAT 1852, s. 499. Holmberg Artill. 1: 39 (1881). —
-KVARN. (krut- 1539 (: krutquernes hengxler) osv. krute- 1558) [jfr t. pulvermühle] i fråga om tillvärkning av svartkrut vid krutbruk, dels (förr) om maskin vari kol, salpeter o. svavel sammanarbetades medelst stampvärk, dels (numera föga br.) om maskin vari nämnda ingredienser sammanarbetas medelst valskross, valskvarn; förr äv. i utvidgad anv., dels om byggnad vari ett dylikt stampvärk var installerat, dels om krutbruk. BtFinlH 3: 153 (1544). En ny inrättning af krutqvarnar, med valsar i stället för stampar. Rinman 1: 1080 (1788). (Sprängämnesindustrien) har sin upprinnelse i de gamla krutkvarnarna l. krutbruken. 2NF 26: 831 (1917).
-KÄLLARE.
1) (förr) i (befäst) byggnad: källare för förvaring av svartkrut. KKD 11: 250 (1704). JmtFmT 3: 31 (1902; i fråga om förh. 1810). särsk. (knappast br.) bildl., i uttr. gå med bart ljus i krutkällaren, vara oförsiktig i sina yttranden. Lagerlöf Länk. 287 (1894).
-LADDNING.
1) viss mängd krut lämplig för uppnående av visst resultat gm krutets explosion. Rinman 1: 1080 (1788; i fråga om bärgsprängning). Holmberg Artill. 3: 4 (1883).
-LANGARE. på örlogsfartyg: besättningsman med åliggande att transportera krut till viss kanon. Chapman Liniesk. 17 (1796). —
-LANGNING. på örlogsfartyg: transport av krut från durk till kanon; äv. konkret, om den väg (korridor osv.) som krutet transporteras. PH 5: 3453 (1752; konkret). KrigVAH 1844, s. 75. —
-LÄSKARE, r. l. m. eg.: viska varmed krutslagg avlägsnas från ett eldvapens eldrör; anträffat bl. (i vissa trakter) i bildl. anv., om växt av släktet Typha Lin., kaveldun, vars blommor sitta samlade i en lång, axlik ställning i spetsen av stängeln. Linné Vg. 181 (1747). —
-MAGASIN.
1) (numera mindre br.) jfr -HUS. HH 24: 192 (1712). Ymer 1933, s. 175 (i fråga om förh. på 1880-talet).
4) i magasinsgevär av äldre typ: i kolven befintligt utrymme för svartkrut. Alm Eldhandv. 1: 178 (1933). —
-MAKARE. (krut- 1530 osv. krute- 1555) (†) = -MÄSTARE. Almquist CivLokalförv. 3: 148 (i handl. fr. 1530). Fatab. 1933, s. 116 (i fråga om förh. år 1596).
-MALM. miner. kornig sjömalm som till utseendet påminner om svartkrut; jfr BÖN-, HAGEL-, ÄRT-MALM. Linné PlutoSv. 41 (1734). SvUppslB (1933). —
-MASSA. i sht om massa som bildas av de under bearbetning varande ingredienserna till krut. Törngren Artill. 1: 20 (1794). —
-MINA. (förr) mina laddad med krut. Hiärne 2Anl. 181 (1706). 2NF 18: 605 (1912; i fråga om förh. på 1400-talet i Italien). —
-MORTEL. (förr) i krutkvarn: mortel vari kol, salpeter o. svavel krossades. ArkliR 1561: 19 (1561). KrigVAH 1824, s. 185. —
-MÅTT. (i sht förr) för uppmätning av viss mängd (svart)krut; i sht (förr) mil., jäg., artill. om mått avsett för uppmätning av lämplig mängd (svart)krut för ett gevärs- l. kanonskott. LMil. 4: 986 (1696). Törngren Artill. 1: 76 (1794). 2SvKulturb. 1—2: 244 (1934; i fråga om sälbössa i ä. tid). —
-MÄSTARE. (†) föreståndare för kruttillvärkningen vid ett krutbruk; jfr -MAKARE. BoupptSthm 1679, s. 1105 b, Bil. KrigVAH 1824, s. 139.
-PANNA. (†)
1) i krutkvarn: panna vari krutmassa bearbetas(?). ArkliR 1558: 3 (1558). Lindfors (1815); möjl. till 2.
-PATRON, r. l. m. (förr) hylsa innehållande (svart)krutladdning (till ett skott). Rinman 1: 175 (1788; i fråga om stensprängning). KrigVAT 1847, s. 7 (i fråga om gevärsskott). —
-PRESS. maskin varmed krutmassa pressas till krutkorn av viss(a) form(er) o. storlek(ar). TT 1871, s. 261. —
-PROBERARE, i bet. 1 m., i bet. 2 r. l. m.
1) (†) officer som (vid krutbruk) kontrollerar tillvärkning av krut, kontrollofficer. Weste FörslSAOB (1823). SFS 1892, Bih. nr 96, s. 3. Nyblom Minn. 2—3: 7 (1904; i fråga om förh. 1850).
-PROBERING. (numera mindre br.) jfr -PROVNING. KrigVAT 1848, s. 9 (1753). SFS 1831, s. 311. Lundell (1893). —
-PROVARE, r. l. m. instrument för undersökning av egenskaper(na) hos svartkrut; jfr -PROBERARE 2. Wrangel TessPal. 33 (i handl. fr. 1735). Alm Eldhandv. 1: 184 (1933). —
-PROVNING. i sht om av kontrollofficer utförd undersökning av egenskaper(na) hos krut; jfr -PROBERING. Hazelius Artill. 25 (1833).
-PRÄST. (†) (mer l. mindre skämtsam) benämning på fältpräst. Lind (1738). Wingård Minn. 12: 33 (1850). —
-PUNG. (förr) i sht mil. o. jäg. pung av läder för förvaring av svartkrut i fält resp. under jakt (ofta försedd med anordning för uppmätning av krutladdningen). LMil. 2: 150 (1687). Lundell (1893). —
-PÅSE. i sht (förr) bärgv. om vid stensprängning använd påse av läder för förvaring av svartkrut. Rinman 1: 347 (1788). PT 1892, nr 269, s. 2. —
-PÄNNINGAR, pl. (förr) kam. skatt som erlades i stället för leverans av (ingredienser till) svartkrut. Abrahamsson 138 (1726). —
-RÄNNA, r. l. f. (förr) i sht bef. träränna vari en krutslanga vilade för att skyddas mot fukt; äv. med inbegrepp av krutslangan. Törngren Artill. 4: 3 (1794). Hazelius Bef. 139 (1836). —
-RÖK. om de fasta o. gasformiga förbränningsprodukter som vid förbränning av krut utslungas i luften; jfr -GAS. Han tiänar illa i fält, som intet kan thola krwtröken. Grubb 290 (1665). Starck Kemi 119 (1931). särsk. i uttr. lukta krutrök, se LUKTA.
-RÖR. (förr) bärgv. av papper förfärdigat o. med svartkrut fyllt rör som användes för antändning av sprängladdning vid bärgsprängning. JernkA 1883, s. 10. PrHb. 1: 787 (1885). —
-RÖRARE. (†) redskap varmed de i svartkrut ingående ingredienserna blandades samman(?). Krwtt quarnens Redskap ved abo stadh .. Krutt rörer aff Jern. ArkliR 1561: 19 (1561). —
-SATS.
1) vid kruttillvärkning: sats av (med varandra sammanarbetade) ingredienser till krut; jfr -MASSA. VetAH 1760, s. 222. Jochnick Handgev. 57 (1854). Att .. gifva krutsatsen .. den dosage, man bestämt sig för. KrigVAH 1887, s. 58.
2) = -LADDNING 1. Schultze Ordb. 3928 (c. 1755). Wetterdal Grufbr. 158 (1878). Alm Eldhandv. 1: 10 (1933). —
-SKOTT.
1) (enst., †) skott avfyrat medelst krutladdning. En Kulas fallande, stigande och kraft, så väl uti Balist som krut-skott. Triewald Förel. 1: 141 (1728, 1735).
2) (numera knappast br.) = -LADDNING 1. Greiff Jagt 63 (1828). JernkA 1873, s. 135 (i fråga om sprängning i gruva). Alm VapnH 73 (1927). —
-SKRIVARE. (förr) person som bokförde tillvärkning, lager osv. av (svart)-krut. G1R 16: 652 (1544). Uppl. 2: 250 (1906; i fråga om förh. på 1500-talet). —
-SLAGG. om de fasta förbränningsprodukter som bildas vid skottlossning; jfr -SLAM. Källström Jagt 117 (1850). Alm VapnH 111 (1927). —
-SLANGA. (förr) i sht bef. i fråga om antändning av landmina: slang av lärft l. läder, fylld med svartkrut, vilken vanl. lades i en träränna från antändningsplatsen till minan. Möller (1790). Hazelius Bef. 136 (1836). —
-SPRÄNGA. (†) spränga (sönder l. i luften) medelst krutladdning. Dryselius Måne 158 (1694). AntT 2: 148 (1869). —
-SPRÄNGD, p. adj. om hud: som (vid skottlossning) blivit bestänkt med brinnande krutkorn o. fått blåsvarta prickar därav; äv. om kroppsdel l. person; jfr -STÄNKA. Weste FörslSAOB (1823). En gammal krutsprängd major. Hagström Herdam. 4: 243 (1901). —
-SPRÄNGNING. (i sht förr) bärgv. om sprängning med svartkrut. Bergv. 2: 49 (1737). Ström MinnB 5 (c. 1865). —
-STAMP, r. l. m.
-STICKA, r. l. f. (förr) med krutdeg bestruken trästicka vars ena ända stod i beröring med en krutladdning o. vid vars antändande elden löpte längs stickan till krutladdningen. LfF 1846, s. 241 (i fråga om sprängning av stubbar). Lundell (1893; i fråga om stensprängning). —
-STÄNK. i sht om i en persons hud (efter skottlossning) kvarsittande (blåsvart fläck av) korn av förbrinnande krut; jfr -STÄNKA. Hygiea 1860, s. 444. Janson Lögn. 108 (1912). —
-STÄNKA. bestänka (ngns hud) med korn av förbrinnande krut (varvid huden blir blåsvartprickig av de däri fastnande krutkornen); äv. med obj. betecknande kroppsdel l. person; nästan bl. i p. pf. med adjektivisk bet.; jfr -SPRÄNGD. Weste (1807). Skottet .. krutstänkte venstra kinden (på K. XII). Quennerstedt Bender 41 (1910). —
-SVÄRTAD, p. adj. (mindre br.) jfr -SPRÄNGD. Sylwan ModPress. 95 (1906). Cederschiöld Krig 87 (1916). —
-SÅLL. såll varigm det kornade krutet får passera (i o. för särskiljande av krutsorter med olika kornstorlekar). ArkliR 1565: 7 (1565). —
-SÄCK. [jfr t. pulversack] (förr) (vanl. av läder förfärdigad) säck för förvaring av (karduser fyllda med) svartkrut. VaruhusR 1540. SFS 1847, nr 32, s. 22. —
-TE, n. [jfr eng. gunpowdertea] (förr) handel. ett slags grönt te bestående av små, om fint svartkrut påminnande korn som utgjordes av de yngsta o. spädaste bladen av andra skörden; jfr IMPERIAL-TE. Almström Handelsv. 260 (1845). WoJ (1891). —
-TILLVÄRKNING~020. äv konkret. RP 12: 186 (1647). Hvad .. af de årliga kruttilverkningarne blifver öfrigt, må (osv.). Bergv. 2: 522 (1749). —
-TORKNING. i sht om den procedur vid krutfabrikation varigm den fuktiga krutmassan blir torr. VetAH 1781, s. 302. KrigVAH 1824, s. 196. —
-TORR. torr som krut. Knorring Torp. 2: 83 (1843). Elden .. grep hastigt omkring sig i det kruttorra .. trävirket. SD(L) 1900, nr 396, s. 4. —
-TRÅD. (†) = -STUBIN; äv. bildl. Backman Dickens Pickw. 2: 78 (1871; bildl.). Nyblom Twain 2: 157 (1874). Strindberg Hems. 109 (1887; i bild). —
-TUNNA, r. l. f. [jfr t. pulvertonne] (förr) tunna för förvaring av svartkrut; ofta med inbegrepp av det där förvarade krutet. ArkliR 1564: 35 (1564). Franzén Minnest. 2: 139 (1823). —
-TYG.
1) (förr) i sht jäg. sammanfattande benämning på varjehanda till jaktgevär hörande tillbehör, ss. kruthorn (krutflaska), krutmått, smörjhorn, hagelpung m. m. BoupptRasbo 1706. Keyland NordMJakt. 27 (1911). Alm VapnH 186 (1927).
2) mil. vävnad av spunnen nitrocellulosa (i sht använd till förfärdigande av karduser). SvUppslB 14: 1187 (1933). —
-VAGN. (förr) vagn varpå krut transporterades i fält. ArkliR 1567: 25 (1568). 1 krutvagn med inredning för 10 centner krut. SamlFörfArméen 5: 605 (1864). Holmberg Artill. 2: 86 (1882). —
-VALV. (förr) jfr -HUS. KKD 9: 4 (c. 1702). Alla kruthvalf (i Stralsunds kruttorn) voro bombfria. JGOxenstierna Dagb. 141 (1771). Högberg Frib. 222 (1910; i fråga om förh. 1854). —
-VED. kam. en i Närke förr utgående mantalsränta (urspr. bestående av ved lämplig för kolning till krutkol). Hagström Herdam. 4: 657 (cit. fr. 1635). 2NF 17: 820 (1912). —
B (†): KRUTE-HORN, -KVARN, -MAKARE, -TORN, se A.
Spoiler title
Spoiler content